Egentligen är det märkligt hur man låter sin dator ta över sitt liv.
Innehållet bara växet och växer, och man blir alltmer beroende av den sabla automaten.
Fram till den dag då den plötsligt kraschar, och man står där hjälplös, utan tillgång
till alla de där filerna, som man successivt lastat in.

Det här har hänt flera gånger förut, och då vänder jag mig alltid till datorkillarna på
Norra Strömgatan, som oftast lyckas få igång eländet igen, eller i varje fall rädda över
innehållet till en ny burk. (Den här gången är det nog dags för en ny dator, för det här
är andra gången i år som det här händer, senaste gången var i januari). Felet den här
gången var rätt osannolikt; datorn hade fått för sig att skriva en massa §§§-tecken så
fort jag tryckte på någon tangent. Det var hanterligt i början, men eskalerade successivt,
så att datorn skrev långa rader av §§§ utan att jag ens rörde tangentbordet. Till slut
blev väl allt tillgängligt minne fyllt av §§§, och sen gick det inte att ens få igång den.
Mycket märkligt fenomen, som väl troligen berodde på att jag fått in något virus, trots
att datorn borde ha varit fullt skyddad av mina nerladdade anti-virusprogram.

Lyckligtvis hade inte datorkillarna gått på semester, som de flesta andra så här års, så
nu är datorn i goda händer, och förhoppningsvis kan de flytta över filerna från de till
en ny burk, om de nu inte lyckas rädda själva datorn. Och jag har förstås en reserv,
laptoppen, som jag skriver det här på. Men för tillfället krånglar även den; jag kan av
någon anledning inte få ordning på format och automatiskt radbyte. Surfa fungerar däremot
och även att läsa tidningen. Jag prenumererar på två svenska och två amerikanska tidningar
digitalt, men börjar tröttna på att minst 70% av alla nyheter tycks handla om Trump.

Fast det finns ju annat man kan göra så här års, företrädesvis utomhus. Promenaderna med
Nelly har en tendens att bli längre och längre, och trädgården behöver ju också tillsyn.
Gräsklipparen krånglade förstås som vanligt första gången den ska användas under året.
Jag lyckades inte dar igång den, och fick alltså lasta in den i bilen och köra den till
verkstan, och i torsdag hämtade jag ut den igen. Killen i verkstaden konstaterade syrligt
att det varken fanns bensin eller olja i den, men jag har svårt att tro att problemet
skulle ha varit så enkelt att lösa.

Nå, nu fungerar den i alla fall, och i veckan lyckades jag klippa den kraftigt sluttande
lilla gräsmattan på min egen tomt. Efteråt var jag alldeles slut, och som vanligt kommer
jag att vara beroende av den yngre familjen Wellfelt, som brukar slå av gräsytorna i parken
med sin röjsåg. Och det är hög tid nu, eftersom allting verkar vara två veckor tidigare
än vanligt, och gräset nere på det stora fältet vid sjön är nästan manshögt.

Apropå fältet, så är det tydligen hotat igen, trots att vi trodde man kunde slippa oroa
sig ett tag, eftersom den tidigare redovisade bebyggelsen tagits bort från den senaste
versionen av både översiktsplanen och fördjupningen för staden Alingsås. Tyvärr har vi
dock ett par lokala byggmästare i området, som aldrig ger upp, och dessutom tycks ha
speciell tumme med någon högt uppsatt politiker. Den ene har till och med lyckats få
bygga sig ett par egna villor uppe på toppen av berget vid järnvägsbron, utan någon
förvarnande detaljplan.

Och på senaste byggmässan visades ett absolut katastrofalt "utvecklingsförslag" som
huvudnummer, där i stort sett varenda öppen gräsyta hade klämts full med bostadshus.

Det blev lyckligtvis en ordentlig backlash på det, och ingen tycktes ta det på allvar.
Efter det presenterade en av byggmästarna ytterligare ett överexploaterat förslag, med
en rad ganska höga flerbostadshus i den lilla bokskogen mellan berget och vägen mot
järnvägsbron. Jag skulle ändå ha kunnat smälta det senare förslaget, så länge de

koncentrerar attackerna till området mellan Lövekullevägen och järnvägen, och lämnar

de stora fälten mellan vägen och sjön ifred.

Men nu är det tydligen skarpt läge igen, eftersom en artilkel i Alingsåskuriren nämnde
- nästan i en bisats - att ett nytt planprogram håller på att tas fram, för att ge
möjlighet att bygga bostäder vid Mjörnstranden. "Inriktningen för utredningen är mellan
250 och 500 bostäder, med varierad upplåtelseform. I det ingår också marina och
restaurang." (Det här låter oroväckande likt det förfärliga förslag som presenterades
på byggmässan).

Man häpnar! Detta i strid med kommunens egen planering, där de tidigare föreslagna
nya bostäderna i Lövekulle tagits bort i både översiktsplanen och fördjupningen för
Mjörnstranden. Översiktsplanen antogs så sent som förra året, och då trodde vi att man
äntligen skulle kunna slappna av. Men ska nu tydligen båda de gällande planerna rivas
upp och göras om. Nå, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket ska förstås också säga sitt
först. Och den folkliga opinionen har stoppat liknande förslag tidigare, och kommer
förhoppningsvis att stoppa även detta. Det gäller alltså att inte rösta på Moderaterna
i nästa val. Övriga partier är tydligen åtminstone tveksamma till exploateringsgraden.

På lördagen kom till slut det mycket efterlängtade regnet, så nu kan man äntligen
slappna av lite. Det blev ett par rejäla åskväder, och en del mindre skurar efteråt,
totalt 30 millimeter enligt Guns regnmätare, vilket ju motsvarar en rotblöta. En del
av regnet kom medan vi satt och käkade lunch på Wellfeltarnas veranda, (ordentligt
utspridda på coronavis, med två meters mellanrum, eftersom även Katrins föräldrar var
med). Det gick dock faktiskt att få plats med långbordet även under den väl tilltagna
markisen, som dessutom höll ordentligt tätt.

Nu blommar klängrosorna på alla portalerna, och Niklas har hjälp mig att hålla undan en del av de nerhängande grenarna, men frågan är om det inte behövs en rejäl beskärning till nästa år. Jag tror en del grenar är sex meter långa, eftersom jag böjer och leder upp dem igen, när topparna når marken på frånsidan av roten..

I buskpartierna och längs dammkanterna prunkar valeriana, silverax, pulmonaria, aklejruta, blodnäva och stor ormrot, och häxörten fortsätter att bre ut sig överallt. Andra marktäckare har svårt att konkurrera med den, men det finns ganska stora partier med nävor och blåblommande ormöga, som klarar att hålla den stången, åtminstone hittills. Och så förstås den gulblommiga videörten, som växer lite varstans, och egentligen är väl invasiv och behöver hållas efter.Även på ängsmarken och längs vägkanterna är midsommarblomningen i full gång, med prästkrage, blåklocka, midsommarblomsteroch massor av smörblommor och gökblomster. Fast egentligen är det förstås mer högvuxet gräs än blommor; uppenbarligen är lerjorden i svackan runt dammen lite för näringsrik för att ängsblommorna ska ha en chans mot gräset. Men även en del av gräset är vackert så här års, med iögonfallande vita vippor.

Det är faktiskt dags att slå gräset, men motorklipparen vägrar förstås att starta. Det är samma visa varje år, och slutar som vanligt med att jag måste lasta in den i bilen och lämna in den på service. Dagen före midsommarafton var förstås inte bästa tidpunkten för detta, men nu är det gjort, och gräsklippningen får vänta några dagar. Och det är kanske lika bra, eftersom jag ändå inte har någon energi för större trädgårdsjobb just nu.

Det jag ägnar mig åt för tillfället är att försöka slå av så mycket som möjligt av gräset med lie, och där det inte fungerar, med min oumbärliga skära. Det tog som vanligt lite tid att komma igång, eftersom jag brukar hugga fast skäran i närmaste träd när jag är klar för dagen, och sedan glömmer bort vilket träd det var. Jag fick gå två rundor runt dammen innan jag slutligen hittade den. Skäran är faktiskt effektivare än lien, men nackdelen är förstås att man antingen måste gå dubbelvikt eller krypa på alla fyra. Jag har en liten vadderad plastplatta, som jag brukar använda för att skydda mina stackars knän, men även den har en benägenhet att försvinna.

Min energinivå är också extremt låg för tillfället, och det är nästan så jag undrar om jag kan ha fått en släng av corona, (fast det tror jag egentligen ändå inte). Jag är dessutom så in i norden trött på corona, som tycks ha tagit över både TV och tidningar numera. Var man än bläddrar är det bara corona, corona, corona…

Viruset verkar även ha tagit över vårdcentralerna totalt, och att få någon hjälp med andra krämpor verkar näst intill omöjligt.. I veckan försökte jag i en dryg halvtimme att ringa en vårdcentral, för att få råd, eftersom jag låtit en fästing sitta kvar på bringan lite väl länge, och det nu blev en rätt rejäl rodnad, när jag väl upptäckte den och drog loss den. Enligt rådgivningen på nätet bär man uppsöka vårdcentral för att eventuellt få antibiotika, om rodnaden kring bettet är större än 5 centimeter i diameter. Min rodnad är drygt 10 cm, så jag tyckte det verkade bäst att få ett råd på telefon, om jag behöver komma in.

Men min normala vårdcentral i Sörhaga, verkade helt och hållet ha gått över till att behandla och ta prov för corona, och påstod dessutom att provtagningen var stängd på grund av midsommarhelgen – (som ju faktiskt inte börjar förrän på fredag. Och det här var alltså på onsdagen). Så småningom gav jag upp och försökte ringa Ängabo och Centrum istället, men det var samma sak där. Jag lär få överleva det här fästingbettet utan antibiotika, men det ska förhoppningsvis gå bra.

Förmodligen beror det också på coronan att TV-programmen är så urusla just nu. Det verkar inte finnas några nyproducerade program alls, bara repriser. Fast en av alla dessa repriser har faktiskt räddat en del förmiddagar för mig i veckan. Det är Downton Abbey från 2010, som de började köra i repris igen, med början i måndags. Jag missade det första avsnittet, eftersom sändningstidpunkten sammanfaller med min dagliga långpromenad med hunden, men den här serien är faktiskt tillräckligt bra för att jag ska ändra på mina inrutade promenadvanor. Jag kommer alltså att sitta bänkad framför teven klockan tio på förmiddagarna framöver.

Under helgen var det fullt hus i båda familjehusen, och så här års går det ju att umgås säkert utomhus på verandorna. Och till helgen kom äntligen det aviserade regnet. De senare veckorna har väderleksrapporterna konsekvent utlovat regn en bit framöver, men när det kommer till kritan tar fronterna alltid någon annan väg, och regnet uteblir. Även denna helg hade det alltså utlovats regn och på lördagskvällen blev det äntligen av, när en ordentlig åskfront drog in från sydost. Det blev ett par skurar både på lördagen och söndagen. Fast långt ifrån tillräckligt, mycket mera behövs...

Vi är mitt inne i juni, vädret är fantastiskt, solen skiner, fåglarna kvittrar, och jag verkar plötsligt ha drabbats av någon sorts konstig åldersdepression.

Delvis hänger det nog ihop med att något har varit galet med Nelly sista veckan. Jag vet inte vad det är, och de yttre symptomen är väldigt otydliga, men på något sätt är hon inte sitt vanliga glada själv. Och plötsligt inser jag hur viktig min lilla hund är för mitt eget välbefinnande, och hur jag påverkas – medvetet eller omedvetet - när hon inte mår riktigt bra.

Det gick så långt att jag ringde Anna, som tyckte jag skulle komma in, så att hon fick titta på henne. Vilket jag också gjorde, fast med vissa problem. Anna bor ju lite svåråtkomligt, mitt inne i ett stort villaområde i Partille-Landvetter, utan några egentliga riktmärken som underlättar orienteringen. Det var också åtskilliga år sedan jag var där senast, så jag gick faktiskt in på Hitta.se, för att få en vägbeskrivning, (Någon karta blev det däremot inte, eftersom jag fortfarande saknar printer. Vilket jag verkligen borde göra något åt, men det tycks aldrig bli av – särskilt nu, när datorfirman naturligtvis är stängd under coronatider).

Mycket riktigt körde jag ordentligt fel trots beskrivningen, och blev tvungen att ringa Anna på mobilen för att få vägledning, efter att ha virrat bort mig totalt bland villagatorna. Så småningom letade jag mig dock fram, och Anna kände igenom Nelly överallt, klämde, böjde och drog, utan att få några reaktioner på någonting. Hältan hade dessutom plötsligt blivit bättre, och var knappt ens märkbar längre. Någon röntgning blev det alltså inte, och förmodligen har jag överreagerat på något, som antagligen bara var en liten sträckning vid landningen från någon av de många stenar hon gillar att hoppa upp på.

(Det här med stenarna var något jag medvetet lärde henne som valp, i syfte att sakta ner henne lite, eftersom hon är enormt snabb,och ofta drabbades av någon sorts springkramp, när hon bara for iväg i full fart utan synbar orsak. Jag har kommit på i efterhand att det nog inte var världens bästa idé, speciellt efter hand som hon blir äldre och äldre, och landningarna rimligen bör slita på lederna. Numera har hon också lugnat ner sig betydligt, och håller sig oftast inom mindre än 30 meters avstånd till mig. Jag försöker alltså numera avprogrammera henne från en vana, som jag själv mer eller mindre omedvetet tränade fram genom att belöna den).

Hemresan blev precis lika jobbig som utresan; jag hamnade fel inne i området igen, och när jag till slut kom ut på en större väg körde jag en bra bit i fel riktning, innan jag så småningom upptäckte misstaget och gjorde helt om. Det kändes som en evighet innan vi kom tillbaka ut på E20, och kände mig säker igen. Jag kör bil så pass sällan numera, att det inte känns som om allt går genom förlängda märgen längre, och att ta ut bilen har ändrats från att kännas självklart, till något som jag helst undviker. Men det är inte det rent ”tekniska” momenten med bilkörningen som är problemet, utan min höger/vänster-förvirring, som verkar bli värre och värre, och troligen är ett tecken på begynnande senilitet. (Egentligen det enda tecknet hittills, eftersom mitt andra kardinalproblem - att inte känna igen ansikten och komma ihåg namn - är något som jag lidit av i hela mitt liv. Jag minns hur jag fick göra små fusklappar om namn och utseende på eleverna, när jag ryckte in som lärarassistent på Chalmers under en period av mitt yrkesliv).

En fördel med det hela var i alla fall att jag kunde passa på att handla under hemresan. Visserligen en dag för tidigt, men det avgörande mellan gångerna är ändå filmjölken, eftersom ett paket räcker i tre dagar. Så nu slipper jag ta ut bilen igen på ytterligare några dagar.

På helgen kom Niklas och Katrin ner, och det piggade upp både mig och Nelly betydligt. Jag hade dock hoppats på att Niklas skulle dra igång min strejkande motorgräsklippare, vilket han normalt brukar kunna göra. Den här gången lyckades han emellertid, och det betyder att jag måste lasta in den sabla grejen i bilen, och ta den till verkstan.

Fast det får anstå till nästa matinköpsdag, eftersom jag som sagt undviker att köra i onödan numera.

Nu blommar de storvuxna rhododendronen i hela Lövekulle och Bryngenäs. Det här är ofta exemplar från sjuttiotalet, och buskagen av lila catawbiense är därmed gigantiska. Både far och jag samlade på rhododendron på den tiden, och vi var uppenbarligen inte ensamma om vår mani. Det finns åtskilliga jättestora buskage både i Lövekulle och Bryngenäs. De mest imponerande exemplaren, i varje fall i fråga om storlek, hittar man i Bryngenäs slottspark, vid det gröna träslottet på Ekudden, och på tomten direkt nedanför fars på Svallåsvägen.

Svenska Rhododendronsällskapet bildades 1970, och jag harvarit medlem där sedan dess. (I dagarna fick jag också en avi om att jag glömt betala årsavgiften, så det ska förstås bli av bums nu). Här är ett utdrag från deras hemsida:

”Vi bildades 1970 med syfte att öka intresset och kunskapen om Rhododendron. Rhododendron är mer än den ljuslila parkrhododendron som är vanlig i våra trädgårdar. Rhododendron är faktiskt en av de största växtsläkterna. Botaniskt räknas den till familjen ljungväxter (Ericaceae).

Det finns nära tusen arter i naturen. Två i Sverige, ca. tio totalt i Europa och resten i övriga värden. De varierar i storlek från träd på över 30 meter till mycket små krypande buskar. De har blad från några millimeters längd upp till en meter. Blommorna kan vara vita, gula, orange, rosa eller lila och variera i storlek från ett par millimeter till över 30 cm, så mångfalden är enorm.”

Själv är jag inte riktigt lika nördig som far var, och namnskyltarna har för länge sedan ramlat bort på både hans och mina buskar. Jag har dock haft flera perioderunder åren då jag förökade, både genom frösådd och sticklingar, och efter ett tillfälligt återfall i manin förra året står ett antal krukor med pyttesmå fröplantor ute på min veranda för att växa till sig. De har sällskap av en grupp halvstora sticklingar, som jag räddade efter att ha råkat bryta av en gren på en av mina williamsianumhybrider i höstas. Dessa har tillbringat vintern och våren i växthuset och rotat sig snällt, och kommer nog att så småningom hamna i den nya lövuppfyllnaden vid Amandas tomtgräns.

Fast först måste jag förstås avsluta själva uppfyllnaden, och det är ett segt jobb, eftersom materialet måste köras i kraftig uppförsbacke, antingen från min dubbelkompost vid uthuset, eller från grushögen på Amandas uppfart. Jag börjar känna av min ålder, så det blir inte så många kärror per dag numera.

Vädret har varit fantastiskt större delen av veckan, och mina dagliga strövtåg med Nelly tenderar att bli allt längre; oftast tar rundorna två timmar eller mer. Av någon konstig anledning får jag alltid dikter eller melodier i huvudet, när jag är ute och går. Minnet börjar ju annars bli rostigt – jag får ibland plötsliga minnesluckor och kommer inte ihåg namn på varken människor, platser eller växter, och hade jag inte sparat minnesanteckningar och växtlistor i datorn, skulle jag förmodligen varit riktigt illa ute vid det här laget.

Vad som däremot uppenbarligen finns kvar i minnet är ett stort antal texter till sånger eller dikter, som jag troligen lärde mig under skoltiden. Tydligen hjälper det att de är på rimmad vers, och förmodligen gör melodierna också sitt till för att hålla dem kvar i minnet. Jag kan till exempel fortfarande recitera stora delar av Gustav Frödings dikter och Snoilskys Fänrik Ståhls sägner utantill. Inte för att de var mina speciella favoriter, det fanns andra poeter jag gillade bättre på den tiden. Men de är alltså på rytmisk och rimmad vers, vilket gör att de hänger kvar längre.

Någon gång under senare år, jag tror det var 2018, sammanställde jag faktiskt ett antal av mina favorittexter, både dikter och sånger, i en fil på datorn, delvis med hjälp av internet. Och det var nog ett bra drag, för när jag drabbas av hjärnsläpp, vilket numera tyvärr händer allt oftare, kan jag bara gå in på datorn, och oftast hitta texten ifråga där.

I mitt bakhuvud ringer just nu en gammal snapsvisa från fars tid, melodin är Tchaikowskys pianokonsert, och texten tror jag är skriven av en av fars gamla ordensbröder som gick under namnet Pelag.(Jag tror att han var överläkare på Sahlgrenska, fast jag minns förstås inte hans riktiga namn).

Nu spelar vinden
sin cembalo i björkarnas hår.
Nu lockar hinden
sitt kid till dans i nyutsprungna snår.
Än blomma äppelträden,
än klinga nya kväden.
Gässens plogar styra
i högtidlig yra,
när ur rostig lyra
springer visans vår.

(Det finns en höstvariant också, på samma melodi, men den sparar jag till en höstdagbok).

Tidpunkten är förstås inte helt exakt, för de stora flockarna med kanadagäss går fortfarande kvar och betar i hästhagarna kring Bryngenäs.

Nu ska jag ta ett glas vin på Guns dansbana. Skål på er!

Så här års dominerar oftast en eller två färger i dammparken. Förra veckan var det gult, med smörblommor, forsythia och maskrosor. Denna vecka är det vitt och lila, och det vita beror inte på maskrosornas fröbollar, för dessa har aldrig ens haft en chans i mitt område. Jag har nämligen en oskriven överenskommelse med maskrosorna; Så länge de inte blommar får de stå kvar, men så fort en maskrosblomma slår ut åker hela plantan upp, med rot och allt. (Som en följd av detta är det betydligt färre maskrosor längs ”mina” vägkanter, än i resten av området, och jag önskar att fler skulle följa min strategi, för de lätta fröna flyger ju långt).

Det vita kommer istället från storvuxna perenner som Vipprams, Hundkex och Körvel, och marktäckare som Tiarella, Myskmadraoch Häxört. Och bakom huset lyser mina tidiga gula pioner som bleka månar i det tidiga morgonljuset. Peaonia Mlokosewitskii heter de – bara namnet är ju magiskt. Vitt lyser även många buskaroch träd, som Olvon, Shersmin, Snöbollsbuske och Äppelträd, och dessutom ett stort antal vitblommande rhododendron. Mest är det Rh. Cunninghams White, men redan börjar även de vitblommiga Catawbiense slå ut, tillsammans med den vanligaste formen av Catawbiense, som ju är lila. För ännu mera violett svarar en blommande rödbladig Malus vid vändplatsen, och just nu blommar dessutom syrenerna. Mina egna syrener är än så länge ganska oansenliga, eftersom de är uppdragna från sticklingar och rotskott. Men grannen i huset längst ner mot fältet har en magnifik lila syrenhäck, som just nu blommar så överdådigt att man nästan slås ut av doften, när man passerar.

Fast den absolut dominerande färgen så här års är förstås grönt, eftersom ekarna nu har slagit ut, och förvandlat den tidigare skira grönskan till vad vi som barn brukade beskriva som ”grön spenat”. Det innebär att buskskärmarna snabbt håller på att bli ogenomträngliga för insyn i de partier där det är ”färdigplanterat”, och att de sträckor som fortfarande behöver påfyllning framstår tydligt. Det lär nog bli besök på midsommar-reorna hos de lokala plantskolorna även i år, även om en del av luckorna beror på att tidigare plantering bestått av självförökade småbuskar; sticklingar och fröplantor, som alltså fortfarande behöver växa till sig.

Jag stötte också på en pytteliten planta av rödbladig bok i stationsskogen, under morgonrundan med Nelly. Det brukar dyka upp småbokar där då och då, som alla tydligen härstammar från ett par mastiga gamla vårdträd på Ekebacken. Men just det här exemplaret var ovanligt intensivt mörkrött, så det kommer nog att petas upp nästa gång jag råkar ha en kniv med mig på hundpromenaden. (Inget jag gör särskilt ofta nuförtiden, men eftersom den lilla plantan står nästan ute i en angränsande stig, så lär den ändå inte ha någon överlevnadschans där den växer. Den kommer att få det mycket bättre i ett av mina utfyllnadspartier längs vägkanten.

Det långsiktiga målet är ju trots allt att återskapa den ursprungliga känslan av skogsglänta runt näckrosdammen, genom att stänga utblicken mot den nytillkomna bebyggelsen. Det är förstås bara åsynen av husen jag vill stänga ute, ägarna är välkomna in i parken för att vandra på stigarna. Och det är ett väldigt långsiktigt projekt, som kommer att ta många år att fullbordas. Själv lär jag aldrig hinna se just den här lilla boken förvandlas till ett mäktigt träd, men jobbar man med parkplanering måste man tänka över generationsgränserna.