Lagom till att Familjen Familj dragit iväg blev det äntligen väderomslag, och för en gångs skull helt i linje med väderleksrapporten. Redan på natten till tisdagen kom en ordentlig regnskur, och sen dess har jag blivit ordentligt blöt på i stort sett varannan hundrunda. För hunden måste ju ut, oavsett väder, och om inte annat bidrar det till att jag håller mig i hyfsar god form. Och när nu det efterlängtade regnet äntligen kom, kan man ju inte gärna klaga på det.

Även Göran har försvunnit ner till Steninge på en vecka, så Nellie och jag har återupplivar ett antal av våra tidigare hundrundor, som annars prioriteras bort numera, eftersom Göran är beroende av någorlunda plana grusvägar, på grund av sina balansproblem. De stigar jag har har gått på under veckan är allt annat än plana, och man kan konstatera att Alingsåstrakten kan bjuda på ett stort antal platser med både vacker och dramatisk natur. Samtliga är utvalda för att de ligger inom bekvämt bilavstånd och tar omkring en timme att gå, men det finns alla möjligheter att utöka dem, (mer eller mindre frivilligt, för det är lätt att gå vilse ibland). Nedan följer en beskrivning av veckans rundor.

1. Lövekulle-Bryngenäs
Vi startade med en hemmarundan till fots, runt Lövekulle och Bryngenäs. Den går genom Svärds Skog, de öppna betesmarkerna kring Bryngenäs slott, där några hästar oftast går på bete, förbi hästarnas stall, vidare mot nya hagar längs sjön, med ytterligare betande hästar och slutligen tillbaka till Svärds Skog, via Scoutstugan, där man kan köpa kaffe och macka på söndagarna, serverat av Sjöscouternas äldre medlemmar. Ibland går det får i hagarna närmast sjön, men de var borta idag, så man kunde komma ända ut till vattnet och njuta av klippstränderna och de jättestora gamla ekarna.

Det här är en av de vackraste rundorna i hela Alingsås, med underbara kulturlandskap, och vi som bor i Lövekulle-Skår är privilegierade, som har sådan fantastisk natur alldeles inpå knuten. Enda smolken i mjölken är det nya bostadsområde, som kommunen just börjat bygga, på den övre, norra delen av Skårs ängar, men den lokala motståndsgruppen lyckades åtminstone hittills rädda resten av ängsmarken från bebyggelse. Än så länge, för både politikerna och de lokala byggmästarna har ett gott öga till Lövekulle-Skår och vill förfärligt gärna exploatera mera här ute. De har utnämnt Lövekulle till "Alingsås finrum", men har samtidigt som sin främsta ambition att förstöra området, genom att klämma in så många nya hus som möjligt på ängarna. Lokaltidningen redovisar nya exploateringsförslag i nästan varje år, men eftersom allmänheten vill ha kvar sitt finrum, dör de flesta av dem sotdöden - tills nästa exploatör får nästa idé.

2. Korpabergen i Mariedal
Tisdagens tur med Nellie ställdes till bergsplatån kring hundkapplöpningsbanan, kommunens tidigare soptipp. Man kan enklast nå den från Mariedalsvägen, men vi väljer oftast en angreppspunkt till stigsystemet som utgår från en fallfärdig lada vid Rothoffskärrsvägen. Därifrån tar vi oss först upp till den gamla tippen, som numera har täckts över och besåtts med gräs, och erbjuder en riktigt fin utsikt över omgivande natur. Här håller kommunen också på med ett experiment, där ett parti har besåtts med ängsblommor, mest vallmo, prästkragar och blåklint. Det är väldigt dekorativt så här års, och senare på hösten kan jag sno lite frön till mina egna ängsprojekt.

Från toppen av tippen går man ner mot Mariedal och Klinten, och dyker in i skogen igen en bit nedanför hundkappbanan. Det är ett ganska stort naturområde, med oerhört varierad terräng och ett rikt förgrenat stigsystem, men jag brukar hålla mig till den yttersta periferin, för att rundan ska bli lång nog. Det är också ett ganska populärt strövområde, så man möter ofta promenerande, joggare och andra hundägare. Terrängen är väldigt varierad, så man kan välja hur pass bekväm man vill att rundan ska vara. Ju jobbigare terräng desto färre möten, naturligt nog, och själv väljer jag alltså oftast de brantaste stigarna.

Den mest spektakulära biten av rundan följer kanten på ett tvärbrant stup ner mot ängsmarken kring Rothoffskärr i sydost. Stigen, som egentligen är rätt livsfarlig, går alldeles i kanten mot stupet, och man får klättra en hel del upp och ner, men det är utsikten värd. Även Nellie stannar ofta till vid kanten och stirrar intensivt ut över trädkronorna och ängarna nedanför. Ibland blir jag nästan lite nervös för att hon ska få syn på någon fågel i träden, och kasta sig ut över branten, men så dum är hon naturligtvis inte.

Så småningom letar sig stigen tillbaka mot sydostsidan av själva tippområdet, och därifrån kan man ta sig ner till den öppna dalgången nedanför. Lakvattnet från tippen hamnar så småningom här nere, och det finns gott om brunnat i kanten av sluttningen och ute på fälten. Ofta stöter man på stora tankbilar här, som ska tömma brunnarna. Stigen följer kanten av ängsmarken en bit, innan den dyker in i skogen igen, nu på en betydligt lägre nivå, och därifrån finns det flera altsrbariv att välja på för att ta sig tillbaka till ladan.

3. Rothoffskärrsskogen
På onsdagen tog vi en långrunda i der stora skogspartiet mellan Boråsvägen och E20, där Göran och jag numera annars bara går fram och tillbaka på en av grusvägarna i området. Nu klättrade emellertid Nellie och jag istället uppför en brant stig, som leder in i hjärtat av det stora skogspartiet. Först har man lite utsikt över bergsplatån och ängsmarken som vi besökte igår, innan man dyker in i den riktiga storskogen. Lite längre fram finns en sorts knutpunkt, där flera stigar löper samman med en körbar väg ner mot bebyggelsen i Torvmossen och Dammen. Det finns två olika rundor att välja på, och idag tog vi den längre, som sammanfaller med den s.k Potatisleden på en ganska lång sträcka. Bortsett från den första uppförsbacken, är den här rundan inte särskilt naturskön, det är mest gles blandskog i olika åldrar, med en hel del hyggen. Det finns bara en enda sjö, Blåtjärnet, i hela skogspartiet, och den passerar man inte på den här rundan.

Däremot är området jättestort, det sträcker sig ända ut mot sjöarna Gerdsken i nordost och Stora och Lilla Färgen í söder. Där finns gott om vilt, både rådjur och älg, så man gör klokt i att hålla sig borta under älgjakttiden. Det är också lätt att gå vilse här, eftersom det finns en del avverkningsvägar, som bara består av ett par hjulspår, och de leder förstås bara fram till olika hyggen, som alla är nästintill oframkomliga. Inte heller grusvägarna utgör något sammanhängande system, de leder bara fram till enstaka hus mitt ute i ingenting. Man gör därför klokt i att hålla sig till de båda huvudstigarna, som är markerade med färgkodning, och iordningställda med träspångar över de sanka partierna. Den längsta spången är flera hundra meter lång. Jag har gått vilse här flera gånger, när jag har försökt följa mindre stigar, som visat sig vara viltstigar. Terrängen utanför huvudstigarna är ofta besvärlig med mycket sankmarker, raviner och stup, som leder en i helt andra riktningar än man planerat från början. Genvägarna har alltid resulterat i en eller flera timmars ande, innan jag hittat ut till någon av grusvägarna.

4. Bolltorpsskogen
På torsdagen blev det som vanligt det lilla skogspartier i Bolltorp, där jag faktiskt går själv varje torsdag, delvis för att det ligger nära Lidl, där jag veckohandlar mat, men mest för att det är min favoritpromenad. Det är det minsta av alla skogspartierna, men också ett av de vackraste, och fullt av bekväma promenadstigar. Man kan pressa ut tidsåtgången till en timme, genom att konsekvent välja de stigar som följer ytterkanterna på skogspartiet. Det gör att man kommer rätt nära angränsande villabebyggelse i sydost, men eftersom terrängen är ganska brant, och villorna ligger på en betydligt lägre nivå, innebär det inga problem med att hunden springer in på privata tomter. Man stöter också ofta på en liten flock med dovhjortar här, men Nelly är blasé vid det här laget, och ger dem oftast bara en förströdd blick. Jag är inte ensam om att gilla området; det är ett populärt strövområde, och man kan träffa på både joggare och andra hundägare, och ibland hela skolklasser, som kommer hit på friluftsdagar. Det beror förstås på att området bjuder på vacker och omväxlande natur, med både bergspartier och lövskog, små gläntor och utblickar över både staden och den vidsträckta dalgången med odlingsmark, som hör till Nolby gård. Det är speciellt vackert där på vårarna, när alla liljekonvaljerna blommar.

I området finns dessutom en sevärdhet, den s.k Karin Boyes Minnessten, som dock kan vara rätt svår att hitta, eftersom det saknas skyltning och den inte ligger vid någon av huvudstigarna. När Karin Boye bestämt sig för att avsluta sitt liv, gick hon upp i den lilla skogen, och satte sig vid den här stenen, efter att ha svalt ett stort antal sömntabletter. Först trodde man att hon bara hade gått vilse, och letade efter henne på alldeles fel ställen, borta vid Brobacka och Laggarebacken. Skogarna kring Alingsås var vilda och svårtillgängliga på den tiden, och det tog tre dagar innan hon hittades. Och varje gång jag går förbi den här platsen ekar Hjalmar Gullbergs dikt, Död Amazon, i mitt huvud:

Svärd som kämpar mot övermakten,
du ska brytas och sönderslås.
Starka trupper har enligt TT
nått Thermopyle, Greklands lås.
Fyrtioåriga Karin Boye
efterlyses från Alingsås.

5. Stadsskogen
På fredagen blev det Stadsskogen, ett ganska stort strövområde, som tidigare var en sorts pendang till Hjortmarka, med flera färgmarkerade rundor, (fast det aldrig varit lika frekventerat). Det var tidigare ett av våra vanligaste mål för hundpromenaderna, eftersom det ligger så nära Lövekulle. Numera är ju Stadsskogen ett av kommunens största utbyggnadsområden, med en bro över järnvägen och en huvudväg, Stadsskogsgatan, mellan E20 och Lövekulle, tvärsigenom den gamla storskogen. Ytterkanterna av området mot sjösidan bebyggdes allra först, eftersom sjöutsikt står högt på önskelistan för husköpare. (En följd av detta är att området numera ser ytterst tråkigt ut från sjösidan).

Den norra delen av skogen är alltså i stort sett redan borta, men den södra finns fortfarande kvar, och det finns två huvudstigar in i den, "Naturdalen" och "Kulturdalen". Det enklaste sättet att ta sig dit är förstås att ta bilen över bron, och parkera vid någon av dessa ingångar, vilket är vad Göran och jag brukar göra, i den mån vi alls går där nuförtiden. Oftast passerar vi bara igenom med bilen, på väg till något annat av våra promenadområden, (och jag blir regelbundet deprimerad, för att jag tycker nybebyggelsen är så beklämmande ful).

Idag valde jag dock att gå till fots utmed stranden, och ta mig upp mot centrala Stadsskogen via gångtunneln vid Alfhem och en GC-väg utmed Ekhagsgatan. Jag valde förmodligen fel dag, eftersom man just börjat bebygga de två sista kvarvarande kvarteren på ömse sidor av Stadsskogsgatan. Stigen in mot Kulturdalen var därför blockerad av en traktorgrävare, så jag fick traska en bra bit bort mot Naturdalen, innan jag kunde ta mig upp i terrängen. Redan dagen därpå var hela byggplatsen mellan stigarna inhägnad med nätstaket, men förmodligen kommer både entréstigarna och den södra delen av skogen ändå att finnas kvar ännu ett par år. Den dagen de börjar bygga matargator in i den södra delen, är Stadsskogen dock definitivt förlorad som strövområde.

Än så länge finns dock en stor del av det kvar ganska oförändrat, så det blev ändå en rätt lång skogspromenad idag. Jag hade planerat att ta mig hem via gångtunneln mot Bryngenäs och Svärds Skog, men det finns två stigar ner mot järnvägen, och den jag valde landade i ett stort kalhygge. Så hellre än att ge mig i kast med det valde jag att istället följa Skaverödsvägen utmed järnvägen tillbaka till Stadsskogsgatan och bron. Den är inte särskilt rolig, men eftersom den bara leder till ett halvdussin hus, är den åtminstone relativt bilfri.

På lördagen kom Göran hem igen , så beskrivningen av de andra mera otillgängliga hundrundorna i trakten får stå på vänt till nästa gång han försvinner ner till Steninge igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...