Under början av veckan fortsatte jag med att försöka räfsa rent gräsremsan mot Ferievägen efter att ha slagit av det värsta gräset med lien. Det var ett tufft jobb, eftersom gräset hunnit lägga sig på flera ställen, och räfsan fastnade ofta i de långa strån, som fortfarande har rotfäste. Då fick jag ta till skäran, för att få loss tovorna, (vilket innebär att stå dubbelvikt halva tiden). Dessutom var allting plaskblött efter allt regnande, så den fulla kärran blev jättetung, när innehållet skulle flyttas till närmaste ringkompost.

I mitten av veckan ringde sedan ordföranden för Vägföreningen, för att berätta att tvisten med trädgårdsfirman nu är löst, och att de kommer att ta hand om vägkanterna i år i alla fall, fast han visste inte exakt när det kommer att bli. Det var ju en bra nyhet i och för sig, (åtminstone för nästa år); problemet är bara att det är alldeles för sent för att vara till mycket nytta i år.

Nu hade jag ju redan slagit av ytan själv, och även räfsat större delen av den. Och samtidigt hade löven fallit, och lagt sig ovanpå det redan liggande gräset, så hur man ska kunna komma åt nere vid markytanens med grästrimmer har jag svårt att förstå. Man får nog betrakta det här året som förlorat, men jag förberedde ändå så gott jag kunde för trädgårdsfirmans ankomst genom att frakta undan så mycket som möjligt av lösgräset och löven. Efter det övergav jag vägkanterna och återgick till uppfyllnaden vid gränsen mot Amandas och Puttens tomter, som ju är ett flerårsprojekt.

Vid det här laget har de flesta av löven redan hunnit trilla av träden, med hjälp av ett par rejäla höststormar. Jag vet inte om det är inbillning, men det verkar vara alldeles ovanligt mycket höstlöv i år. Kanske beror det på att stormarna har skickat in det mesta av löven in på mitt revir, men hela den lilla sidogatan och vändplatsen nedanför Niklas hus var i alla fall täckta av ett så pass tjockt lövlager att man inte ens kunde se asfalten. Jag hade ju kunnat lämna det också åt Vägföreningens trädgårdsfirma, eftersom det faktiskt är deras ansvar. Men eftersom löv blir till bra kompostjord, och jag behöver massor av dem till att blanda in i uppfyllnaden, så bestämde jag mig ändå för att ta hand om större delen av det själv. Det blev några fulla kärror, och löv är ju åtminstone lättare att köra i uppförsbacke än motsvarande kärra full med matjord.

Resten av veckan har jag annars slösat bort med att reta upp mig på ett märkligt förslag att bebygga ängarna i Lövekulle med 2000 nya lägenheter, som tydligen lanserades på Byggmässan i Estrad för ett par veckor sedan. Jag var inte själv på byggmässan, och eftersom Alingsåstidningen bara existerade som webversion under konkurstiden som inträffade ungefär samtidigt, lyckades jag missa rapporteringen om den där också. Nu fick jag höra om det av en slump, genom att jag råkade möta Sofia Ernstson med nyhunden Walter på en av mina hundrundor.

Sofia försåg mig med en länk,https://lovekullestationsstad.se, och jag fick nästan hjärtslag när jag upptäckte vad de fyra största byggmästarna i kommunen gemensamt hade hittat på. Huvudnumret, utöver de 2000 lägenheterna som fyllde alla ängsytorna, var en glassig "strandpromenad" med kallbadhus och hopptorn och uppmuddrad badbassäng mitt på det långgrundaste partiet, (trots att det redan finns både en stor badplats på Lövekulle Udde, 200 meter längre bort, och en gång-och cykelväg dit längs stranden). För säkerhets skull hade de också klämt in en grupp bostäder mellan strandpromenaden och vattnet, just där segelbåtsklubben nu ligger. (Ett par båtbryggor tyckte de tydligen ändå skulle kunna få vara kvar på den lilla yta som blev över, men det planerade klubbhuset fick naturligtvis inte plats i ett så exklusivt bostadsläge).

Mittför Mjörnvallen hade de placerat en stor inomhusarena, en förskola och ännu flera bostäder. (En av de befintliga övningsplanerna fick dock ligga kvar, med bostadsfasader 10 meter ifrån ena kortsidan och långsidan). Att Kvillebäcken rinner tvärsigenom området just där arenan är placerad nämns inte ens i en bisats. Inte heller att grundvattenståndet är så högt att det ofta står vatten direkt i markytan.

Påståendet att en ny gata längs järnvägen skulle avlasta Sörhaga har man svårt att förstå,eftersom trafikförbindelsen med Alingsås centrum uppenbarligen går i Viktoriagatan även i deras förslag. Och att större delen av området ligger under strandskydd och har höga naturvärden, eller att både den gällande översiktsplanen och den fördjupade översiktsplanen för Mjörnstranden säger att hela området ska förbli grönområde, bekymrar tydligen inte herrarna alls; sådana små petitesser ska inte kunna stoppa dessa storvulna planer. Vad som retade mig mest var att det hela framställdes som att kommunen står bakom förslaget, men om man går in på kommunens hemsida om olika byggplaner, finns inte projektet ens nämnt någonstans.

Redovisningen av "Lövekulle Stationsstad" innehöll också en ruta där man kunde berätta vad man tyckte om projektet, så jag avreagerade mig genom att göra det. Det var förmodligen inte de synpunkter de hade förväntat sig, men det kändes ändå bättre efter att ha lämnat dem.

Egentligen gillar jag oktober, även om den tidiga våren är min favoritårstid. April är absolut den bästa månaden, men oktober ligger nog faktiskt som nummer två, just på grund av höstfärgerna. Jag har inte så mycket emot höstmörkret heller; jag har alltid gillat mörker och tystnad. Och jag älskar den lite vemodiga stämningen under skymning och gryning, som så här års sammanfaller med mina morgon- och eftermiddagsrundor med hunden.

Värre är det förstås med den sista kvällsrundan,som så här års går långt efter mörkrets inbrott.För tillfället accentueras det dessutom av att varenda gatlykta på vår vägstump är ur funktion. Jag tror det är något konstruktionsfel på just vår typ av lyktor, eftersom de slocknar onormalt ofta. Men i år är det riktigt extremt; under hösten har lyktorna slocknat en efter en, och de senaste tre veckorna har jag alltså gått kvällsrundan i absolut kolmörker, (bortsett från min lilla ficklampa, som för tillfället verkar rätt trött och nog behöver ett nytt batteri).

Jag gnällde lite om det här för Göran, under en av våra dagliga hundpromenader, och han svarade med ett Alf Henrikssoncitat; "Retar du upp dig på ting som är små, så är du väl själv inte större än så." Han påminde mig också om att jag faktiskt protesterat aktivt mot att vägföreningen över huvud taget skulle sätta upp gatlyktor, när vägen anlades för 10 år sedan. Och han hade helt rätt. Jag har alltid gillat både mörker och tystnad, ända sedan barndomen, då vi bodde centralt i Göteborg, och Lövekulle bara var ett sommarställe. Jag minns fortfarande hur svårt det var att sova de första nätterna efter att vi flyttat hem på höstarna, med allt stadsbuller, motorljud från bilarna, gnisslet från spårvagnarna, och så gatuljuset som trängde in i rummet i kanterna av rullgardinerna.

Så efter att ha bott i Lövekulle sen jag var trettio, och vant mig vid stillheten och nattmörkret i den omgivande skogen, var jag emot såväl nybebyggelsen som vägen och de medföljande gatlyktorna. Men alla andra i den nya vägföreningen ville förstås ha gatlyktorna, så jag fick ju ge mig.

Men tiden går och man blir man allt äldre; orken och balansen blir sämre, man börjar oroa sig för att trilla och bryta benen, och mörkerseendet är väl inte heller vad det har varit... Så vid det här laget skulle jag gärna vilja ha tillbaka fungerande gatlyktor igen, särskilt som man ju faktiskt betalar för dem genom vägavgiften och de har varit trasiga i åtskilliga veckor redan. Man kan ju inte låta böli att undra varför styrelsen inte gör något åt saken.

Men nu ska jag sluta gnälla, för oktober är ändå en fantastisk månad. Framför allt förde lysande höstfärgerna i olika nyanser av gult och rött, som pågår under ett par intensiva veckor. Först ut redan i förra veckan var trollhassel, björk och spirea i lysande gult, och mina tre Ginnalarönnar i nordvästra tomthörnet som blir kraftigt orange. Senare började de japanska lönnarna skifta över i olika nyanser av rött och orange.

Just nu är det några varianter av japansk lönn i olika former och storlekar, som lyser som fyrbåkar i sprakande scharlakansrött på olika platser i parken. De är så uppseendeväckande att jag har fått kommentarer både av förbipasserande och av Boel & Lennart, som kom till Lövekulle på torsdagen.

Niklas och Katrin hann också få ta del av färgprakten i sista minuten, eftersom de överraskande dök upp på på lördagskvällen. De hade varit på fotoutställning i Malmö, och tagit en lång omväg via Lövekulle efteråt. (Bilderna på höstfägringen är tagna av Katrin). De hade faktiskt tur som hann få se den, för tyvärr den varar inte särskilt länge, och redan på söndagen började löven falla.

Även Anna har varit på besök hos Gun över helgen, tillsammans med alla tre barnen och den nya familjehunden - en 5 månader gammal rödvit cockerspaniel, som är jättesöt. Alla valpar är ju oemotståndliga, och lilla Lelle, som Julia har döpt henne till, var inget undantag. Men hundvalpar är uppenbart en tjejgrej, och båda killarna verkade som väntat rätt ointresserade av den nya familjemedlemmen.

Anna och minstingen Julia, följde däremot med oss på hundrundorna under helgen. Promenaderna fick därmed kortas ner lite grann, av hänsyn till  Julia och valpen. Våra gamla hundar har vuxit ifrån den mesta lekfullheten, men tog emot den nya valpen med vänlig tolerans. (Nelly var betydligt mera intresserad av Anna och Julia än av valpen, men det är rätt typiskt, hon har alltid brytt sig mer om människor än hundar). Julia delar Nellys hobby att klättra upp på stora stenar, och valpen hängde med förvånansvärt bra. Anna, som har stegräknare på mobilen, räknade ut att vi hade gått ca 3.5 km alla dagarna, vilket visserligen bara är hälften av vad jag normalt brukar gå, men motsvarar Görans normala sträcka, och är ganska mycket för en 5-månaders valp.

Det här kommer att bli en kort veckorapport, för det har regnat en stor del av veckan, vilket i och för sig var välbehövligt, men också innebar att motivationen för utomhusjobb blev extra låg. Och eftersom allting är genomblött, gräset fortfarande inte är slaget, och de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden, finns det egentligen inte mycket man kan göra i parken, under de korta stunder då solen faktiskt har tittat fram mellan alla skurarna.

Så jag har återtagit jobbet med att ordna för en framtida skärmplantering uppe vid gränshörnet mot Puttens och Amandas tomter. Det innebär en växling mellan det ganska enkla jobbet att dra upp all kvarvarande kaprifol med rötterna, och det mera ansträngande kroppsarbetet att kärra upp matjord, för att höja marknivån, så att de planerade buskarna ska få tillräckligt djup för rötterna. Matjorden, som jag köpte för några månader sedan finns i ett par jättestora öppna plastsäckar, som befinner sig i backen vid Niklas hus, och därmed åtskilliga höjdmeter lägre och några hundra meter därifrån. All jord måste alltså köras i skottkärra i uppförsbacke, och eftersom jorden dessutom är genomblöt, blir det väldigt tungt och jag orkar bara med max ett halvdussin kärror per dag.

Boel lär i alla fall bli nöjd när jag är klar, för hon har klagat på att de vita plastsäckarna är fula och stör deras utsikt från verandan. Men alla trädgårdsmöblerna åkte ju in i förrådet sist Familjen Familj var här för några veckor sedan, och även om det varit runt 15 grader varmt i veckan, är nog tiden för att sitta på verandan över för i år. Så någon större brådska med att bli av med plastsäckarna är det ju egentligen inte.

Men tills vidare ägnar jag mig alltså lite halvhjärtat åt att köra jord i uppförsbacke. Så småningom ska den här jorden blandas upp med torvmull och förmultnade löv, men eftersom årets höstlöv mestadels sitter kvar på träden fortfarande, och det mesta av innehållet i mina ringkomposter redan har gått åt till uppfyllnaden i norra dammhörnet, har jag lite brist på sådant material just nu. Så det här projektet lär inte kunna slutföras förrän tidigast nästa höst, och arbetstakten och motivationen blir därefter.

I gengäld blir det mera tid över för hundpromenaderna, och Nelly har nog varit rätt nöjd, eftersom speciellt eftermiddagsrundorna här hemma har blivit ovanligt långa. Konstigt nog har jag lyckats hålla mig ganska torr under alla hundpromenaderna, eftersom de flesta skurarna kommit sent på eftermiddagen och under natten.

Men det finns ju en annan komplikation så här års; just den här veckan var också första veckan på älgjakten, och det innebär att de flesta av våra vanliga rundor i olika skogspartier runt Alingsås inte har varit tillgängliga. De enda ställena som både är tillräckligt lättgångna för att Göran ska klara avdet, och som dessutom känts säkra för skjutglada jägare är Hjortmarka och Amsvägen vid ridhuset.

Så det är där Göran och jag har gått hela veckan, utom ett par dagar då jag varit ensam med Nelly av olika anledningar. Då går jag nästan alltid i Karin Boyes park, som är en väldigt vacker liten lövskog, med utblickar över öppna landskapsrum. Det är förstås fler än jag som gillar området, och man får oftast dela det med minst en skolklass eller dagisgrupp. Men eftersom Nelly äntligen verkar ha lärt sig att man inte måste springa fram och hälsa på alla man möter, så brukar det gå bra. Det lustiga med de här mötena, oavsett om det handlar om ungdomar eller dagisbarn, är att flickorna nästan alltid vill kela med hunden, medan pojkarna närmast verkar lite rädda. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det där med att gilla hundar är oftast en tjejgrej.

Det är faktiskt ett bra tag sedan man såg till några av familjen här i Lövekulle, och att döma av rapporter på Facebook befinner sin Niklas och Katrin på någon sorts långresa i Östeuropa. Det har alltså varit tomt i båda familjehusen länge, men jag hoppas att åtminstone några av dem dyker upp till nästa helg, så att jag äntligen kan få hjälp med att starta den sabla gräsklipparen...

Nattfrost i början av oktober...

Det var nästan svårt att tro det, för det är bara drygt två veckor sedan Niklas tog sommarens sista bad i Mjörn. Men när jag gick första rundan med hunden på onsdagen låg morgondimman i stråk över fälten och grässtråna var styva och vita av frost. Dags att ta in tomaterna uppenbarligen, även om frosten hittills bara träffat de låglänta partierna ner mot sjön. Men hösten är definitivt här; nattfrosten har återkommit hela veckan.

Och vägkanterna är fortfarande inte slagna.

Det här är faktiskt ett större problem än de flesta skulle tro, för ängsmark som inte sköts degenererar snabbt, när gräset gynnas på ängsblommornas bekostnad. Ju längre man väntar med slåttern, desto svårare blir det. När väl gräset lagt sig ner, blir det nästan omöjligt att komma åt närmast marken. Och om sedan löven hinner falla ovanpå det liggande gräset, blir det praktiskt taget omöjligt att bli av med dem också, eftersom räfsan fastnar i det långa gräset under.

Det hela oroade mig så mycket att jag började oroa mig för att jag oroade mig. Jag fyllde 80 i våras och man blir ju inte yngre med åren heller. Det är åtskilliga år sedan jag senast använde min gamla lie från sjuttiotalet. Successivt har Niklas och Katrin tagit över en del av de mera ansträngande skötseljobben i parken, och till dem hör definitivt den årliga slåttern. De brukar slå av de inre gräsytorna med röjsåg på eftersommaren, och vägkanterna har alltså hittills slagits av vägföreningens entreprenör, ända sedan bebyggelsen kom till. Själv svarar jag normalt bara för räfsning och kompostering av höet, och efterslåttern med min egen gamla motorgräsklippare bortåt slutet av oktober - och även det är ett ganska ansträngande jobb.

Men nu är det alltså redan början på oktober, vägkanterna är inte slagna alls, och gräset har redan hunnit lägga sig. Jag gjorde faktiskt ett försök med skäran på tisdagen, men eftersom det innebar att antingen gå dubbelvikt eller krypa på knäna, gav jag upp efter en dryg timme. Då hade jag hunnit med en yta på ca 10 kvadratmeter, så det var uppenbarligen inte realistiskt. Jag var så desperat att jag faktiskt ringde ordföranden i vägföreningen, men han befann sig i Tyskland, och kassören åkte ju till Spanien förra veckan, så det lär inte vara mycket att hoppas på från den fronten under de närmaste veckorna. För även om tvisten med trädgårdsfirman numera är löst, är normaltiden för slåtter onekligen över, och någon ny beställning av slåtter har tydligen inte gjorts av föreningen.

De ganska breda gräsytorna utefter vägarna är en del av parkens ursprungliga design. Från början låg ju näckrosdammen i en "hemlig" glänta mitt i skogen, och grannarna brukade leta sig dit på de upptrampade skogsstigarna, för att titta på näckrosorna, när de blommade. När sedan detaljplanen togs fram fälldes många av träden längs vägarna. Och medan alla de nya husen successivt kom till, försökte jag återskapa något av den gamla skogsmystiken kring dammen, genom att plantera 10-15 meter breda skärmar av olika sorters buskar och träd runt alla gränserna. Men jag lämnade samtidigt en ganska bred gräremsa utefter alla vägkanterna, för att intrycket skulle bli öppnare och trevligare för de nya grannarna.

Den här gräsytan har alltså slagits av vägföreningens inhyrda trädgårdsfirma ända sedan bebyggelsen kom till, och på något sätt har jag bara kommit att ta det för givet. För även om marken formellt tillhör mig, hör den både visuellt och praktiskt mera ihop med vägarna än med resten av parken.

Men nu var jag uppenbarligen tvungen att ta till lien själv, eftersom det har annonserats regn till hela nästa vecka. Så jag körde alltså till Jordnära, för att inhandla ett bryne till lien, som naturligtvis var lika ringrostig som jag, och jätteslö. De hade naturligtvis inga på lager, vilket jag egentligen borde ha begripit från början, för slåttersäsongen är ju slut sedan länge. Jag fick improvisera, med en sorts smörgelpapper för metall, som jag virade runt en brädstump, och sedan gick det åtminstone att bli av med den värsta rosten på lien, som ju inte varit i användning på åratal.

Slåtter med lie är rätt tungt även om det görs i rätt tid, och jag hade glömt hur jobbigt det faktiskt är. Det tog tre dar att nödtorftigt gå över hela ytan, och då finns det förmodligen fortfarande åtskilliga tovor kvar, som jag inte kom åt, eftersom det långa gräset redan lagt sig ner. Det lär jag förmodligen få igen när jag ska försöka räfsa ihop gräset nästa vecka, för det brukar vara rätt jobbigt, även i normalfallet.

Och det hela har fått mig att fundera över om jag ens kommer att kunna ha kvar gräsytorna på lite längre sikt. Den enklaste lösningen vore ju annars att släppa ut buskskärmarna ända fram till vägkanterna, och det vill jag egentligen inte göra, eftersom det är betydligt snyggare som det är. Men man blir ju inte yngre med åren och jag börjar inse att min egen tid är begränsad. Jag fyllde ju 80 i år, men det här är faktiskt första året som skötseln av parken har känts mera som ett problem och en börda än ett nöje..

Man kan få höstdepression för mindre...