För tillfället är det riktigt varannandagsväder. Ständigt nya lågtryck driver in västerifrån, och för med sig nederbörd som växlar mellan regn och snö. Firman som sköter snöröjningen förtjänar dock en eloge, eftersom de är snabbt ute och plogar och sandar varje dag. (Av någon anledning verkar det snöa mest på nätterna).

Mellan varven blir det glimtar av sol, men hundpromenaderna blir allt jobbigare, allteftersom snötäcket byggs på, eller förvandlas till isklumpar. Vi råkade dessutom ut för en bilist, som var fast besluten att ta sig upp för den långa backen på grusvägen vid Gerdskenrundan, trots att han hela tiden fastnade på ungefär samma ställe, och fick backa ner igen. Varje gång han kom körande, uppför eller nerför, var vi förstås tvungna att koppla hundarna, och kliva upp i djupsnön på sidan av vägen. Till slut blev vi bara stående i ett tiotal minuter, eftersom vi kommit till hans översta punkt, och han testade att bara backa kortare bitar förbi oss, inför varje nytt försök.

Varför han över huvud taget behövde komma upp där var en gåta; han tillhör gänget som sågar ner träd i skogen för tillfället, men nog hade jobbet kunnat vänta en enda dag, till vägen blev plogad? När han till slut upphörde med försöken, visade det sig inte bero på att han faktiskt gett upp, utan på att han lyckats köra av vägen vid ett försök att vända, så på nervägen upptäckte vi hans bil delvis i diket. Vi hade sagt en del fula ord om honom på uppvägen, nu försökte vi hjälpa honom att putta ut bilen på vägen, men den visade sig ha hängt upp sig på underredet, så högerhjulet bara snurrade runt. Vi erbjöd honom också skjuts ut, men han sa att han kände en kille med traktor i området, som nog kunde hjälpa honom. Så när vi lämnade honom höll han fortfarande på och hackade i marken under bilen, vilket verkade rätt dödfött, eftersom han var nere i rena berggrunden vid det lager. Men uppenbarligen var det inte en kille som gav upp i första taget.

Den här veckan ska jag vara hundvakt åt Castor igen, eftersom Gun och Göran drar till Egypten med barn och barnbarn på torsdag. Typiskt nog är vädret eländigt, med omväxlande plus- och minusgrader. Det antingen snöar eller regnar, och sedan fryser det och tinar mellan varven, så upplagt för halka och annat elände. Dessutom oroar jag mig hela tiden fört att bilen inte ska starta, vilket gör mig ordentligt stressad. Blotta tanken är extremt jobbig; att bli fast långt ute i skogen med två hundar, och behöva ta sig hem utan bil... Inget drömscenario direkt.

Nå, nu löste sig vädersituationen faktiskt, i stort sett samma dag som de åkte. Det blev omslag till blidväder, men varannandagsvädret fortsatte, fast med regn istället för snö. På bara ett par dygn försvann alla snödrivor, och eftersom marken fortfarande var frusen, blev det översvämning istället. Stigarna förvandlades till porlande bäckar, eller ibland till små sjöar, och istället för att pulsa i djupsnö får man balansera på hala vägkanter för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Det är tur att mina nuvarande vandringskängor är både vattentäta och halksäkra.

Men nu ska det tydligen bli sol och blidväder nästa vecka, och bilen har startat snällt - åtminstone hittills - så det blev inte så illa som befarat. Åtminstone hittills.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...