Det blev en trevlig jul, som traditionsenligt firades i dagarna tre, med inlånat långbord, eftersom vi var 20 personer med Katrins föräldrar. Mycket och god julmat som vanligt. Dagen före jul blev det dock inhandlad Pizza, som intogs på kvällen, eftersom några av familjemedlemmarna anlände sent, med tåg från Stockholm och Halmstad. På julaftonen var det traditionellt julbord, och på juldagen revbensspjäll med Katrins jättegoda sallad på brysselkål, tomater, stekt halloumi och granatäpplekärnor. Nelly deltog i firandet, men fick vara kopplad vid mitt ben större delen av tiden, för att hon inte skulle få för sig att ta för sig av läckerheterna. (Hon har oväntat stor räckvidd, och saknar helt hämningar, när hon tror att ingen ser henne).

På julaftonen uppfördes som vanligt det traditionella julspelet på rimmad vers, som skrevs av far 1948. (Fast med nya personer i rollbesättningen). Bara Boel och jag spelar fortfarande våra ursprungliga roller som oss själva, medan Josef har fått överta de långa rollen som Nisse Pyssling (som ursprungligen spelades av Göran Hammarskjöld). Niklas och Katrin spelade far och mor, Katrins föräldrar fick föreställa Tore och Edit, och Olas roll övertogs av Arvid). I år filmades spelet av Lennart Hildingsson, och på annandagen fick vi bese resultatet, som var förvånansvärt bra, trots att han bara använt sin mobilkamera.

Efter de tre intensiva helgdagarna var alla rätt utslitna. Själv gick jag mer eller mindre i ide, eftersom vädret inte direkt inbjöd till trädgårdsarbete. Bortsett från de dagliga hundpromenaderna med Göran tillbringade jag större delen av tiden antingen framför TVn eller dataskärmen. TV sände repriser av alla Harry Potter-filmerna, som jag missade på den tiden det begav sig, men nu passade på att titta på, (en om dagen). Mesta tiden har jag dock tillbringat framför datorn, eftersom Emilie redan dan före julafton skickade mig en nästan 20 sidor lång forskningsrapport på omständlig och "blomsterrik" tyska, som hon hoppades att jag skulle översätta åt henne. (Själv hade hon visserligen lyckats uppfatta innehållet "i grova drag" men hennes medarbetare, som är biolog, "fattar inte alls").

Nu jobbade jag själv ju visserligen i Berlin under åtskilliga år, men det var på nittiotalet, och den tyska jag tillägnade mig där har blivit betänkligt rostig under de senare 20 åren. Den var f.ö inte speciellt lysande ens på den tiden; Som bakgrund hade jag bara fyra års skoltyska, men eftersom det var mer än de flesta av mina kolleger kunde uppvisa, blev jag ändå utvald för uppgiften. Efter murens fall, 1989, skulle ju alla större konsultföretag öppna kontorsfilial i Berlin. Konjunkturen i Sverige var dålig just då, med svag orderingång, och eftersom Östtyskland uppenbarligen behövde en total uppryckning av bebyggelse och infrastruktur, trodde uppenbarligen alla, att de skulle skära guld med täljknivar där nere. (Verkligheten blev en helt annan, och de flesta firmorna gick med förlust på satsningen, men det är en annan historia).

VBB hade två infödda tyskar, båda på Göteborgskontoret, den ene var Rolf, som jobbade på min arkitektgrupp, medan den andre var civilingenjör inom VA-sektorn. Båda var emellertid rätt nära pensionsåldern. De lovade att ställa upp för ackvisition, sammanträden, allmän granskning och handledning, men ingen av dem var det minsta intresserad av att jobba i Tyskland på heltid, och definitivt inte av att flytta till Berlin. Det var emellertid en av landskapsarkitekterna på Malmökontoret, som visserligen inte var någon hejare på tyska, men däremot gärna ville bli chef för det planerade Berlinkontoret.

Därefter dammsög man personalen på folk som åtminstone hade någon erfarenhet av tyska språket, och på göteborgskontoret vaskade man alltså fram mig och Gunilla, som var en åtskilliga år yngre arkitektkollega på projekteringsavdelningen. Eftersom jag var samhällsplanerare, tyckte man tydligen att vi var en bra kombination, och skickade oss båda på intensivkurs i tyska.

Min skoltyska var som sagt väldigt rostig - det enda tyska uttryck jag regelbundet använde var "Scheisse und Bajse", vilket ju är s.k "Küchendeutsch", och dessutom väldigt opassande. Jag minns att kursledaren på intensivkursen blev djupt chockerad, första gången jag drog till med det, eftersom "Scheisse" tydligen är något av det grövsta man kan säga på tyska. Uttrycket blev dock snabbt populärt bland övriga kursdeltagare, och mot slutet av kursveckan sa alla - inklusive kursledaren - "Scheisse und Bajse" i var och varannan mening.

Gunilla, som var flexiblare och betydligt yngre än jag, gick med på att bosätta sig i Berlin; själv vägrade jag emellertid, med hänvisning till att jag hade hus, katt, häst och en åldrig moder att se efter. Jag lyckades komma under med en sorts halvmesyr, där jag jobbade varannan vecka i Berlin och varannan i Göteborg. I början, när Berlin-boomen var som starkast, var restiden rimlig, eftersom det då gick direktflyg till Berlin-Tempelhof. Men efter några år, när den värsta euforin hade lagt sig, och listorna på förbokningar blev allt kortare, blev det mellanlandning i Kastrup. Efter det blev flygresorna betydligt jobbigare, men då var jag redan fast i smeten, och kunde inte dra mig ur.

Vi var ganska många veckopendlare som skulle med på sista fredagsflyget hem, och eftersom planet alltid var fullbokat, hände det att inte alla kom med. Själv hade jag dock Silverkort, och mina resor bokades av sekreteraren flera månader i förväg, så jag blev aldrig kvarlämnad, även om jag minns att jag fick sitta i cockpit med piloterna under en av resorna. (det var f.ö väldigt intressant, och jag skulle gärna göra om det). Under den stora snöstormen i november 1995 fastnade jag dock på Kastrup, och fick ta färja och tåg hem. Eftersom vi skulle ha stor familjefest i helgen, och alla som skulle vara med anlände från olika delar av Sverige, var jag inte den enda resenären som blev försenad. Värst var det tydligen för Annas dåvarande pojkvän, Peter den förste, som fastnade totalt på busstationen i Skövde.

De struliga resorna är det jag minns tydligast från Berlintiden, eftersom det för övrigt, åtminstone tidvis, ofta handlade om jobb nästan dygnet runt. 80-timmars arbetsvecka var inget ovanligt, när vi hade ett leveransdatum att hålla. Rolf var till stor hjälp under de första åren, eftersom han tog hand om ackvisition, korrespondens, korrekturläsning av texter, telefonsamtal och föredragningar på mötena ute i kommunerna, och dessutom lyckades samla ihop ett bra referensmaterial, med lagtexter och planexempel från andra tyska kommuner, (som jag senare ogenerat klippte och klistrade från). Så småningom försvann han dock allt mer ur bilden.

Otroligt nog lyckades jag ändå under Berlintiden faktiskt producera och leverera tre detaljplaner och två översiktsplaner, med tillhörande "Grönplan", och dessutom få dem godkända av de båda överordnade myndigheterna, som till råga på allt låg i krig med varandra. (I Tyskland upprättades nämligen bebyggelse- och grönplanering alltid separat och parallellt, för att tydligt lyfta fram alla problem och konflikter. Vi jobbade mest i Land Brandenburg, som efter "die Wende" övertagit planlagarna från den västtyska delstaten Nordrhein-Westfahlen, vars lagar hörde till de striktaste av alla delstater).

Ännu otroligare är kanske att jag mot slutet faktiskt själv skrev mina rapporter direkt på tyska, även om vår förträffliga, heltyska sekreterare Edeltraut naturligtvis friserade språket åt mig i efterhand. Men det var då det, och under de 25 år som gått sen dess, har min tyska åter rostat igen.

Emilies rapport visade sig därför vara en hårdare nöt än förväntat att knäcka, särskilt som ämnet, och därmed fack-vokabulären var helt annorlunda än för bebyggelseplanering. Dessutom hade mina tyska lexikon, på något outgrundligt sätt lyckats försvinna sedan Berlinåren. Som tur var hade maken Lennart med sig ett lexikon från Halmstad, när han dök upp dan före julafton, och efter det har det gått lite lättare. Vid det här laget har jag klarat av halva rapporten, och eftersom "deadline" inte är förrän den 17e, ska det nog gå bra...

Och ämnet är ju, som Emilie framhöll i följebrevet, "ack så viktig och intressant!" Vem vill inte veta allt om de mysteriösa paradisfåglarnas liv och leverne?

Det finns flera saker än vin- och spritkonsumtionen, som man kan behöva begränsa, när man kommer upp i min ålder. Fast just i min ålder kanske formuleringen snarare vara "Jag kommer aldrig mera att..."För rätt många av de här "aldrig-mera"-uttalandena är mindre en följd av aktiva beslut, än av den sorgliga omständigheten att man helt enkelt blivit för gammal för somliga saker.

Andra förändringar beror mera på ändrade vanor och preferenser, än på tvingande omständigheter bara för att man har blivit gammal och skröplig. För gammal är jag förvisso, men ännu inte särskilt skröplig. Jag promenerar minst två timmar om dagen med min hund, och jobbar oftast också dagligen i trädgården, när inte vädret är alltför uselt. (Fast det är det ju rätt ofta så här års, och arbetslusten blir också påtagligt mindre när det handlar mera om underhåll än större nya anläggningsprojekt).

Hittills har jag klarat mig utan både glasögon och hörapparat, även om varken syn eller hörsel förstås är vad de har varit. Och en del aktiviteter som jag dragit ner på beror nog mera på bristande motivation - (eller ren lättja) - än på att jag är fysiskt eller psykiskt oförmögen att utföra dem. En fördel med att bli gammal är också att man inte längre behöver göra saker som man helt enkelt inte tycker är särskilt kul. Att skylla på sin höga ålder är en förklaring, som de flesta godtar utan diskussion.

Nå, här följer i alla fall två av de mest näraliggande besluten, och i båda fallen grundas de på att jag helt enkelt blivit för gammal.

1. Jag ska aldrig mer köra bil i mörker.

Det här beslutet utlöstes av den årliga turen till kyrkogården på Allhelgonadagen, för att placera ett lyktljus och en hemmagjord krans från trädgården på mors grav. I vanliga fall brukar Gun och jag åka dit tillsammans, och även sätta ett ljus för hennes föräldrar uppe i Minneslunden. Mitt mörkerseende har varit dåligt ett bra tag, så det har länge varit Gun, som kört bilen, eftersom hon är sex år yngre och därmed ser bättre än jag.

Men den här gången ville Gun av någon anledning inte åka med dit, och eftersom Boel och Lennart råkade vara i Lövekulle, bad jag Boel följa med. Det var redan skymning när vi kom iväg, och mörkret föll så snabbt att vi till och med hade svårt att hitta fram till graven. När vi sedan skulle köra hem var det redan kolmörkt. Och av någon underlig anledning, som jag fortfarande inte förstår, lyckades jag hamna norr om Kungälvsvägen i stället för söder. (Förmodligen berodde det på en kombination av mörkret och ett tillfälligt utslag av mitt höger-vänster-förvirringssyndrom).

Hur som helst så förirrade jag mig totalt inne i Bolltorpsområdet, och eftersom jag inte hade en aning om var jag befann mig, blev det extra svårt att hitta ut igen. Det blev inte direkt bättre av att jag hade min kära syster i passagerarsätet, och att hon, av förklarliga skäl, hade en del synpunkter på mitt körsätt.Hon undrade också hur jag kunde köra vilse i Bolltorp, när jag faktiskt bor i Alingsås. Men jag har ju aldrig haft nägot ärende i Bolltorp, eftersom jag inte känner någon som bor där. Det tog säkert en kvart innan jag äntligen hittade en plats som jag kände igen, så att jag kunde orientera mig. Vi kom ju hem helskinnade, men efter den upplevelsen har mörkerkörning definitivt hamnat på min "aldrig-mera"-lista. Det kommer att krävas en akut nödsituation med livsfara involverad, för att jag ska bryta emot det.

(Ändå dröjde det bara någon månad, innan jag var nära att bryta löftet. Det var Emilie, som oväntat kom till Lövekulle över weekenden, och bad om skjuts från stationen. Tåget var inne halv fyra, så det var ett definitivt gränsfall, för skymning är inte så värst mycket bättre än mörker, men det gick bra - den här gången. Men nästa gång får hon definitivt ta bussen)!

2. Jag ska aldrig mera åka tåg till Stockholm för att fira jul

Julresorna till Stockholm har pågått i väldigt många år, och själva julfirandet där är alltid jättetrevligt, även om jag ibland fått sova under matsalsbordet p.g.a logistikproblemen. Det är resorna dit och hem, som successivt blivit allt struligare, särskilt som jag har hunden med mig och därmed kan råka ut för jobbigt sällskap i hundkupén. Oftast är det ju fyra platser kring ett litet bord, och har man riktig otur kan samtliga fyra platser vara upptagna av andra hundägare. Värst var det en gång när en av medpassagerarna hade två Grand Danois. Han hade visserligen bokat två platser, men de jättelika hundarna spillde hela tiden ut i mittgången, så förbipasserande till kafévagnen, som ligger intill, fick klättra över dem.

(Kattägare är lättare, eftersom de oftast bokar en extra plats att ställa kattburen på. Å andra sidan är katterna ofta stressade och spottar och fräser, så fort ens hund så mycket som ändrar ställning). Det brukar lugna ner sig efter ett tag, men bara så länge som man sitter still. Att gå till kafévagnen för en kopp fika är förstås uteslutet, och bara att gå på toaletten under resan blir ett stort företag.

Det stressigaste är dock att ta sig till och från stationen, och se till att komma på rätt tåg, eftersom det ofta går flera vid ungefär samma tidpunkt, varav ett är ett s.k mjölktåg, som stannar vid varenda station, och därmed tar två timmar längre än snabbtågen. Jag har en dålig vana att vara ute i sista minuten, och stressen har lett till att jag har hoppat på fel tåg minst två gånger, och även missat tåget helt en gång. Fram kommer man förstås förr eller senare men utan platsbiljett kan resan bli jobbig. Förra året lyckades jag själv gå på rätt tåg, men Boel och Lennart, som var tio minuter tidigare ute än jag, klev på mjölktåget. Jag såg dem på perrongen, men hann inte stoppa dem innan tåget redan börjat rulla. Mitt eget tåg gick 5 minuter senare, och jag kom fram två timmar före dem.

Nå, förr eller senare når man en punkt när man bara inte orkar längre, så i år meddelade både jag och Boel att vi fortsättningsvis skulle avstå från det trevliga julfirandet i Stockholm.

Nu ledde beslutet faktiskt till att Niklas och Katrin efter en del funderande bestämde sig för att flytta sitt eget julfirande till Lövekulle istället, och det var en oväntad bonuseffekt. Initialt var de rätt ovilliga, eftersom det ju innebar en del extra strul för deras del. Men i Lövekulle kan ju alla sova i sina egna sängar, och Katrins gamla föräldrar bor ju också i Alingsås, så visst finns det fördelar. Så i år blir det alltså Lövekullejul för mig igen, förmodligen för första gången sedan mor dog.

Hur är det egentligen den ursprungliga ramsan går?

"Jag ska aldrig mera dricka sprit...
   på måndagar...
   före klockan tio...
   kanske..."     ?

(Jag försökte hitta citatet på nätet, men för ovanlighetens skull lyckades jag inte).

Nå, spriten hör inte till de saker som jag har problem med. Trots det har jag faktiskt ett personligt, gammalt och liknande löfte som låter så här;

"Jag ska aldrig mera dricka för mycket rödvin".

"För mycket" låter kanske lite vagt, men här är bakgrunden:

Jag växte upp i en familj, där vi som tonåringar fick lära oss att handskas med alkohol under ordnade former. Far och mor hade ett stort umgänge, ett välförsett spritskåp, och många fester, där det dracks både vin, snaps och avec, men ingen någonsin blev synbart berusad. Det är förmodligen anledningen till att jag klarade mig igenom de två sista gymnasieåren på Samskolan utan större incidenter, trots att "innegänget" jag hängde med på lördagarna hade ganska blöta och vilda fester, som oftast slutade med att någon av killarna hamnade stupfull på toaletten,medan någon annan fick ta hand om offret och torka upp spyorna. Det var ganska ofräscht, och det ledde till att jag lärde mig att hälla koll på mitt egna drickande på festerna, och även såg till att min dåvarande kille höll sig någorlunda nykter.

Under Chalmerstiden dracks det rätt friskt på gaskerna, men den förhärskande drycken var förstås öl, och det är någonting som jag aldrig gillat smaken av, och ännu mindre skulle berusa mig på. Och så hade jag som sagt tidigare spritvana. Det var betydligt värre med de studenter som började på Chalmers utan föregående kontakter med alkohol. Ju mera högkyrkliga och helnyktra hem de kom från, desto värre verkade de slå över och tappa alla hämningar, när de hårda restriktionerna hemifrån väl släppte.

Jag minns dock en episod, när jag lite oväntat blev utsedd till Chalmers Lucia, under mitt första år på högskolan. Killarna i CS, (den ledande studentklubben på Chalmers), tyckte tydligen det skulle vara en kul grej med en stupfull Lucia, raglande fram över golvet, så de gjorde allvarliga försök att supa mig full under förfesten. Men jag tål som sagt sprit ovanligt bra, och hade dessutom en del träning från festerna på Samskolan. Så även om jag inte direkt lyckades supa killarna under bordet, skred jag ändå framgångsrikt runt stora salen, med ljuskronan stadigt på huvudet och händerna fromt knäppta under hakan, utan att ta ett enda snedsteg.

Rödvinet kom inte in i bilden förrän några år senare. Jag var tio år för gammal för "68-upproret" - själv tillhörde jag snarare generation "Villa, Vovve och Volvo", som väl var den gängse beskrivningen av 80-talet. (Fast i mitt fall var det hus i Lerum, två hundar och Saab). Min generation höjde bara lite överseende på ögonbrynen när ungdomarna ockuperade kårhus och skanderade "USA ut ur Vietnam!"  Men även vi drack förstås rödvin på våra fester, och ibland blev det lite väl mycket - för en del. Själv minns jag inte att jag någonsin kände mig direkt berusad efter en fest under den perioden.

Det var åtskilliga år senare, på en återföreningsträff med min gamla studentklass, som jag tydligen fick i mig för mycket rödvin. På den tiden hade familjen en etta i Johanneberg, just för övernattning efter fester, och jag klarade att ta mig dit för egen maskin, ganska sent på kvällen. Det var inte förrän jag gått och lagt mig, och kände hur sängen jag låg i började lätta från golvet och sedan sväva halvvägs mot taket, med ett lätt men obehagligt gungande, som jag insåg hur berusad jag faktiskt var. Upplevelsen var så pass otrevlig, att jag efter det beslutade att hålla bättre koll på konsumtionen.

Ytterligare en sak som bidrog till beslutet var faktiskt min gamla mor. Hon bodde ensam mot slutet av sitt liv, och gillade att ta en liten whisky vid köksbordet på kvällen innan hon gick och la sig. Whiskyn serverades i ett minimalt glas, och jag bidrog själv till vanan, genom att ha med mig en tullfri flaska i bagaget hem efter varje Berlinresa, (som under de åren var rätt frekventa). Det borde ju egentligen inte ha varit något stort problem, men efterhand som mor blev äldre och alltmer gick in i dimmorna, blev det så småningom allt fler små glas, eftersom hon glömde bort att hon just tömt ett. Vi hittade flera brännmärken på golvet, efter att hon somnat vid bordet och tappat den ständiga cigarretten. (Det var nog då som vi började späda ut hennes whisky med vatten, men det är en annan historia).

Själv har jag aldrig gillat whisky. Skulle jag någonsin bli alkoholist på något, vore det definitivt på rödvin. Rödvin är gott, och det sägs ju till och med vara direkt nyttigt för hälsan; det är visst något i just den röda färgen. Fast i måttliga kvantiteter då, naturligtvis. Rödvin är ju dessutom den absolut bästa måltidsdrycken, och jag vill fortfarande gärna ha ett glas rött till middagen. Fast det var ju enklare att hålla koll på konsumtionen på den tiden då rödvinet bara förekom på flaska. Med Bag-in-Boxens intåg i mitten av nittiotalet blev det svårare, eftersom man då inte på samma sätt ser hur nivån sjunker i behållaren.

Men för att inte luras att överskrida min egen gräns, har jag alltså infört en rutin, som fungerat klanderfritt under väldigt många år. Mina middagar intar jag alltid i vardagsrummet, (alltför ofta framför TVn). I middagen ingår alltid ett halvt glas rödvin, som hälls upp i köket. Sedan får Bag-in-Boxen vara kvar i köket, medan jag förflyttar mig ner till vardagsrummet med matbrickan.

Och jag är alldeles för lat för att idas resa mig och gå upp för att hämta ett glas till, även om jag skulle råka få lust. Så rutinen fungerar utmärkt, och jag kan rekommendera den till andra. Skål på er!

Som jag berättade i förra veckan har jag startat en döstädning av mitt hus, och turen har kommit till garderoberna. Det är egentligen inget stort problem för mig, trots det ständigt föränderliga klädmodet, som väl primärt är till för att lura folk att köpa nya kläder varje år. Även om garderoben är målet för min utsorteringskampanj denna vecka, råkar jag faktiskt ha ganska gott miljösamvete just där . Jag har nämligen alltid varit rätt extrem när det gäller att inte följa klädmodet, till och med när jag var ung. Långbyxor, T-shirts och collegetröjor har länge varit min favoritklädsel, så kjollängder som går ner och upp innebär inga stora problem. Och jag trivs bäst när kläderna när de börjar bli så slitna och ingångna att de trasar upp sig i sömmarna. Oftast ser jag nog ut som en "baglady", så återigen är det min ovilja att slänga saker, som leder till att avlagringarna ökar.

Men uppenbarligen köpte jag flera kläder när jag var yngre, än vad jag gör numera. Och det mesta av dessa finns alltså fortfarande kvar i mina lådor och garderober. Det är så länge sedan jag senast besökte en klädaffär, att jag har glömt bort när det var. Numera blir det oftast postorder, eftersom jag avskyr att gå i affärer. Om jag handlar alls, förstås.

De T-shirts och collegetröjor, som jag mer eller mindre bor i numera, är ibland flera decennier gamla, och alltså uppenbarligen av god kvalitet från början. Och i lådor och garderober finns kläder från så tidigt som sextiotalet, som jag fortfarande kan ha på mig, eftersom jag har hållit vikten hyfsat även på gamla dar. (Fast en del är förstås oanvändbart bara för att det är så "ute" att till och med jag inser det. Som t.ex byxor med "tjafs", d.v.s utställda nertill. Var det på sextiotalet de var inne? Nu åker de i alla fall direkt i sopsäcken för återanvändning av textilier. Fast kanske jag skulle auktionera ut dem på Blocket som "retro" istället)?

Byxor med tjafs skulle inte ju ens jag inte kunna med att visa mig i nuförtiden, men annat har stått sig bra. Mina gamla randiga och prickiga Marimekkotröjor, också från sextiotalet, finns nog t.ex fortfarande i handeln, fast numera förmodligen till smått astronomiska priser. (De var dyra redan på min tid, men så har de också hållit i 50 år)... Och jeansen har sett i huvudsak sett likadana ut under åren, bortsett från den korta perioden med "tjafs" förstås. Jeans med tjafs??? Det är svårt att föreställa sig, men det existerade faktiskt på 70-talet, och man kan till och med hitta dem till salu på nätet, för "retro" är tydligen inne igen.

Andra förfärliga modeflugor, som t.ex de enorma axelvaddarna på 80-talet, har jag åtminstone lyckats undvika, liksom de överdrivet spetsiga skorna, förmodligenrån sextiotalet, som förstörde många av mina jämnårigas fötter totalt. Men de rejäla -och rätt dyra - kängorna i garderoben, som annars ser ganska nya ut, fungerar inte längre på mina fötter. Det beror tydligen på att foten successivt flyter ut, så att man blir alltmera plattfotad med åldern. Jag har fortfarande storlek 40 i kläder, men fötterna har vuxit från storlek 39 till 42. Så även kängorna åker ut; fast den här gången till Emmaus, eftersom de är nästan helt oanvända.

En annan sak som jag hittade bland kängorna var ett par jättedyra ridstövlar, som fortfarande ser välskötta ut och är fullt användbara, om man bortser från att de var måttsydda för just mina vader, på den tiden det begav sig. Jag har också kvar en gammal röd ridrock, som lär ha ha suttit på Hans Wikne, när han tände den olympiska elden i Stockholm 1956. Det leder mig in på kapitlet hästar, som upptog en stor del av min fritid under en period på mer än 30 år, men som numera är definitivt avslutad sen 30 år tillbaka. I min dator finns en lista med lektionshästar från Böö ridhus i Göteborg, under perioden 1950-1977. Den togs tydligen fram till en nostalgiträff med "Gamla Ridhusgänget", som ordnades år 2010. Jag minns fortfarande alla hästnamnen på listan från 50-60-talet, hur de såg ut, och hur de kändes att rida.

Däremot hittar jag inget i datorn om mina egna hästar, trots att jag minns att jag förde dagbok och statistik på bl.a tävlingsresultat under alla år. Men eftersom detta var före datorernas tid, gjordes anteckningarna förstås för hand, och finns säkert insatta i pärmar, som stoppades undan någonstans, när hästperioden avslutades någon gång i slutet på 80-talet. (Förr eller senare kommer jag förmodligen att stöta på dem under döstädningen, eftersom jag som sagt har för svårt att slänga saker).

Jag skrev till och med ett par illustrerade barnböcker om hästar nån gång på 70-talet, "Stella och Stina" och "Stina och Lena", som faktiskt översattes till fyra språk. Och efter det recenserade jag hästböcker åt GP under åtskilliga år. Recensionsexemplaren belamrar fortfarande den tre meter långa översta hyllan i mitt sovrum, och bidrar därmed till trängseln i andra bokhyllor i huset.

Vad som också finns kvar är de gamla namnskyltarna till alla mina egna hästar, jag vill minnas att det var sju stycken totalt, inklusive den extrahäst som jag höll mina systerdöttrar med under åtskilliga år, mest för att jag ville ha sällskap i stallet och på ridturerna. Och så alla sadlar, huvudlag och remtyg som fortfarande var i full användning när vi gav bort den sista hästen. Speciellt sadlarna skulle jag gärna vilja göra mig av med nu, eftersom de tar upp rätt mycket plats i uthuset. Men det är inte helt lätt att hitta en marknad för 50 år gamla sadlar, även om de är dyra märken och välskötta. Jag har varit inne och tittat på nätet, och det finns en uppsjö på begagnade sadlar där, med priser som varierar mellan 500:- och 20 000:-.

Vet ni någon som vill ha ett par fina begagnade gamla sadlar väldigt billigt?

Det har varit Black Friday i veckan, och själv ägnar jag mig åt en halvhjärtad döstädning av mitt hus. Finns det ett samband? Förmodligen inte. Fast nog är Black Friday en påminnelse om alla de onödiga prylar vi samlar på oss.

"Döstädning" betyder ju egentligen inte att man är på väg att dö, (vilket möjligen var den ursprungliga betydelsen), utan att man försöker skapa lite ordning och reda i sitt liv, genom att sortera ut och slänga allt värdelöst skräp som man samlar på sig under livet. (Samtidigt hittar man förhoppningsvis de bortglömda dyrgripar, som försvunnit under årens avlagringar. Fast dit har jag inte hunnit ännu)...

Döstädning är ett till synes ändlöst jobb, som definitivt inte är kul att ta itu med. Städning är ju även normalt inte min favoritsysselsättning, och egentligen är jag inte heller någon direkt storkonsument av prylar. Däremot har jag alltid haft svårt för att slänga saker, och jag hör dessutom till den inte helt ovanliga delen av människosläktet, som samlar på gummiband, snör- och pennstumpar, och tomma skokartonger. Och vid 80 års ålder kommer man slutligen till en punkt då de flesta garderober och lådor är så fulla att man inte får plats med något mer. Och man bör ju göra sig av med en del av sina avlagringar, för att inte lämna för mycket sorteringsjobb efter sig till Familjen Familj, den dan man faktiskt dör.

Helst borde man förstås inte samla på sig onödiga saker alls. Tidningarna nu för tiden är fulla av artiklar om klimathotet, och förnumstiga råd om hur man bör förhålla sig till detta, för att åtminstone inte förvärra det. En del av råden är så tramsiga att jag nästan blir irriterad. Som t.ex att man ska köpa begagnade prylar istället för nytillverkat. Bättre vore väl att inte köpa så förfärligt mycket prylar alls? Hur mycket kläder och skor behöver man egentligen, och måste de absolut vara efter senaste modet? Och finns det inte andra saker som man skulle kunna avstå från? Är det t.ex en mänsklig rättighet att flyga till Thailand en gång om året?

Mat måste man förstås alltid ha, och plastkassarna, som man får i affärerna har utnämnts till en av de allra största klimatbovarna. Många av tidningsråden verkar gå ut på att man antingen ska ha med sig en egen tygkasse, eller välja papperskassar istället, (som väl inte heller är utsläppsfria)? Det enklaste rådet, nämligen att återanvända affärens plastkassar så många gånger som möjligt, har jag hittills inte sett i någon enda artikel. Själv föredrar jag plastkassar framför pappersdito, eftersom de tål väta bättre. Men å andra sidan återanvänder jag dem gång på gång, ända tills de faller sönder. (fast det brukar de inte göra förrän efter minst tjugo affärsbesök).

Ett större klimatproblem än bärkassarna är förmodligen alla onödiga hårdplastförpackningar kring småprylar. Den gamla typen av järnhandlare, där man kunde få hjälp av kunnig personal för att köpa rätt storlek och antal av skruvar, spikar och beslag, verkar tyvärr vara utdöda numera. Istället hänvisas man till gigantiska externa köpmarknader, med oändliga rader av hyllor och krokar, där minsta lilla pryl är inplastad i en tio gånger större plastförpackning, som dessutom senare visar sig omöjlig att öppna utan mejsel eller stämjärn.

Ett annat problem är usel kvalitet - en del saker faktiskt verkar faktiskt vara designade för att gå sönder efter en viss tids användning, så att man tvingas köpa nytt hela tiden. För tillfället irriteras jag mig på ett antal askar med odugliga tändstickor, som jag lurades att köpa sist jag handlade mat, eftersom affären inte hade några andra. De är av märket "Europa Hölzer", och faktiskt näst intill oanvändbara. Dels för att tändsatsen är så dålig att de i stort sett aldrig tänder på första försöket, och sedan ramlar av efter tredje eller fjärde. Dels för att själva stickan är så tunn att åtminstone en tredjedel av dem bryts av direkt när man försöker använda dem, och dessutom så korta att man behöver minst tre för att tända en brasa. Och eftersom det börjar bli kallt ute, tänder jag två olika braskaminer om dagen numera, så det blir rikligt med tillfällen att reta upp mig redan tidigt på mornarna. Ge mig tillbaka de gamla fina tändstickorna av märket Solstickan (de med den lilla pojken på asken)!

Men det största problemet med alla onödiga prylar är väl att hela samhället tycks vara uppbyggt kring konsumtion. Om folk slutar köpa, stannar tydligen hjulen, butikerna går i konkurs och massor av folk blir arbetslösa. Affärerna jobbar på övertid med att pumpa ut sin reklam, och typiskt amerikanska fenomen som Halloween och Black Friday har entusiastiskt adopterats av butikerna. (Thanksgiving har de dock inte lyckats införa hittills, åtminstone har jag inte sett något ökat utbud av kalkon och pumpa i min egen matbutik).

Just nu behöver jag faktiskt en printer till min dator, men det är uppenbarligen inte rätt tid att köpa den för tillfället, även om priset eventuellt skulle råka vara nedsatt. Jag försökte gå in på Elgiganten på nätet i fredags, men hamnade på en 10 minuters "Väntelista" för att över huvud taget komma in på websidan. Jag hängde kvar av ren nyfikenhet, och fick så småningom upp 861 träffar, (varav förstås de flesta var "slut i lager" eller "ej köpbar". Jag kan förstås vänta till nästa vecka, men då börjar väl adventsrean och senare mellandagsreorna, så det lär bli samma problem igen. Jag får nog klara mig utan printer till efter nyår.

Tidskrifter är en annan sak som jag har svårt att slänga, jag har alltid haft en tendens att spara hela årgångar i backar, framför allt av trädgårds-, häst- och hundtidskrifter. Den ursprungliga tanken var att jag skulle vilja läsa om dem, när jag blev gammal. Men nu är jag ju gammal, och ännu har jag inte lockats att titta närmare i en enda back. Över huvud taget läser jag mycket mindre nu för tiden, både böcker och tidskrifter; det blir mest bara TV och dagstidningar på nätet. Så tidskrifterna åker nog också till pappersinsamlingen, även om en del av dem möjligen har nostalgivärde på nätet.

Den sista tanken leder mig till"Vintagefenomenet" och kapitlet kläder, men jag har redan varit långrandig nog, så det sparar jag till en annan vecka...