De senaste två veckorna har det varit fullt med folk i båda familjehusen, även Paul och Amanda med ungar kom från England. De enda som fattas är Halmstadgänget och så Arvid, som gör första veckan i lumpen.

Första veckan såg man inte så mycket av gänget, eftersom vädret var stekhett. Familjen Familj tillbringadedärför en stor del av dagarna nere på badstranden, men eftersom jag inte kan ha med Nelly där, väljer jag själv att bada ute på Talludden istället. Det är lite stenigt och brant och halt, så man får sätta sig på rumpan och hasa ner i vattnet, men är man bara försiktig, är det inga större problem.

Den ihållande värmen gjorde också att arbetslusten var låg hos mig, men efter att Niklas och Katrin slog av gräset med röjsåg förra veckan, försökte jag nu räfsa undan så mycket som möjligt av höet. Det visade sig vara ovanligt svårt i år, förmodligen för att gräset hade hunnit lägga sig innan slåttern, så att det inte finns någon egentlig stubb, utan en blandning av lösgräs och långa, liggande strån, som fortfarande sitter fasr i roten. Det är dessutom fortfarande olidligt varmt, så jag orkar inte hålla på långa stunder. Det enda som driver mig är egentligen att ju längre jag väntar, desto tyngre kommer det att bl, eftersom gräset forsätter att växa.

På onsdagen den här veckan blev det dock en intensiv arbetsdag, då Niklas, Lennart, Paul och Amanda tog sig an bron ut till ön. Efter att ha bundit upp rankorna från en av klängrosorna, som mer eller mindre blockerat tillgängligheten i år, bytte de ut de gamla och halvruttna brädorna på bron mot nya och fräscha. Det gick förvånansvärt snabbt, trots att de måste såga till längderna för hand. (Byggbolagen vägrar att göra det, eftersom de inte vill blanda upp spånet från tryckimpregnerat virke med övriga rester som går till förbränning).

Själv deltog jag inte i broprojektet annat än med uppmuntrande tillrop, eftersom jag forfarande håller på med att räfsa hö på ängen intill. Men arbetsgruppen gjorde en snabbt och effektiv insats, så nu går det att ta sig ut och in på ön igen utan att riskera livhanken. Lite oroande är det förstås att bågarna som bron vilar på visade sig vara ordentligt anfrätta vid brofästet, där de varit i direktkontakt med marken. Men eftersom dimensionerna är väl tilltagna, hoppas jag ändå att konstruktionen kommer att hålla min tid ut. Det är dock mindre än 20 år sedan ön och bron ursprungligen anlades, så lite märkligt är det kanske att förruttnelsen har gått så snabbt. Men det beror förmodligen på den fuktiga omgivningen.

Nya brädor på bron

Jag trodde årets arbetsinsats i parken därmed var slut, men på fredagen överaskades jag av ny aktivitet. Gossarna dök upp med en hyrbil och släpkärra, och flaket fyllt av marksten, för nu skulle även beläggningen på ön göras om; den här gången med sten, för att det skulle bli hålla längre. Om bron hade varit anfrätt av tidens tand, var nämligen tillståndet hos trätrallarna på ön ännu värre. Devar så uppruttna, att de föll sönder i flagor, när de plockades upp.

Den här gången deltog även jag i arbetet, som inleddes med en del dividerande om vilket mönster vi skulle välja. Eftersom plattorna var rektangulära, och sittplatsen är åttkantig, (och dessutom inte helt regelbunden), var det ett rätt komplicerat problem. Det enklaste hade förstås varit att bara lägga dem i halvstensvis förskjutna rader, men efter lite diskussion fastnade vi för en lite mer avancerad design, med återkommande förskjutna block av 5 plattor. Det passade förvånansvärt bra med måtten, även om det förstås blev en del problem i hörnen, men det hade det blivit även om vi lagt stenarna i enkla rader. De resterande hålrummen i hörnen fylldes med väggrus, och det ser riktigt bra ut efteråt. Möblerna ska ju ändå stå i den centrala delen, där underlaget är jämt och hårt.

Hela idén bakom bron och utvidgningen av ön var ursprungligen att jag ville kunna odla buskrosor, på en plats där rådjuren inte kom åt att käka upp knopparna. Jag har inte exakt koll på tidpunkterna, men själva bron bör ha tillkommit kring sekelskiftet. De bågformade limträbalkarna tillverkades av Sofia och Mats, och radien på bågarna bestämdes av storleken på deras snickarverkstad. De lyftes på plats av tre långa och starka gossar, under högljudda svordomar, eftersom de stod till midjan i vatten, och hadestora problem med både vikten och manövreringen. Men när konstruktionen väl stabiliserats genom att de första tvärbrädorna skruvats fast, gick resten ganska snabbt.

Utvidgningen av själva ön och sittplatsen i centrum svarade jag själv för,något år senare. Då planterades även buskrosorna, efter att jag kört ut ett oräkneligt antal skottkärror med sten, grus och matjord över den nya bron. Metallställningen, som gjordes av Peter, kom till 2016, eftersom rosorna då hade vuxit sig så oregerligt stora att de krävde stöd. Numera täcker de nästan hela ställningen, så man sitter under ett välvt tak av roengrenar.

Den här gången gick hela jobbet betydligt snabbare, eftersom täckbrädorna på bron kunde ersättas successivt, och även stenläggningen gick lättare än vi trott. Så efter två dagars intensivt arbete, där större delen av Familjen Familj deltog, kan nu pojkarna kan ta sig en öl i bersån igen. (Det är faktiskt mest Niklas och Lennart som använder ön i normala fall, förmodligen för att de behöver en paus från familjens alla fruntimmer).

Der har varit ett par intensiva veckor, med mycket umgängesliv. Utöver familjemedlemmarna från Stockholm, Blekinge och England, har de också genererat ytterligare besök. Bl.a kom Amandas gamla bästisar Anna och Sula ut, och på fredagen dök även Jim upp, lagom för att beundra Familjen Familjs storverk på ön. Det var evigheter sedan jag såg alla ungdomarna sist, så det var kul att få träffa dem. På torsdagskvällen kom också Ove och Margareta på besök, och då blev det långbord på Wellfeltarnas veranda.

Men på söndagen försvann allihop igen, utom Boel och Lennart, som stannade en extra dag för att vila upp sig. Så nu återgår livet i parken till sin normala stillsamma lunk, och det finns fortfarande stora gräsytor som behöver räfsas. Frågan är bara när, för det har förutspåtts regn de närmaste två veckorna.

Om det nu blir av. Hittills har alla regnfronter tagit en omväg runt runt vårt område, men förhoppningsvis kommer det efterlängtade regnet även hit den här gången.

Arbetsgruppen, efter avslutat värv

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...