Den stora julgranen på Liseberg tändes upp redan förra fredagen (20 november), tvärt mot alla tidigare varningar om att den nog skulle hållas släckt helt och hållet i år. Nå, en julsymbol som kan beskådas på säkert avstånd från stora delar av Göteborg, är ju trevlig att ha i dessa coronatider, även så här en dryg månad före jul – så pass trevlig att man faktiskt undrade över varför man över huvud taget funderat på att skrota den. Däremot finns det en hel del annat när det gäller det vanliga julfirandet, som folk kommer att behöva skrota i år

Man skulle ju kunna tro, med tanke på hur coronaepidemin förvärrats, att myndigheterna skulle börja avråda från julfirande och julresor. Men tvärtom tycks julhysterin starta tidigare än vanligt. Redan förra fredagen var det ett reportage om jultraditioner och julfirande i förmiddagsnyheterna. Och det har varit gott om julinslag i programmen hela den här veckan, trots att vi fortfarande bara befann oss i november. Fast mest handlar inslagen förstås om ifall det kommer att bli något familjejul alls, på grund av coronan.

Och det stämmer rätt väl även för vår egen familj; det verkar som alla har bestämt sig för att stanna hemma i år, och det är ju faktiskt det enda vettiga. För min del är det lika bra, den långa tågresan till Stockholm är väldigt påfrestande, och jag har dessutom lyckats hoppa på fel tåg vid flera tillfällen. Att hamna på ”mjölktåget”, som stannar vid varenda station är irriterande, men värre är när man kliver på ett snabbtåg i Stockholm, som sedan susar förbi Alingsås utan att stanna på återvägen, så man får ta lokaltåget tillbaka. Vid något tillfälle har jag även lyckats hamna i Katrineholm, av alla osannolika städer, och tvingats vänta ut ett vettigt tåg därifrån.

Julklappsutdelning hos barnfamilj är också rätt långtråkig för alla utom barnen; man tvingas vänta medan ungarna öppnar en miljon presenter från alla möjliga människor, som man ibland inte ens har hört talas om. Så för mig blir det definitivt en ensamjul framför TV-n, eftersom även det normala umgänget med Gun och Göran begränsas genom coronaepidemin. Och frågan är om de ens själva vågar sig på en familjejul; man kan ju inte ha julklapsutdelning på altanen. Jag har till och med börjat fundera på om jag ska ha en egen liten julgran, ifall jag nu lyckas hitta något i lämplig storlek i min lilla skog. Om jag nu ens kan hitta julpyntet; jag har förstås glömt var jag la det förra året.

Boel och Lennart var uppe i helgen, och lär nog inte synas till här någon mer gång i år. De missade dessutom chansen att träffa Niklas och Katrin i Lövekulle, och det var var åtminstone delvis mitt fel. Ursprungligen hade Niklas och Katrin planerat att komma hit den här helgen, och det hade jag vidarebefordrat till B&L. Men sedan ändrade sig stockholmarna, och bestämde sig istället för att skjuta på sitt besök en vecka, och låta Arvid med ett gäng kompisar disponera huset den här veckan. De kommer alltså nästa weekend istället, men knappast till jul.

Lennart är betydligt mera coronaparanoid än Boel, men jag släpptes ändå in i deras hus en stund på lördagen, även detta över ett glas vin, och dåhadede tydligen även varit nere hos Göran och Gun, och där även träffat Anna, som var på besök med barnen. Själv missade jag tyvärr Anna, vilket var synd, eftersom jag hade tänkt rådfråga henne om mina kattplaner. Jag hoppas ju på att Nelly ska bli åtminstone 15 år, eftersom hon tillhör en ras med få ärftliga svagheter, men någon ny hund lär det ju inte bli den dagen hon går bort, eftersom jag då skulle vara nästan 90.

Men eftersom jag har svårt att tänka mig ett liv utan djur, har jag funderat på att skaffa mig en kattunge redan nu. Nelly är ju inte van vid katter, och det händer ibland att hon jagar upp grannkatterna i närmaste träd, när vi stöter på dem i området. Men hon är snäll och okomplicerad, och skulle säkert snabbt vänja sig vid att ha en kattunge i huset . Och häromdagen, när hon var lös nere på Svallåsvägen, gick hon faktiskt lugnt och stillsamt fram till en grårandig katt som satt på stenmuren och nosade den i ansiktet. Katten, som uppenbarligen var hundvan, satt lugnt kvar och nosade tillbaka.

På söndagsmorgonen följde Boel med på en promenad med Nelly. Det blev en ganska kort runda, eftersom Boel hade olämpliga skor på sig, och tjatade rätt mycket om att det var halt och oländigt, trots att jag medvetet försökte välja en kort runda där vi mest gick på gräsfält eller småvägar.

Normalt är annars risken att ramla och bryta benet inget som annars brukar bekymra mig under hundpromenaderna. Och det är förmodligen tur, för frisk luft och regelbunden motion är definitivt det bästa sättet att hålla sig frisk och rörlig långt upp i åldern. Jag tror inte det är många 81-åringar, som skulle hänga med på Nellys och mina långrundor i de olika skogspartierna runt Lövekulle. Men ibland drabbas även jag jag av oro över vad som skulle hända om jag ramlade och bröt benet i något av de oländigare partierna. Jag har ju för det mesta mobilen med mig, men om olyckan verkligen skulle vara framme, vore det ju maximalt illa om jag just den dagen skulle ha glömt den hemma.

Hittills har vädret ju varit rätt milt, så Gun och jag har etablerat en corona-rutin på eftermiddagarna där vi träffas utomhus över ett glas vin, antingen utanför deras källaringång, eller på min veranda. Men vädret lär väl knappast hålla sig så här pass milt särskilt länge till, så frågan är hur länge vi kan fortsätta med det. Än så länge ser man dock inga större tecken på vinter: Det kom en köldknäpp med minusgrader och enstaka snöflingor under helgen, men på måndag lär mildvädret vara tillbaka igen.

Normalt för mig brukar varje vecka vara rätt lik den förra, men den har gången hade jag två anteckningar i dagboken. Bilbesiktning på onsdagen och tandläkaren på torsdagen, och ingetdera var ju särskilt kul.

Natten till tisdagen kom dessutom nästa höststorm. Det blåste så hela huset skakade. Jag vaknade flera gånger under natten och var faktiskt orolig för att få grenar i huvudet, när jag skulle gå förmiddagsrundan med hunden. Men jag mötte Sofia med Valter uppe vid järnvägen, så vi fick sällskap runt Bryngenäs, och medan vi gick och pratade glömde vi faktiskt bort stormen. När vi väl var hemma igen hade den också bedarrat betydligt. Då ringde Gun, somtydligen också oroade sig för att gå ut med Castor på grund av blåsten, men nu kunde jag alltså lugna henne på den punkten.

På onsdagen var det sedan dags för bilbesiktning, och jag blev först lättad och sedan irriterad, när tjejen på besiktningen meddelade att det bara fanns ett fel på bilen, och att det berodde på hunden. Nelly åker i stort sett alltid i framsätet, och jag lämnar henne ytterst sällan ensam i bilen, bortsett från väldigt korta stunder. Men vid något tillfälle, som jag totalt glömt bort, hade jag alltså haft henne i baksätet, och då hade hon roat sig med att tugga sönder det högra bilbältet. Det här hade jag lyckats förtränga helt, ochnu blev det en obehaglig överraskning, eftersom bilen måste in för efterbesiktning.

Dagen efter var alltså det dags för tandläkaren, och eftersom det brukar ta någon timme fick Nelly stanna hemma, för att inte riskera ytterligare åverkan på bilen. Jag hade inga hål, men som vanligt massor med tandsten, och det är ju också rätt obehagligt att få åtgärdat, särskilt någon sorts ultraljudsapparat, som han använder mot slutet. Nu är det i alla fall gjort, och förhoppningsvis blir jag kallad till undersökning som vanligt nästa år. (Det hade de alltså inte gjort i år, på grund av coronapandemin, så det var jag själv som kontaktade dem. Och så rörig i huvudet som jag redan hunnit bli, är det tveksamt om jag skulle komma ihåg att göra det om ett år).

Jag undviker att ta ut bilen i onödan, så därför passade jag på att handla mat samtidigt, och eftersom det var rätt mycket som var slut i förråden, och man ju aldrig vet om man ska kunna handla själv nästa gång, hade jag skrivit en inköpslista. Men den hade jag naturligtvis glömt kvar hemma. (Och det visade sig förstås mycket riktigt efteråt, att jag glömt bort de två saker som jag faktiskt nästan hade helt slut på, nämligen snabbkaffe och lös-te, men förhoppningsvis räcker de sinande förråden en vecka till).

Sedan tog jag vägen förbi min vanliga bensinstation uppe vid Göteborgsvägen, för att boka en tid för att byta ut säkerhetsbältet. Detta visade sig vara svårare än förväntat att ersätta, så det var tur att jag körde dit istället för att ringa. Personalen verkade väldigt osäkra på var och hur de skulle kunna få tag i ett nytt bälte. Det kom som en total överraskning för mig att problemet kunde vara så stort, men eftersom det inte finns någon märkesverkstad för Skoda i stan, hade jag ju inget alternativ. Efter en längre stunds dividerande ute vid bilen, kom de till slut fram till att de kanske kunde hitta något begagnat på bilskroten, och jag fick en tid till första december. Förhoppningsvis kan de fixa ventilationen också då, för plötsligt verkar inte heller värmen fungera.

Fredagen blev en sån där ovanlig och osannolikt fin höstdag, med sol, vindstilla och dräglig temperatur. Så för en gångs skull fick jag riktigt mycket gjort uppe i dammparken, där jag håller på att räfsa rent på den övre gräsmattan för tillfället. Det blev fyra proppfulla storkärror, innan jag gav upp och återvände in till mina skärmar. Det är ändå tur att man har dem i dessa dagar, för redan på lördagsmorgonen hade ruskvädret återvänt. Fast på söndagen sken solen igen, och enligt rapporterna ska det i stort sett bli hyggligt väder under hela nästa vecka, fast successivt kallare. Så lövräfsningen kan tydligen fortsätta, åtminstone en vecka till.

Tillväxten i parken har ju varit ovanligt stor i år, och som en följd av detta är det också extremt mycket höstlöv. Eftersom många av dessa fortfarande sitter kvar på träden, och min energinivå för närvarande är väldigt låg har hösträfsningen bara påbörjats. Ett av problemen är ju också vad man ska göra av alla löven, som jag själv betraktar som en resurs och potentiell framtida matjord. Jag blev faktiskt rätt chockad när jag passerade grannområdet kring Svallåsvägen, och upptäckte att vägföreningen där samlar alla sina löv i en container, som sedan ska till tippen för att brännas upp.

Men var och en blir ju salig på sin fason, och jag har fullkomligt nog mina egna löv, särskilt som många av ekarna fortfarande har sina löv kvar på kvistarna.. Det börjar också faktiskt bli en viss brist på lämpliga fördjupningar att kompostera löven i, och de runda får-och-hönsnätcontainrarna, som jag har utställda på strategiska platser, är till stor del redan fyllda med fjolårslöv, som ännu inte är tillräckligt nerbrutna för att läggas ut i planteringsområdena.

Än så länge har jag dock några ganska stora utfyllnadsområden kvar, varav två lär räcka i ett par år till. Det ena ligger i förlängningen av Rosengården, där det finns en rätt stor svacka mellan två parallella bergryggar. Här kommer det att bli ett fint läge för några storvuxna rhododendron, när jag väl blir klar med slutnivån, som ska upp en dryg halvmeter. Det andra är svackan i skogsbrynet omedelbart söder om huvudstigen över stora ängen vid dammen. Där är det fortfarande ett rätt ordentligt baklut mellan stigen och bergssluttningen i söder, och under regnperioder står det ofta vatten i markytan här. På sikt planerar jag en brynvegetation med blandade buskar i det här partiet, och eftersom det är ett väldigt skyddat, men samtidigt centralt och exponerat läge i parken, kommer jag förmodligen att satsa på en del rätt exklusiva arter här.

I övrigt håller jag fortfarande på att fylla vid dammutloppet och uppe vid hörnet mot van der Puttens. Löven sjunker ju successivt ihop när de förmultnar, men jag börjar närma mig en slutnivå på båda platserna. Större delen av onsdagen användes annars för att rensa verandan och berget intill, som var nästan begravda i löven från den stora eken som växer alldeles utanför tomtgränsen. Jag brukar normalt inte reta mig på höstlöv, men i år är det alltså alldeles onormala mängder, och just den här eken skulle jag rätt gärna vilja bli av med. Men den står ju som sagt på granntomten.

Killarna som jobbar med Niklas och Katrins framtida växthus återtog arbetet på tisdagen, efter några dagars uppehåll. Jag råkade komma förbi där på eftermiddagen, just som de var färdiga med gjutningen av bottenplattan, och det var tur, för om jag istället hade passerat här i mörkret på den tidiga morgonrundan, vilket jag ju oftast gör, hade det nog varit risk för tassavtryck i halvblöt betong, och det hade ju inte varit bra varken för golvytan eller Nellys tassar. Nu hann jag ju koppla henne, och sen lär det få det bli en annan sträckning på torsdagens morgonrunda.

På tisdagen ringde också tandläkaren, (eller rättare sagt sköterskan), trots att de sagt att de inte tänker avisera några patienter i år. Jag blev rätt förvånad, eftersom det bara är ett par månader sedan jag var inne där akut, för en sönderbiten plomb. Men enligt sköterskan hade de inte gjort någon allmänundersökning i samband med det besöket, och jag måste ju anta att hon har bättre koll på saken än jag. Nu blev det i alla fall en ny tid om drygt två veckor, men förhoppningsvis hittar de inga större problem då.

Senare samma dag ringde också Marianne, som var inne i stan för att passa barnbarn, så nu blev det ändå en gemensam hundpromenad i veckan. På vägen dit på onsdagsmorgonen svängde jag också in till lasarettet för att inhandla ett paket med munskydd. De var naturligtvis slutsålda, men av en lustig slump fick jag faktiskt ett munskydd i present av Marianne. Och det var nog tur, för i de ytterligare två affärer jag försökte med efter promenaden visade sig alla munskydden där också vara slut. Enligt Alingsåstidningen är de tydligen slutsålda i hela Västra Götaland, så nu får jag klara mig med Mariannes gåva.

Och det ska nog gå bra, för jag passade på att bunkra upp med två dunkar lådvin, när jag nu ändå var i stan, och i övrigt handlar jag ju bara mat en gång i veckan. Det brukar också vara rätt tomt i mataffären efter min morgontidiga hundpromenad, och affären har organiserat kassaköerna med väntplatser på lagom corona-avstånd, så smittrisken just där är nog överkomlig.

Vinet lär också räcka ett bra tag, för jag är väldigt måttlig i konsumtionen, och har vidtagit åtgärder för att inte hamna i samma vana att fylla på glaset omedvetet lite för ofta, som mor hamnade i mot slutet av sitt liv, när minnet började svikta. Jag gillar vin som måltidsdryck, man jag häller alltid upp ett halvt glas i köket, och tar sedan med mig det till TVn, där jag har den dåliga vanan att inta min middag, halvliggande i soffan. Dunken alltså får stanna i köket, och eftersom jag är för lat att resa mig ur soffan, så blir det ingen påfyllning, även om jag skulle råka ha lust.

Under senaste veckan har jag också blivit flitigare med lövräfsningen, och arbetat mig systematiskt fram runt huset, så att båda verandorna, hela den inhägnade ”bakgården” och alla de stensatta ytorna kring huset och uthuset vid det här laget är rensopade. Det låter kanske inte så mycket, när man har en tomt på dryga 20 000 kvadratmeter, men med tanke på mängden av löv som förpassats till utfyllnadsområdet bakom uthuset, så är jag ändå rätt nöjd med veckans insats.

Katrin och Arvid var nere i helgen, och eftersom Arvid fortfarande inte är klar med körkortet, fick min bil komma ut och lufta sig med honom igen. Men sen blir det tydligen inte något mera besök av Wellfeltarna förrän till första advent, om två veckor. Förhoppningsvis kommer mildvädret att hålla i sig till dess, för jag behöver hjälp av Niklas med att få den stora rosenbusken på yttre ängen upp på rätt köl igen. Den har börjat luta allt mera utåt mot ljuset, och halvligger numera nästan ända ut till vägkanten. Och den är alldeles för tung för att jag ska orka räta upp den på egen hand.

Gun och jag tar fortfarande ofta ett glas rödvin på hennes uteplats på eftermiddagarna, och så länge det onormala sommarvädret håller i sig kan vi ju fortsätta med det. Under förra söndagssejouren berättade hon att hon bytt till vinterdäck, för att ”det är skönt att få det gjort”. Det ledde förstås till att jag beslöt mig för att göra samma sak, men nästan omedelbart stötte jag på ett av de där onödiga och irriterande problemen, som orsakas av att man börjar bli gammal och glömsk. Vinterdäcken ligger ju kvar på verkstaden sen i våras, och plötsligt fick jag ett av de där frustrerande hjärnsläppen som drabbar mig allt oftare. Jag kunde inte för mitt liv komma på vilken firma som gjort däcksbytet åt mig.

Det här var alltså på söndagskvällen, då verkstäderna är stängda, så jag började med att rota igenom datorn och alla pappershögarna bredvid den efter något kvitto med adressen. Men numera betalar man ju i stort sett allting automatiskt med kort, så någon dokumentation hittade jag inte. Sedan började jag fundera på märkesverkstäder och andra teoretiska lokaliseringar, och det fanns det ju alldeles för många att välja på i stan. Vad som till slut räddade mig var ett vagt minne att jag brukar promenera i Karin Boyes Park med Nelly medan hjulen byts, och då begränsades kandidaterna betydligt.

Men helt säker kunde jag inte bli förrän dagen efter, då jag ringde den valda huvudkandidaten, och fick bekräftat att det var där mina däck befann sig. Jag hade alltså tillbringat en smått hysterisk kväll och en orolig natt helt i onödan. Nu är i alla fall däcken bytta och jag har skrivit ner adressen, (plus ett par andra adresser och telefonnummer som jag behöver ofta), i en fil på datorn och på en papperslista bredvid en, för det här vill jag inte ska upprepas nästa år.

De här plötsliga minnesförlusterna har blivit allt vanligare under det senaste året, och när jag kollar bakåt i dagboken hittar jag de första episoderna med hjärnsläpp redan i början av februari. (De hängde förmodligen ihop med att min gamla dator kraschade och jag blev tvungen att skaffa en ny, men det förstärker bara vad jag redan vet; nämligen att jag fungerar extremt dåligt under stress numera). Men det var också ungefär då som coronaepidemin började, även om de första anteckningarna om den inte dyker upp förrän i mitten av mars.

Sedan dess finns coronan ständigt i bakgrunden, som en molande tand, även om Alingsås, av någon märklig anledning undsluppit större utbrott ganska länge. Man kan tycka att läget vid järnvägen mellan Stockholm och Göteborg borde vara en betydlig riskfaktor, men även Göteborg har ju varit relativt förskonat. Stockholm är fortfarande epicentrum, och de nya utbrotten har mest rapporterats från Sörmland och Skåne. Nu tycks det ändå vara på gång i våra trakter också, och kurvan för Västra Götaland har stigit brant den senaste veckan. Så kanske det ändå är tid att skaffa ett munskydd, innan det blir obligatoriskt, så att man inte ens kan gå in i affären utan att redan ha ett på sig? Frågan är bara hur det ska gå till.

Munskydden säljs ju bara på apotek, och tyvärr stämmer apotekens öppettider dåligt med mina bilvanor.

En gång i veckan tar jag ut bilen för att handla mat, men eftersom detta sker i samband med den dagliga hundpromenaden, blir det mellan 8 och 9:30 på förmiddagen. Sist jag var ute försökte jag faktiskt med apoteket på Kungsgatan, men de öppnar inte förrän 10, och eftersom klockan var bara kvart i och jag inte hade lust att vänta i en kvart mitt i centrum, blev det inget av med den saken. I efterhand har jag kollat öppettiderna, (vilket jag naturligtvis borde ha gjort i förväg), och det visade sig att jag haft otur med mitt adressval. Det finns tre apotek i Alingsås, och de båda andra har bättre öppningstider. Så nästa gång bilen ska ut, vilket blir på torsdag, kommer jag att inhandla ett paket på Alingsås Lasarett, vilket faktiskt ligger på vägen.

Hur mycket det sen kommer att användas är en annan fråga. Jag träffar ju en del andra hundägare på de dagliga rundorna med Nelly, även om min vanligaste promenadkompis Marianne mer eller mindre har försatt sig i frivillig karantän ute på ön. Gun är annars numera min enda regelbundna kontakt, och vi träffas ju bara utomhus, oftast över ett glas vin, antingen på hennes eller min veranda. Än så länge är ju vädret hyfsat milt, och senare kanske man kan ta på sig långkalsonger…

Livet går sin fortsatta stilla lunk, medan hösten fortskrider. Nu börjar även lönnarna slå om till rött, och dammparken blir alltmer färgsprakande. Paradoxalt nog är färgprakten nästan mest intensivt när det är mörkt ute, bortsett från gatlyktorna. Jag vet inte om det var medveten design från min sida eller ej, (troligen det senare), men alldeles bredvid två av gatlyktorna, vid östra och västra portalerna, har jag alltså planterat ett par blodlönnar, som nu börjar växa sig rejält stora. Färgprakten i lampljuset blir nästan bedövande just nu, när bladen glöder i röda och orange nyanser. Huvudintrycket är annars mest gult, eftersom huvuddelen av lövträden i Lövekulle är björk eller asp.

Mildvädret håller i sig än så länge, temperaturen ligger runt 10-12 grader, och Nelly och jag har börjat tidigarelägga våra långpromenader. Numera går vi oftast den långa morgonrundan mellan 8 och 10, vilket har lett till att vi brukar stöta på unghunden Walter, ledsagad av antingen Sofia eller Mats, när vi passerar i närheten av Ekebacken. Det är trevligt med sällskap på rundorna, och Nelly är fortsatt förtjust i Walter, som numera är kastrerad, och därmed mindre påträngande än andra hanhundar vi möter.

En annan hund som jag ofta stöter på är en numera tre månader gamla welshvalp, som bor i ett av radhusen på kullen. Det är kanske inte så konstigt att jag drabbas av en nästanoemotståndlig lust att skaffa mig en likadan valp, eller ännu hellre att ta med mig den här sötnosen hem. Alla valpar är ju fullkomligt ljuvliga, och just i den här åldern, innan de hunnit komma upp i slyngelåldern och skaffa sig fasoner, är de som allra gulligast.

Jag undrar bara ibland om ägarna är riktigt medvetna om vad det är de har skaffat sig. Nelly var ju också fullkomligt ljuvlig som valp, men när welsharna kommer upp i ettårsåldern blir de rätt svårjobbade, dels för att lynnet är ovanligt livligt, och dels för att de springer så extremt fort för sin storlek, och dessutom har en rätt stor jaktdrift. Jag inbillade mig att jag ”trappade ner” ett steg från Engelsk Springer, när jag skaffade mig en mindre rasvariant, men det visade sig vara tvärtom. Numera, vid drygt åtta års ålder, är ju Nelly väldigt lydig och lätthanterlig, och följer mig som en skugga överallt utan koppel. Men som valp och unghund, var hon garanterat den jobbigaste av alla hundar jag haft.

Coronapandemin fortsätter, och det ser inte ut att finnas något slut på den förrän bortåt nästa sommar. Fast för mig gör den egentligen ingen större skillnad, åtminstone hittills. Än så länge är ju alingsåstrakten relativt förskonad, och jag åker fortfarande och handlar själv varje torsdag. Epidemin begränsar förstås umgängeskretsen, men jag har aldrig varit särskilt social av mig. Min mest regelbundna kontakt utanför familjen är nog Marianne och hennes två glada welshpojkar, men dem träffar jag ju alltid utomhus. De har förstås hållit sig rätt mycket ute i stugan på ön under sommaren, i självvald karantän, men nu verkar de vara på väg tillbaka till stan.

Niklas och Katrin har varit nere under helgen, så det blev en långpromenad med Nelly tillsammans med dem på lördagen. De planerar tydligen att komma ner igen båda de näst kommande helgerna, så jag ser fram mot nya gemensamma hundrundor.Även bilen brukar få lite extra motion när de kommer ner, eftersom Arvid håller på satt ta körkort, och deras egen bil är automatväxlad. Sist jag fick den tillbaka var den fulltankad, vilket var oväntat men uppskattat.