Det börjar definitivt bli höst, även om vädret hittills hållit sig hyggligt varmt, åtminstone på dagarna. Det välbehövliga regnet i förra veckan var tillmötesgående nog att komma på natten, så än så länge har jag kunnat gå hundpromenaderna utan att bli det minsta våt.

Och så länge jag har min hund, som kräver dagliga promenader på minst två timmar, håller jag mig i hygglig fysisk form. Men Nelly är nio år vid det här laget och börjar bli gråhårig, och även om hon fortfarande är fullt frisk och rörlig, och och hör till en ras utan inbyggda svagheter eller rassjukdomar, så har hon rimligen inte mer än sex år kvar. Castor, Guns och Görans hund, som är ett år yngre än Nelly, är i betydligt sämre kondition.

Han får inte längre några långpromenader. Göran har blivit sittande för gott, och det längsta Gun går med honom är runt fältet mot Svärds Skog, vilket tar ca 20 minuter. Istället får han sin huvudsakliga motion genom att de sitter nere vid källartrappan med varsitt glas eftermiddagsvin, och samtidigt kastar en tennisboll åt honom, som han tydligen kan hämta precis hur många gånger som helst utan att bli uttråkad. Nelly, som förstås följer med när jag blir nerbjuden, tillbringar samma tid under min stol; hon skulle aldrig komma på idén att springa efter en boll.

Någon ny hund lär det ju knappast kunna bli, för min del, så jag har garderat mig med en kattunge, som rimligen kommer att vara mig till sällskap några år längre,Men någon motivation för min dagliga motion är han ju inte. Snarare en risk – idag fick jag klättra upp på en stol, för att hjälpa honom ner från översta bokhyllan ända uppe vid taket, dit han klättrat på vävtapeterna. Och det är inte första gången heller; jag har vävtapeter även i sovrummet, och han gillar att sitta i det höga fönstret och titta ut…

Jag har ju sedan gammalt en kattlucka, som alltid står öppen via ett inneförråd, så man kan tycka att katten borde uträtta sina behov utomhus. Det gör han alltså inte, han envisas med att gå på de båda kattlådor jag har – som alltså måste tömmas flera gånger om dagen, för katter är kräsna när det gäller hygienen. Över huvud taget verkar han sällan gå ut, trots att vädret är fortsatt fint. Han är väldigt social, och vill helst vara med mig och Nelly.

Hittills har han också serverat mig två döda möss på sovrumsmattan, vilket jag verkligen inte uppskattar, och häromdagen satt det en mus och stirrade mig förvånat i ögonen, när jag öppnade nedersta förvaringslådan i spisen. Min reaktion när jag stöter på möss inomhus är den ”klassiskt kvinnliga” – jag skrek alltså i högan sky och smällde igen lådan illa kvickt, men musen hade säkert en bakväg in mellan skåpen. Förmodligen kommer väl katten att ta den förr eller senare, men den lär nog inte flytta ut frivilligt, det finns gott om rester av både människo- och hundmat för en mus att leva gott på i mitt ganska ostädade kök.

Min dygnsrytm har alltid varit lite speciell, jag är morgonmänniska, och vaknar alltid av mig själv vid sextiden på morgonen året om, utan någon väckarklocka. Det har alltså inte med dagsljuset att göra; förmodligen är det tidningsbilen som väcker mig; den kommer nog vid samma tid på morgonen, och även om huset är välisolerat och jag inte själv är medveten om att jag hör den, så uppfattar förmodligen Nelly ljudet från motorn och börjar röra på sig. Då blir det en snabbrunda i dammparken, för att hon ska få kissa av sig, innan vi går på den riktiga hundrundan vid åttatiden.

På lördagsmorgonen hände dock något väldigt konstigt; Jag hade kommit hem från den korta tidiga hundrundan, och satt mig vid datorn för att läsa den digitala morgontidningen som vanligt. Klockan var väl ungefär halv åtta, vid det laget, när det plötsligt började smälla från grannhuset; ett våldsamt knatter av smällare, säkert et tjugotal skott eller flera. De har förstås barn. Och det var förstås lördag. Men ändå? Före klockan åtta på morgonen, då en del grannar kan tänkas fortfarande ligga och sova? Gun och Göran hade också hört knattret, och föreslog att man kanske firade något av barnens födelsedag.

Samma kväll la min TV plötsligt och oförklarligt av, vilket var irriterande, eftersom jag alltid intar både middagen och morgonmålet i TV-soffan. Nu fick det bli kvällsmat framför datorn istället, vilket innebar betydligt sämre utbud av program. Det tog mig flera timmar att få ordning på TVn på söndagen, eftersom det finns flera olika elektriska apparater, som sitter ihop med ett sammelsurium av sladdar, och dessutom är instuvade i trånga och nästintill oåtkomliga utrymmen under och bakom bokhyllor, soffa och diverse småbord för TV och läslampor.

Jag vet fortfarande inte var felet låg; (förmodligen en glappkontakt någonstans), men plötsligt bara fungerade alla apparater och lampor igen. Väldigt dammigt var det också, så pass att jag faktiskt kände mig tvungen att ta fram dammsugaren, vilket jag normalt inte gör. Jag har ju städhjälp varannan torsdag, och däremellan blid det sopborste och skyffel, i den mån jag alls bryr mig om att sopa golven så här års, när det är torrt och hunden inte fäller hår för tillfället.

Katrin och Signe har varit på besök i Lövekulle över en extra lång helg, dock utan Niklas, som tydligen är ute och paddlar kanot med killkompisar. Det är trevligt med sällskap på hundpromenaderna, och på söndagsrundan hittade Katrin och jag alldeles otroliga mängder av små fina, knubbiga Karljohan-svampar, trots att jag passerat längs ungefär samma stigar själv dagen innan, och fått med mig en full svamppåse hem då också. Katrin fick därför behålla större delen av dagens svampskörd, utom några små fina, knubbiga karljohan mot slutet av promenaden, som jag la beslag på själv. De växte faktiskt i den lilla skogen alldeles bakom de röda grupphusen på höjdryggen mot Lövekullevägen. Märkligt att lokalbefolkningen inte ens plockar trestjärniga svampar som växer alldeles utanför husknuten, men kanske dagens barn inte lär sig att skilja på olika svampsorter, som min generation gjorde både via föräldrarna och skolan.

Det varma och soliga vädret håller i sig på dagarna, även om det börjar bli påtagligt kyligare på morgnarna, när jag går min vanliga långrunda med Nellie vid åttatiden. Dimman dröjer fortfarande kvar nere på fälten, trots att det är klart och soligt uppe vid mitt hus. De där tidiga mornarna är nästan magiska. Antingen det nu är en följd av pandemin eller inte, så är det mycket färre bilar på vägarna och morgonjoggare i skogarna än normalt.

Och det är nästan helt tyst. Inga motorljud, från vägarna eller sjön, inga röster från campingen – (som annars fortfarande är rätt välbesatt med husvagnar, även om semestrarna nu är över). Många ligger väl fortfarande och sover, även om jag möter en och annan morgonpigg badare, på väg till eller ifrån morgondoppet. Och konstigt nog inga fågelljud, varken från sjön och fälten eller uppe i skogen. Det avlägsna bruset från motorvägen, som jag passerar relativt nära på sträckan utmed Bryngenäsviken, är också påtagligt lägre än normalt. Många jobbar tydligen fortfarande hemifrån, och hela samhället går liksom på halvfart.

Själv tycks jag också ha drabbats av någon sorts konstig letargi. Inte direkt depression, men jag har varit påtagligt inaktiv de senaste veckorna, och inte mycket blir gjort, varken utom- eller inomhus. Det enda jag fortfarande aldrig fuskar med är hundpromenaderna. Oavsett temperatur eller väder går jag min vanliga tvåtimmarsrunda med Nelly. Men också hundpromenaderna har förändrats.

Så länge Göran fortfarande var någorlunda rörlig, åkte vi iväg med bil de flesta dagarna i veckan, och valde då olika platser varje gång för att få variation. Inte så mycket för hundarnas skull – de struntade nog i stort sett i vilket, så länge de bara får springa fritt - utan för att vi själva ville ha variation. Men eftersom Göran definitivt verkar ha blivit sittande, går jag numera bara med Nelly. Jag hade från början ambitionen att ta med mig Castor ut, men efter att han sprungit ifrån mig och hem till Gun från fältet nere vid Talludden vid första försöket, gav jag upp – att släpa med mig en ovillig hund i koppel har jag inte lust med.

Castor har på ganska kort tid blivit Guns hund, och hon går tydligen en daglig runda på en dryg halvtimme med honom, runt fälten kring Svärds skog. Det är i och för sig helt otillräckligt, men de har å andra sidan en stor, inhägnad tomt, och behöver bara öppna dörren för att släppa ut honom. Han får sin huvudsakliga, genom att Gun och Göran sitter nere vid brunnen och kastar en tennisboll åt honom, medan de dricker ett glas eftermiddagsvin. Ibland deltar jag och Nelly i aktiviteterna och vindrickandet, men Nelly skulle aldrig komma på idén att springa efter en boll; hon tillbringar tiden sovande i skuggan under min stol. Hur det ska bli med Castors motion under vinterhalvåret vet jag ännu inte, men det finns ju många hundar som har det sämre.

Själv tar jag ogärna ut bilen numera annat än när det är absolut nödvändigt, (vilket i praktiken innebar var nionde dag, när filmjölken är slut. Jag kan nämligen inte leva utan min dagliga fil-med-müsli). Därmed är jag hänvisad till närområdet för hundpromenaderna, vilken i och för sig är osedvanligt naturskönt och varierat, med öppna fält, två olika skogspartier på ömse sidor om järnvägen, och till och med badmöjligheter utefter en lång strandsträcka mellan Bryngenäs och Skårsgrinden. Jag har tre hundrundor att välja mellan; runt Stadsskogen, runt Bryngenäs, eller en kombination av båda. Men i längden blir det ändå lite enahanda.

Lyckligtvis finns ju min kompis Marianne och hennes två glada welshpojkar, och vi brukar normalt träffas en gång i veckan, oftast i Karin Boyes park, vilket gör det lätt att kombinera hundrundan med veckoinköpen på Lidl. Under sommaren har det blivit lite mer sällan, eftersom Marianne och Lasse dock tillbringat mycket tid ute i sin sommarstuga på en västkustö, men nu börjar det så sakteliga återgå till det normala.

I helgen var också Niklas och Katrin nere i Lövekulle,och vi ägnade stora delen av söndagen åt att röja i dammparken. Niklas och Katrin beskar häckarna och sågade ner ett antal småträd och buskar som börjat bre ut sig lite väl mycket, medan jag ägnade huvuddelen av tiden åt att köra ved från deras förråd upp till mitt eget. Hela uppfarten till Amandas tomt är belamrad av jättestora högar med grenar och kvistar och andra högar av uppsågad, men okluven ved; resterna av ett par stora träd som fälldes för åtskilliga år sedan.

Högarna har blivit liggande lite för länge, och en del av veden är halvrutten vid det här laget, och de sämsta bitarna hamnade i en pågående utfyllnad norr om den centrala tvärstigen. Där finns ett låglänt och lite sankt parti, med motlut mot sluttningen upp till mitt bus, och ambitionen är att fylla upp svackan, så att det blir jämn avrinning ner mot dammen.

Jag anser mig själv vara väldigt tålig och tolerant, när det gäller djur, men den här kattungen slår nog alla rekord i att vara jobbig. Jag kan stå ut med att bli väckt två gånger mitt i natten, för att den vill ha mat, men den tredje gången blev det lite för mycket, och jag försökte i det längsta ignorera ”mjölktrampandet ” ovanpå täcket. Men plötsligt blev det alldeles vått i sängen – kattkräket hade kissat på täcket! Säkert fullkomligt avsiktligt, för båda kattlådorna var ordentligt tömda kvällen innan, med gott om rent strö, och båda kattluckorna stod öppna.

Katten vet mycket väl hur man använder luckorna, och passerar ut och in genom dem åtskilliga gånger om dygnet. Det är drygt två månader sedan jag fick hem den - (14/6). Den är alltså fyra månader gammal nu, och borde verkligen veta bättre. Och det är tur för den, att den är så vansinnigt söt, för jag hade allvarliga planer på att skicka tillbaka den till uppfödaren eller sätta in en ”Bortskänkes”-annons i tidningen. Vilket naturligtvis inte hade lyckats, för vem skulle vilja ha hem en fyra månaders katt som kissar i ägarens säng?

Det blev att stiga upp mitt i natten, slänga vaddtäcket i badkaret för att spolas rent med handduschen, och sätta igång tvättmaskinen för påslakanet, (plus all annan tvätt som samlats där under senaste veckorna). Täcket hamnade på klädlinan utomhus, som dignade under vikten. Och till råga på allt brydde sig katten inte ens om att äta upp maten jag serverade; förmodligen ansåg den att den var för gammal, eftersom den öppnade påsen hade stått i kylskåpet över natten. Några timmar senare, när vi steg upp på riktigt, gick maten dock ner – förmodligen gillar den bara inte kylskåpskall mat.

Efter det var katten odräglig hela förmiddagen medan vi tittade på morgonnyheterna på TV, och under tiden började det tydligen regna igen Så när jag väl gick ut för att ta in täcket igen var det betydligt våtare än när det åkte ut. Det småduggade fortfarande, och eftersom tvätthängaren ovanför badkaret är för klen för att klara tyngden av ett halvfuktigt vaddtäcke, var enda möjligheten att drapera det över badkaret. Vilket naturligtvis katten tyckte var jättekul. Efter att ha hoppat upp och dunsat runt i den skojiga nya hängmattan ett tag var den förstås så nedtyngd att botten tog emot, så då tröttnade äntligen katten. Jag smög mig dit medan den var sysselsatt med ofog på annat håll och sträckte ut täckt igen, men vid det här lager var det så pass blött att det inte lär hinna bli torrt till kvällen. Lyckligtvis har jag ett extra täcke i gästsängen på övervåningen, så jag lär överleva.

Lakanen hängde jag ut på klädstrecket på baksidan av huset, vilket naturligtvis satte igång det första ordentliga regnet på veckor. Inte direkt ösregn, men duggregnet blev ihållande och lakanen allt blötare. Vid det laget var det för sent att ta in dem, särskilt som torkställningen i badrummet redan va full, så de fick bli kvar över natten.

På onsdagen ringde Marianne, som jag bara träffat sporadiskt under sommaren, eftersom de varit i sin stuga på någon skärgårdsö. Det blev hundträff i Karin Boyes Park, och eftersom mjölken var slut, en bunkringstur till Lidl efteråt. Min strategi nu för tiden är att handla för nio dagar framåt, vilket styrs av morgonfilen, eftersom en liter filmjölk räcker i tre dagar. Fast den kommer att brytas den här gången, eftersom jag har tid på fotvården nästa tisdag, för att visa upp mina hammartår.

Förhoppningsvis har de någon sorts inlägg som kan hjälpa, eftersom andra och tredje tån är deformerade och står upp så mycket att jag får otäcka skavsår på ovansidan av tårna. (Konstigt nog bara på vänsterfoten, eftersom tårna på högerfoten är helt normala, men det lär nog ändra sig med tiden. ). Det här har blivit så illa att hundpromenaderna har blivit rena tortyren på sistone. Jag var faktiskt på väg att skära upp ett hål på ovansidan av vänsterskon, när jag lyckligtvis fick låna ett par Birkenstock av Gun, som just köpt nya. (Korrektion; ”fick” – inte ”fick låna”. Enligt Gun är ”den ger och tar igen; den är tjuvens bästa vän”).

De här tålösa sandalerna räddar i alla fall situationen tills jag förhoppningsvis kan få ett par inlägg som fungerar. Eller möjligen en operation, för tårna lär inte bli bättre av sig själva. Det är förstås en åldersfråga. När jag tittar på mina händer är lillfingrarna också deformerade; de har blivit så krokiga att jag får skavsår på ringfingrarna, om jag inte tänker mig för. Jag är ju ett par år över åttio vid det här laget, och det är ganska säkert de långa hundpromenadernas som håller mig någorlunda aktiv; minst tre timmar om dagen är jag ute och går med Nellie. Hon är drygt åtta vid det här laget, och jag hoppas att hon ska hålla till femton, eftersom hon är väldigt pigg och frisk för sin ålder, och welsh-rasen är normalbyggd, utan konstiga rasdeformiteter någonstans. Men när jag kollar medelåldern för olika hundraser på nätet, tycks till och med de mest långlivade ligga på ca tolv år, och det är också så gamla mina två senaste hundar innan Nellie har blivit. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan Nellie; hon följer mig överallt som en skugga, och om hon någon gång råkar vara utom synhåll, brukar hon oftast befinna sig bakom mitt vänsterben.

Fast om jag skulle kola vippen i förtid, skulle nog ändå hon och Niklas ta hand om Nellie). Så den dagen Nellie faktiskt får sluta, är det den här (förhoppningsvis bara tillfälligt odrägliga kattungen  som - (även detta förhoppningsvis) - vid det laget har lugnat ner sig och blivit den gosiga kelgris och spinnmaskin han också kan vara, som kommer att ta över som mitt ständiga djursällskap. Katter blir ju gamla; ett par av våra familjekatter under årens lopp har blivit över 15 år. Så kanske jag rentav kommer att överleva honom. Och, om inte, kommer nog någon familjemedlem att förbarma sig även över honom. Han är ju trots allt otroligt gullig under större delen av tiden.

I förra veckan bestämde sig ungdomarna i familjen plötsligt för att de skulle göra sig av med de gigantiska vedhögarna nere vid vändplatsen till familjehusen, genom att köra upp och lagra veden hos mig. Vilket jag naturligtvis tacksamt tog emot, eftersom min egen vedbod var helt tom, och jag eldar i två eldstäder under hela vintern. Jag hade tänkt länge att jag borde göra något åt saken själv, men man blev ju så paralyserad av värmen att man knappast iddes göra något vettigt alls på dagarna, och särskilt inte utomhus. Nu är i alla fall vedboden proppfull igen, så vinterbrasorna är säkrade. Och jag behövde inte ens lyfta ett finger själv...

Det har också plötsligt blivit nästan tio grader svalare, så vad jag däremot faktiskt gjort något åt själv är de båda högarna av kvistar och grenar, som vuxit sig gigantiska under senaste året, den ena bakom uthuset, och den andra nere vid thujahäcken mot vägen.Man behöver ju inte bara ved till vinterbrasorna, utan även tändved för att få igång dem, och eftersom även tändveden tagit helt slut, fanns det gott om tomma apelsinlådor att fylla upp. Det blev till slut 8 fulla apelsinlådor från den övre högen.

Den nedre högen är betydligt större, och eftersom grenarna där också behöver kortas till lämpligt format är jag ännu långt ifrån klar med den. En del av grenarna är mer än armstjocka, så det behövs både sekatör, grensax och handsåg för att korta ner dem. Dessutom börjar jag få slut på aåpelsinlådorna, så möjligen får jag göra en paus i arbetet tills eldningssäsongen kommer igång.

Eftersom arbetet äger rum nära bakdörren till huset är det också trevligt för katten, som gillar att vara med oss även utomhus. Den är ju inte ett dugg rädd för Nellie, och verkar tycka det är kul att bli jagad. Det är också alltid katten som initierar jakterna, som oftast slutar med att den far upp i något träd, men ibland hinner Nellie faktiskt upp den. Då blir den mer eller mindre manglad under hennes kroppstyngd, men inte heller det verkar bekomma katten det minsta.

Det är också en väldigt sällskaplig katt, som oftast håller sig i närheten av mig och och Nellie även om den har tillgång till en ständigt öppen kattlucka ut och in i huset via förrådet. Lyckligtvis har den emellertid inte kommit på idén att hänga med på någon av de dagliga långrundorna. Härom dagen skrämde den dock faktiskt upp mig, genom att inte komma med oss in i huset på kvällen som vanligt Jag fick för mig att jag hade stängt in den i något uthus och var ute och letade och ropade i flera omgångar, men till slut dök den lyckligtvis upp.

Möjligen hade den varit sysselsatt med musjakt, men hittills har det lyckligtvis bara hänt en gång att den har kommit in med en fångst. Det var en ovanligt stor mus, men lyckligtvis redan död, när den avlevererades på sovrumsmattan. Och lyckligtvis var jag fortfarande vaken när den kom in. Blotta tanken på att trampa på en död mus, i mörkret gör mig alldeles iskall, och risken är faktiskt rätt stor, eftersom jag går upp för att kissar flera gånger på nätterna. Men numera tänder jag alltid sänglampan, för säkerhets skull.

Boel och Lennart har åkt tillbaka till Blekinge, och Amanda försvann till England redan förra söndagen, efter en avslutande familjefest på Niklas och Katrins veranda på lördagskvällen. Nu ska ju Amandas familj snart flytta till USA igen, vilket är tråkigt, eftersom man inte lär få se till henne på ett bra tag, på grund av den kraftigt ökade restiden. Men hennes ungar verkar nöjda, eftersom de hade vänner i Kalifornien, som de gärna vill återse.

Niklas och Katrin har dock semester och är fortfarande kvar i Lövekulle, även om de ibland försvinner på diverse utflykter. Senaste helgen kom också hela Östersundsgänget på besök, Johan med fru och två barn, och eftersom Anna också var i Lövekulle blev det stor familjeåterförening i Lövekulle på fredagen., Det har ju varit coronaisolering under mer än två år, så flickorna hade hunnit bli riktigt stora, 11 och tretton år. Under senaste veckan har jag också blivit bjuden på gourmetmat, lagad av Johan, flera gånger. På måndag försvinner emellertid norrlänningsarna ner till Ängelholm, där de tydligen har hyrt ett hus för en vecka. Sedan ska de ta sig tillbaka till Östersund längs ostsidan på Sverige, så nu blir det tomt i familjehusen igen, efter en rätt intensiv sommar.

Det är alldeles för varmt för att göra något vettigt utomhus, så för tillfället tillbringar jag en allt för stor del av dygnetframför datorn eller liggande i TV-soffan med Nellieoch kattungen. Av alla katter jag har haft är nog detta definitivt den sötaste; en ren gråtabby utan vita tecken. Den är också extremt social, och trots att den har fri tillgång till utelivet genom en ständigt öppen kattlucka, föredrar den sällskapslivet med mig och Nellie antingen vi befinner oss inom- eller utomhus.

Den har tre iordningställda liggplatser; vid sängen, datorn och TVn, och håller sig oftast där vi är. Det är helt klart katten som har befälet, även om den ibland låter sig jagas av Nellie i full fart hela genom hela huset. Båda ligger förstås i sängen, och även där är det katten som bestämmer vem som ska ha den bästa platsen.

För övrigt klättrar den ogenerat på vävtapeterna ända upp till taket, och vandrar runt bland blomkrukor och prydnadssakerna på bokhyllor, fönsterbänkar och bord,vilket lett till ettnytt problem: Under en period av mitt liv var jag road av keramik; (inte att dreja skålar, som väl de flesta hobbykeramiker gör, utan att göra djurfigurer av leran). Baserat delvis på mina andra intressen blev det fyra olika huvudkategorier; drakar, hästar, katter och fåglar. En del har figurer jag gett eller bytt bort under årens gång, (t.ex. betalades ju min nuvarande katt med en keramik-dito), men det finns fortfarande många kvar, uppradade på fönsterbrädor och olika hyllor. En annan hylla är full av rörliga träleksaker som jag samlade på under en annan period; där finns en bl.a en häst, en hund och ett par fåglar.

Sen jag fick hem kattungen, har jag tömt de låga fönsterbrädorna helt i hörnet av vardagsrummet, där både krukväxter och keramikfigurer definitivt levde farligt. Inte så mycket på grund av kattungen själv, (den tar sig faktiskt fram ganska försiktigt), utan för att Nellie plötsligt får för sig att jaga den, vilket däremot sker i allt annat än försiktigt tempo. Katten är inte ett dugg rädd för Nellie, men den tycker det är kul att bli jagad, och har många reträttplatser på och under möblerna, där Nellie inte kommer åt den. Alla ömtåligare prydnadssaker från fönsterbänkarna står därför numera hopknödda mitt på det runda matbordet, som jag ändå sällan använder. Katten vandrar runt på den fria bordsytan utanför, och roar sig ibland med att välta någon av de yttersta figurerna, bara för att den kan.

De övriga prydnadshyllorna är samlade kring TV-soffan, och eftersom jag och hunden tillbringar alldeles för mycket tid framför TVn håller katten också till där, och möjligen börjar även han bli uttråkad av inomhuslivet. På sistone har han i varje fall börjat visa aktivt intresse för en del av prydnadsdjuren där, och jag är ibland orolig för att han ska välta ner något, medan han balanserar fram mellan dem. Hittills har det dock inte hänt, och omoch när det faktiskt sker kommer det nog att vara avsiktligt och inte en olycka, för katten verkar vara väl medveten om vad han håller på med.

Jag trodde inte att katter skulle kunna identifiera vad skulpturer faktiskt föreställer, (särskilt som de så att säga är i ”fel skala”), men uppenbarligen intresserar sig kattenenbart för de figurer som alltså föreställer katter. Han nosar dem i baken stryker sig mot dem, och bär sig nästan åt som om de vore levande. Keramikdrakarna på samma hylla får vara ifred, och numera är ju den mest ömtåliga av lerkatterna borta, eftersom Sula fick den som betalning för min nuvarande kattunge. Jag undrar lite förstrött över om det här är en epokgörande observation om hur katter upplever omvärlden, eller om det är ett välkänt fenomen bland beteendevetare att djur kan identifiera skulpturer som sin egen art.
(Jag såg f.ö just i e-tidningen att tre Birma-kattungar är till salu för 10 000 :-./styck. Där ligger ju mina egna kattaffärer ordentligt i lä, och eftersom kattungen just nu har en jobbig period och mycket vassa klor är den ibland till salu billigt).

I måndags kom äntligen det mycket efterlängtade regnet, i form av ett ordentligt åskväder som drev in vid halv-sjutiden på kvällen , och raskt förvandlade dagsljuset till halvmörker. Men efter det har det inte blivit mycket mer. Stekvärmen har åtminstone droppat några grader, och på onsdagen gick jag en runda med Marianne borta vid Gerdsken. Hon har varit på landet hela sommaren, så det är jättelänge sedan vi träffades sist.

Och på lördagsmorgonen fick jag en ovälkommen present av min kattunge; en död mus på sovrumsmattan. Lyckligtvis trampade jag inte på den, för då hade jag väl fått hjärtslag. Kattungen är ju knappa 4 månader gammal, så jag hade inte förväntat mig det här problemet på åtskilliga månader än. Men det var en väldigt liten mus, uppenbarligen även den en unge. Jag hoppas bara att katten inte hade fått tag på den inne i huset, men eftersom jag har en öppen kattlucka in till mitt nedre förråd, så är det fullt möjligt. Hund-och kattmaten förvarar jag dock i det övre förrådet, som inte är lika lättillgängligt. Men för säkerhets skull ska jag börja stänga dörren till nedre förrådet nattetid, för jag stiger upp och kissar flera gånger på natten, ofta utan att ens tända ljuset, och bara tanken på att råka trampa på en död mus gör mig småhysterisk.