Göran har kommit hem från Steninge igen, och de dagliga hundrundorna återgår därmed till normala rutiner, d.v.s grusvägar i jämförelsevis bekväm terräng. Beskrivningarna av övriga rundor i mera otillgänglig terräng får därmed anstå till nästa gång jag har nyhetstorka i veckorapporten. Den här veckan har jag dock varit riktigt aktiv inne på dammtomten, eftersom de utlovade regnområdena blev fördröjda, och inte nådde oss förrän på lördagsmorgonen, och även då i betydligt beskedligare form än utlovat. Vi blev knappt ens fuktiga på morgonrundan idag.

Veckans huvudprojekt, som egentligen har pågått mer eller mindre aktivt i åtskilliga veckor, handlar huvudsakligen också om regnvatten, eller mera koncist, hur man ska kunna hålla kvar en större del av detta i själva näckrosdammen, där vattenståndet annars kan bli väldigt lågt under långvariga torrperioder. Hela lågpartiet där dammen nu ligger utgörs av en lerficka, och redan innan far grävde ut dammen där år 1955,fanns det en våtmark i den lägsta delen; ett ganska stort vitmossekärr, stående vattenpölar mellan öar av mossa och vass. Dammen höll sedan någorlunda rätt under mer än 50 år, bortsett från en intensiv torrsommar 1988, då jag passade på att rensa upp och fördjupa den.

Men efter att de nya vägarna anlades kring 2012, har utläckaget från dammen sedan ökat oroväckande, samtidigt som dammen förlorade en stor del av sitt tidigare tillrinningsområde, genom alla de nya husen och de stora ytorna av hårdgjord mark omkring dem. Det mest avgörande var dock att man onder vägarbetet sprängde bort delar av den underjordiska bergströskel, som dittills hållit hela lerfickan, och därmed våtmarken i den centrala delen på plats. Själva vägkroppen, med sina meterdjupa lager av stenskravel och väggrus, fungerar dessutom numera förmodligen som en underjordisk kanal för dagvatten. Men eftersom hela området runt dammen utgörs av en lerficka, och jag lyckades övertyga Skanskas killar om att sidolutningen på båda vägarna runt den skulle riktas inåt, för att leda dit så mycket som möjligt av regnvattnet, fungerar det fortfarande hjälpligt.

Jag hade en väldigt god relation till vägjobbarna, och de lyssnade oftast på mina synpunkter. Men i en fråga lyckades vi aldrig bli riktigt överens. Skanskas ingenjörer envisades med att det måste finnas att utlopp med översvämningsskydd för tomterna runt dammen, om det någon gång skulle komma extremt stora regnmängder under kort tid. Som de ingenjörer de var, hade de också vidlyftiga idéer om någon sorts höj- och sänkbar dammlucka i själva utloppet, men där satte jag stopp.

Själv var jag betydligt mera orolig för följden av motsatsen, d.v.s för lågt vattenstånd under långa torrperioder, och hittills har tiden utvisat att det var jag som hade rätt. Vi enades dock så småningom om en sorts kompromiss, med en ganska låg tröskel i dammens yttersta norra spets, och på andra sidan tröskeln en meterdjup uppsamlingsficka, med ett utloppsrör i botten. Själva fickan fyllde jag så småningom med halvstora stenar, men utloppsröret under vägen i norr finns förstås fortfarande kvar och är svårt att göra något åt, eftersom det numera växer en häck av stora forsythiabuskar närmast vägen.

Mitt nuvarande projekt går alltså ut på att hindra så mycket som möjligt av vattnet från att alls komma fram till stenkistan, genom att höja tröskeln närmast dammen med ca en halvmeter. Svackan som bildas mellan tröskeln och den nuvarande strandkanten ska sedan fyllas upp med jord, till ungefär samma nivå som de omgivande stigarna, och så småningom kan jag plantera buskar där, som ytterligare binder jorden med sina rötter. Botten på dammen är väldigt långgrund närmast utloppet, så den brukar vara helt blottad under torrperioder. Tröskeln kan därmed grundas på ganska plan mark, eftersom den riktiga sluttningen mot dammens djupdel börjar först någon halvmeter längre ut.

Det bästa hade förmodligen varit en tröskel av lera, men blålera hör inte till de fyllnadsmassor man kan köpa hos traktens byggvarufirmor. Och att gjuta en mur av betong tvärsöver utloppet kändes lika fel i en naturdamm som en rörlig dammlucka skulle ha gjort, särskilt som den skulle behövt vara 6-7 meter lång. Det blev alltså en vall av blandat material; väggrus, grenar och kvistar, delar av halvruttna gamla järnvägsslipers från min egen tomt, kompostjord och delvis nerbrutna höstlöv. Vallen kommer förstås att sjunka ihop en del med tiden, efterhand som de organiska delarna bryts ner, men samtidigt bör den också bli allt mindre genomsläpplig.

Det bästa hade förstås varit att göra hela det här jobbet i början på sommaren, när vattenståndet var lågt efter en lång torrperiod. Jag började också på det då, genom att räfsa upp slam, löv och kvistar, från den långgrunda botten, in mot fastmarken innanför. Men torkan innebar också stekvärme från solen, så jag tröttnade rätt snart. Det handlade trots allt om att köra dit dussintals av skottkärror med väggrus och kompost från andra delar av området, alltså inte så lockande i 30 graders värme. Dessutom var det full rulle med andra aktiviteter, medan Familjen Familj var här, och inte förrän nu, när alla har dragit hem, har jag uppammat tillräckligt med energi för att ta itu med projektet.

Under tiden hade dock vattenståndet stigit med flera decimeter, efter en del ordentliga regn, och eftersom man rör upp slam i vattnet så fort man nuddar bottnen, var det svårt att få någon riktig överblick över sluttningen. Det bidrog förmodligen till att själva vallen hamnade lite onödigt långt ut i sluttningen, vilket i sin tur innebar mera volym att fylla innanför. Mera jobb, men också mera fasta massor att stoppa genomströmningen med, och dammen är ju definitivt stor nog ändå. Hela tiden höll jag koll på utflödet, och kunde konstatera att det fortfarande porlade en hel del i bäcken utmed GC-vägen ner mot fälten, där utloppsvattnet rimligen bör hamna till slut. Trots en hel del regnskurar under senaste veckan, hade jag inte heller någon känsla av att vattenytan stigit särskilt mycket.

Sammantaget ledde det till att jag på ett ganska sent stadium beslutade mig för att bättra på spärren genom ett någorlunda vattentätt lager in mot själva dammen. Min första tanke var faktiskt dammduk, vilket visat sig fungera bra i den lilla dammen uppe vid mitt hus. Men ingen av byggvaruhusen visade sig hålla dammduk i lager, och att avbryta arbetet på det här stadiet i väntan på en beställning på nätet kändes inte lockande, särskilt som nya regnområden var aviserade till nästa vecka. Jag kompromissade därför med en dubbelvikt presenning, med en längd på 7.5 meter, vilket täckte i stort sett hela vallen, bortsett från de allra yttersta bitarna, där stranden bakom ändå var rätt hög och stabil

Ovanpå presenningen, uppe på själva vallen,ligger nu en rad av naturstenar, för att hålla jorden innanför på plats och hindra att den flyter ut i dammen vid häftigare regn, innan den hunnit bindas av markvegetation och gräsrötter. Även nederkanten på presenningen hålls på plats mot botten av en rad naturstenar på drygt en meters djup, och för att dölja den synliga delen av ytan tippade jag ca ett dussintal kärror med väggrus över kanten. Kanske jag kommer att behöva bättra på utsidan med ytterligare väggrus, ifall det halkar ner för långt i sluttningen, men för tillfället ser det rätt bra ut, och dessutom tog grushögen slut. Och eftersom Amandas uppfart för tillfället är belamrad med ett stort antal vedklampar som ska klyvas, känns det inte lockande att ta hem ett nytt lass just nu.

Jobbet avslutades genom ytterligare att par dussin kärror med kompostjord innanför vallen, och lagom till att nivåerna såg hyggliga ut, började det regna igen. Nu får jag avvakta ett tag, för att se hur pass mycket uppfyllnaden sätter sig, så plantering och eventuell grässådd på ytan får anstå till senare i höst. Jag kommer också att hålla koll på vattennivån och utflödet i bäcken de närmaste veckorna, då betydligt mera regn har utlovats, men hittills ser det ganska lovande ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...