Det är fortfarande varmt och torrt, och under veckan har pioner, aklejruta och många olika rosor slagit ut. De självsådda nyponrosorna på Niklas och Katrins tomt var fantastiskt fina i år. Nu blommar också paradisbuske och fläder som vackrast, och Katrin var uppe igår och knipsade av ett antal blomkvastar till den årliga flädersorbeten. Jag brukar själv göra fläderblomsaft, så även jag plockade till mig 20 klasar. Tills vidare åkte de in i frysen, samtidigt som jag tog fram de ogrodda frösådderna igen och satte ut dem till de andra krukorna.

Frösådderna står nu på baksidan av huset, eftersom jag fått utrymma växthuset, som förhoppningsvis ska få nytt tak nästa vecka. De små krukorna måste vattnas dagligen i hettan och tillväxten är långsam i år, men placeringen alldeles utanför sovrumsdörren är ju enkel att komma åt - och komma ihåg.

Det blev plötsligt nästan tio grader svalare på måndagen, vilket var skönt, även om kallfronten inte förde med sig något regn. Tur för Rhododendronen i entrélandet, som dock verkar ha klarat flytten bra. Nyskotten på ett par av dem slokade lite på söndagskvällen, men rätade upp sig efter ymnig vattning.

På måndagen gjorde jag en tur till Lyckas, för att hitta ett fint stamträd till den centrala delen, som såg lite tom ut, efter all utrensning. Jag ville ha något som antingen hade vacker vårblomning eller fin höstfärg, och har velat fram och tillbaka mellan Japanskt prydnadskörsbär och klotlönn. Nu blev det till slut en japan, Prunus serasifera 'Kiku-Shidare-Sakura', med dubbla rosa blommor och långa hängande grenar, som lär kunna beskäras, om man vill ha en paraplyformad krona istället.

Placeringen blev inte helt optimal, eftersom tomrummet i mitten visade sig bero på en bergsrygg som gick upp nära ytan, och prydnadskörsbär vill ha djup, mullrik jord, soligt läge och dessutom kalk. Jag fick maka in gropen en meter norrut, men den blev ändå bara en knapp halvmeter djup. Jag blandade dock upp matjorden med kalk och torvmull, och eftersom större delen av tomrummet blev kvar kommer den åtminstone att få hyggligt med södersol. Det får bli lägre perenner i centrum i stället, möjligen ett par strutbräken och Gillenia, för att få lite höjd, och sedan nävor, ormöga och/eller Hosta som marktäckare, möjligen också pioner, eftersom det behövs lite volym. Men jag avvaktar med detta till sommar-rean, där man brukar kunna göra fynd.

Samtidigt som jag inhandlade körsbäret köpte jag också en liten gulblommig magnolia, Yellow Bird, på Lyckas, och den stoppade jag nu ner i nedre delen av Magnolialunden, där jag förhoppningsvis har blivit av med det mesta av Fjälltoltan nu. Jag gör förnyade räder med jämna mellanrum på alla ställen där den vuxit tidigare, och gräver bort alla nyuppslag.

Ytterligare en kallfront kom in på tisdagen, och det kändes direkt kyligt på morgonpromenaden med Nelly. Skönt, men fortfarande inget regn. Jag utnyttjar det svalare vädret till att kärra jord upp till den sista gropen i den övre halvcirkeln längs västra gränsen. Det ska bli trevligt att äntligen få det området klart och planterat, eftersom det fått stå på vänt länge nu. En av Wilmers kastanjer fick ju flytta hit redan i höstas, och nu ska den få sällskap av ett par små syrener. Dessa hade tidigare fått en alldeles för skuggig placering under boken innanför den nedre stödmuren, så nu ska de få flytta ut i ljuset, så snart den värsta stekhettan är över. (Boken, som var ganska liten när vägen byggdes, har vuxit enormt, och skuggar nu en stor del av partiet mellan stigen längs stödmuren och stora ängen, så några nya buskar lär det inte behövas där).

Värmen kom tillbaka redan på onsdagen, så jag har börjat förlägga grovjobbet med att köra och blanda jord i västra tomtgränsen till de tidiga morgontimmarna, innan hundpromenaden. Eftermiddagarna används sedan till mindre ansträngande finlir, som att ringbarka aspar, klippa bort sly och ormbunkar ur blåbärsriset, och bekämpa ogräs utmed gångstigarna.

Mest är det maskros, hallon, örnbräken och storvuxna gräs som ska bort, men framför allt skelört, som är mitt mest hatade ogräs, eftersom den inte bara är ful och storvuxen, utan även tycks vara konstruerad för att gå av alldeles ovanför rotkronan, om man försöker att dra upp dem utan att gräva först. Den placerar sig också gärna i randzoner och springor mellan stenar, där det är svårt att komma ner ens med en planteringsspade. Jag har emellertid kommit på det perfekta verktyget - en hovkrats. Om man lirkar in den under rotkronan, går det enkelt att lyfta upp hela plantan. Och jag har äntligen fått nytta av den midjeväska, som jag skaffade när Nelly var valp, för att ha på hundträningen. I väskan har jag alla de småredskap som jag växlar mellan; kniv, sax, sekatör, planteringsspade och naturligtvis den oumbärliga hovkratsen.

Det blev ju inte så mycket av med den där hundträningen, eftersom Nelly aldrig har klarat av att koncentrera sig längre än 20 sekunder i sträck. Men det trevliga är att hon äntligen tycks ha mognat tillräckligt för att kunna vara vara med mig ute, medan jag jobbar i parken. Hon uppför sig faktiskt näst intill exemplariskt, ignorerar oftast folk och bilar som passerar på vägen, och har till och med accepterat att änderna kan få simma ifred i dammen. Hon verkar inte heller ha något som helst intresse av att ge sig av på egna utflykter. Molly brukade ligga och sova under någon buske i närheten, men Nelly vill vara alldeles intill mig hela tiden, antagligen för att kontrollera jag inte smiter ifrån henne. Hon tycks också vara övertygad om att motivet till att jag river upp marken med min trogna flåhacka är att förse henne med sval och fuktig jord som liggunderlag. Så det största problemet med att ha henne med ute är faktiskt att hon är väldigt mycket i vägen när jag jobbar.

När jag nu ändå var igång i den sydvästra delen, har jag också börjat göra klar en ny uppfyllnad bakom ytterligare en låg stödmur närmast Taxushäcken. Avsikten är att forsythiabuskarna, som fört en tynande tillvara här i flera år, ska få lite mera jord runt rötterna och växa sig stora och frodiga. Forsythian ska få sällskap i södra delen av en liten Rosenspirea, som jag räddade från att bli skövlad av grävmaskiner kanten i av stenbacken i höstas. Jag delade den i ett par småplantor, eftersom den hade flera rotskott, och de har tillbringat vintern i Rosengården och ser lovande ut.

Niklas och Katrin hjälpte mig på söndagen med att baxa de stora kantstenarna på plats. Det är så mycket enklare att hantera stora stenar, när man är två - eller ännu hellre - tre. Och det blev riktigt snyggt till slut, så nu handlar det bara om att köra upp jord och blanda ut den med lövkompost från mina fårnätsrundlar, som praktiskt nog står på arbetsytan alldeles intill. Matjorden får jag förstås köra lite längre, men det är jag ju van vid numera.

Aklejruta i Rosengården