På tisdagen kom äntligen ett oväntat regn. Det var ett rätt blygsamt duggregn, men det varade i några timmar, så totalt blev det 12 mm enligt Guns vattenspridare, (som dock möjligen inte var helt tom, när regnet började). Ett duggregn som det hör gör ändå mer nytta än ett slagregn, som bara rinner av den kruttorra marken. Och till skillnad från vattenspridaren, hamnar ju regnet överallt. Det av SMHI utlovade regnet på onsdagen blev däremot bara några droppar, men man får ju vara tacksam för det man får.

Det är ju slåttertid, så jag växlar mellan att räfsa gräs, (vilket är jättejobbigt), och att rensa undan kaprifol och ormbunkar, när jag behöver något lättare i hettan. Mellan varven flyttar jag runt vattenspridaren, var tredje timme, vilket jag börjar bli rejält trött på, vid det här laget. Men varje gång jag går morgon- och kvällsrundan med hunden blir jag på gott humör av att se se nyslagna fälten. Så här fint har det inte varit i Lövekulle på minst tio år. Nellie är om möjligt ännu lyckligare, och visar det genom att ta vidlyftiga ärevarv runt hela fältet i full fart, vilket hon inte har gjort sedan hon var unghund.

Och på morgnarna sveper jättestora flockar av kråkor och småfåglar runt över fälten, (vilket känns som fel tid, för det är väl ändå inte dags för höstsamlingen? Men kanske är fågelflockarna bara lyckliga av den ovanliga tillgången på frö, som ju blir lättare att komma åt i det korta gräset? Hur som helst, ännu en ovanlig händelse, detta onormala år)...

Tvillingarna har varit här och sågat upp de sista stammarna, så nu har jag en stor hög småved som måste in i vedboden innan höstregnen börjar. Jag funderar lite på att lämna högen kvar utomhus, i hopp om att vädergudarna ska skicka på mig ett ösregn, bara för att reta mig. Vilket påminner mig om en ganska märklig händelse, någon gång på nittiotalet, när det också hade varit en väldigt långvarig torka.

(Varning: Om du är mycket religiös, och därmed känslig för skämt om Gud, bör du hoppa över de två följande styckena. Men historien är faktiskt sann, även om jag är osäker om den exakta tidpunkten).

Det här var i alla fall på den tiden då mor fortfarande levde, och hennes dotterdotter (och min systerdotter) Emilie, var verksam som journalist. Alla frikyrkoförsamlingarna i Alingsås hade gått ihop, för att ordna ett gemensamt jättestort väckelsemöte i stan, och även inbjudit andra församlingar utifrån. Varken mor och jag var förstås direkt religiösa, men eftersom Emilie skulle bevaka den ovanliga händelsen för någon tidnings räkning, följde vi med henne in, av ren nyfikenhet. Intresset för mötet var uppenbarligen stort, och det var massor av folk som samlats på Savannen. De olika samfunden turades om att hålla predikningar, och mitt upp i alltihop var det någon som uppmanade alla i folksamlingen att lämna in små lappar med förböner, som sedan skulle läsas upp från podiet. Teorin var tydligen att eftersom det var så många troende samlade på samma plats, skulle förbönerna få en särskild kraft.

Varken mor eller jag trodde förstås på förböner heller, men det hade som sagt varit torka väldigt länge, så vi tyckte det vore en kul idé med en förbön om regn, och jag lämnade vederbörligen in lappen på det anvisade stället. Jag minns faktiskt inte om just vår förbön ens hann läsas upp, (förmodligen inte). Men nog blev vi bönhörda, och det långt över förväntan. Det dröjde inte ens en halvtimme, innan himmelens portar bokstavligen öppnade sig - det dundrade och blixtrade och regnet bara vräkte ned. Det fortsatte att hällregna hela helgen, mötena fick flytta in i tälten, som var alldeles för små, och i stort sett blev hela det jättestora väckelsemötet förstört. Och jag kan inte bli av med bilden av hur "Han däruppe" satt och skrockade i sitt vita skägg över hur de två vantrogna fruntimren minsann hade fått svar på tal. Man kan faktiskt nästan bli troende för mindre.

Men jag fortsätter att flytta runt vattenspridaren, och växlar mellan att räfsa gräs och gallra i vegetationen längs bäcken, när räfsandet blir för tungt i värmen. Bestånden av strutbräken och Aruncus har vuxit sig så täta att man knappt ens ser bäckfåran längre, så jag röjer bort det mesta av dessa, och samtidigt jagar jag aspsly överallt där det visar sig. Det är bra motion, och det slår mig att många betalar dyra pengar på gym, för att utföra nästan identiska kroppsrörelser. (Fast gymmen är ju förstås luftkonditionerade).

Asp-projektet är åtminstone delvis lyckosamt, såtillvida att de ringbarkade aspskotten är döda, men i gengäld sticker det upp massor av småskott överallt längs rottrådarna. De är för många och för små att ringbarka, så dem klipper jag bara bort vid marken. Det här kommer definitivt att bli en fråga om uthållighet.

Gothia cup pågår i både Göteborg och Alingsås, och Signes lag är med, så Katrin tillbringar mycket av dagarna i Göteborg, som stöttande förälder. (Laget vann sin grupp, men blev sedan utslagna i semifinalen).

På lördagen kom också Niklas ner från Stockholm, och övertog höskörden på ängsmarken, vilket var skönt, för räfsningen är jättejobbig, särskilt i de partier där det växer kvickrot, eftersom de långa revorna hamnar under röjsågens slaghöjd, och därmed måste dras loss med räfsan. All grönmassan har hamnat i mitt nya utfyllnadsområde bakom Rosengården, där marknivån för närvarande har stigit med ett par decimeter.

Senare kommer jag att gå över alla gräsytorna en gång till med motorklipparen, men just nu är det riktigt prydligt för en gångs skull.