Det ena leder ofta till det andra, och klippningen av buxbomshäckarna i Rosengården förra veckan fick som följd att jag påmindes om ett tidigare projekt där, som jag lämnat oavslutat i våras. Det handlar om snigelstaketet kring den centrala fyrkanten, där jag lyckats sabotera funktionen genom diverse tillägg, som nergrävda vertikala plåtar och påfyllnad med cement mellan stenläggningen och plåtarna, efter att sniglarna till slut ändå tog sig in till grönsakerna. Inget av tilläggen hjälpte mot sniglarna. istället skapade de nya problem, eftersom rotogräs lyckas skicka ner sina rötter genom alla tillgängliga springor och håligheter, och sedan blir omöjliga att bli av med. Bl.a fanns det en snårvinda, som fortfarande lyckas skicka upp nya skott från oväntade ställen, trots att jag har jagat den i tre år.

Rotogräset var faktiskt ett större problem än sniglarna, så jag bestämde mig nu för att ersätta plåtarna och cementen med en enkel grussträng mellan plattgångarna och matjordspartierna, vilket innebar rätt mycket grävjobb, men dessutom att snigelstaketet måste dras upp och delvis plockas isär. Och eftersom jag är totalt oteknisk, var jag rädd att jag inte skulle klara att sätta ihop det igen på egen hand efteråt.

Mot all förmodan lyckades jag dock med detta, så nu ser det riktigt prydligt ut i Rosengården, för första gången på flera år. Prydligt. men tomt, åtminstone i mittrutan, som just nu bara innehåller den tre meter höga jordärtskockan. Men till hösten ska årets frösådd och sticklingsförökning få flytta dit, så då får jag en definitiv indikation på om snigelstaketet fungerar igen.

Båda familjehusen är bebodda för tillfället; och det är Niklas och Katrins sista semestervecka, så Niklas genomförde sin självpåtagna årliga uppgift att vada ut i dammen och dra bort vassen i strandkanten. Det är inte ett jobb som jag avundas honom, men i år var vattnet i alla fall garanterat varmt och vattenståndet lågt efter den långa torkan. Normalt brukar han lämna själva komposteringen åt mig, eftersom vassen kan behöva ligga och rinna av först, men i år var han extra duktig och körde till och med upp grönmassan till mitt senaste utfyllnadsområde uppe på Mellersta Platån.

På onsdagen blev det också kräftskiva på Wellfeltarnas veranda, där tre generationer deltog i festandet. Goda kräftor, och så många att det inte var någon direkt konkurrens om de sista... Och vackert väder, vilket för en gångs skull var välkommet.

Men natten till torsdagen bröts äntligen den långa torkan av en regnskur, som gav 4 millimeter, och på fredagsmorgonen kom det in en kallfront, som var så kraftig att det till och med blev en klass 2 varning för hårda vindar, och den bidrog med ytterligare 6 mm. Lördag förmiddag späddes det hela på av ett rejält ösregn, med t.o.m lite hagel och ytterligare 12 mm, och ännu en skur på natten gav 4 till. Totalt har vi alltså fått 26 mm på ett par dagar, vilket motsvara en rotblöta. Det var nog också en fördel att det kom ett par småregn före ösregnet, så att inte allting bara rann av den stenhårda ytan.

Tyvärr blev en konsekvens av stormen, att en gammal asp på Guns tomt blev av med en stor del av kronan, som landade på garagetaket. Den här aspen, från mors och fars tid, betyder mycket för både mig och Gun. Men eftersom en arborist redan hade dömt ut trädet tidigare i somras är det tveksamt om det kommer att överleva den här skadan.

Att döma av väderleksrapporten verkar det äntligen bli en övergång till normalt svenskt sommarväder, d.v.s regn vartannat dygn. Det var i sista minuten, för under de senaste dagarna är det mycket som vissnat, och inte blev det bättre av vattningsförbudet heller. Jag klarar helt enkelt inte av att se mina mer än femtio år gamla rhododendron rulla ihop bladen, vilket de normalt bara gör under kalla vinterdagar, för att minska avdunstningen. Men när de gör det mitt i sommaren, är det sista tecknet på att de mår så dåligt att de snart kommer att dö. Så hade det här regnet inte kommit är det stor risk att jag hade brutit mot förbudet och smygvattnat här och var.