Vädret har varit blandat senaste veckorna; egentligen typiskt svenskt varannandagsväder. Det gör att grundvattenståndet i stort sett bör vara återställt till normalnivå, så nu har jag samlat in och hängt undan alla vattenslangar, som tidigare låg utdragna till flera av der torrkänsligare delarna av parken. Det är synd att jag aldrig fick ordning på mitt underjordiska bevattningssystem, som jag anlade 2012, men som frös sönder redan tredje vintern efter att jag grävt ner det i ett antal stigar, (förmodligen för att jag slarvat med att tömma ur allt vattnet ur systemet ordentligt). Kanske skulle det vara värt besväret att försöka hitta läckan och återställa det.

Det kommer säkert att bli fler torrsomrar framöver, som en effekt av "global warming", och en annan sak som jag funderar allvarligt på är, att försöka få igång den gamla djupborrade brunnen igen, för att använda den enbart till bevattning. Jag är faktiskt inte säker på om det var pumpen eller hydroforen som la av, och hydroforen är i vilket fall som helst borta ur pumprummet, efter att jag drog in kommunalt vatten 2016.

Jag har försökt ta upp det här med familjens rörläggare Bosse ett par gånger, men hittills har han varit väldigt negativ, och hävdar att det skulle bli "alldeles för dyrt". Men exakt vad han menar med "för dyrt"vet jag inte, för hittills har jag inte ens lyckats få honom att ta fram ett kostnadsförslag. Och med tanke på potentiella nya bevattningsförbud, och de astronomiska vattenräkningarna som de två senaste torrsomrarna fört med sig, skulle det kanske ändå löna sig på ett par års sikt. Brunnen är 96 meter djup, så nog borde det finnas tillräcklig kapacitet i grundvattenmagasinet, speciellt som alla grannarna numera lär ha kopplat in sig på det kommunala nätet, liksom jag själv. Men kanske är problemet inte så mycket kostnaden, som att det är ett jobb som Bosse inte verkar tycka vara kul. Pappa Sven-Olof var betydligt mera med på noterna, när det gällde mina olika vattenrelaterade projekt.

Under veckan har jag annars mest ägnat mig åt att räfsa gräs på den stora ängen vid dammen igen, efter att Niklas ock Katrin slog av gräsytorna för några veckor sedan. Det vill säga, i den mån jag ids göra nånting alls i den nya värmeböljan. Gräsräfsning är oerhört tråkigt, och blir dessutom bara jobbigare och jobbigare ju mer man skjuter upp det, eftersom det nya gräset hinner skjuta upp genom torrgräset under tiden. Och hittills har vägföreningen inte ens slagit av vägkanterna i år, så förr eller senare lär det bli ännu mera gräsräfsning.

Som omväxling återgår jag tidvis till att skära ner strutbräken och aspskott längs bäcken och övre dammen. Ormbunkarna har blivit alldeles för vidlyftiga och jag rensade bort ganska mycket av dem redan för några veckor sedan, men det finns fortfarande massor kvar, framför allt i övre delen. Allt ska förstås inte bort, men nu börjar man åtminstone kunna se både vattnet och stenröset igen.

Kring nedre delen av bäcken är det framför allt jätterams och skunkcalla, som tar för mycket plats, och jag skär helt brutalt ner alltihop vid marken. De kommer naturligtvis att återkomma nästa år, och då får jag nog fundera på mera radikala åtgärder mot skunkcallan, som har satt ett dussintal småplantor i bäcken. Numera skär jag ju bort fröställningarna direkt efter blomningen, men det borde jag nog ha börjat med tidigare.

En annan gammal favorit, som trivs så bra att den.börjar bli ett problem,är plymspirean, Aruncus dioica. Den är ju fantastisk när den blommar med sina två meter höga vita blomplymer, men den har en tendens att fröså sig överallt, och sticker ofta upp på olämpliga ställen, t.ex i ytterkanterna av mina rhododendronpartier. Jag måste försöka komma ihåg att skära bort blomstänglarna överallt innan de hinner gå i frö, men det är så mycket annat som behöver tas om hand under högsommaren.

Över huvud taget har tillväxten i hela parken börjat nå en kritisk nivå numera, och det börjar bli svårt att ta sig fram på stigarna på flera ställen på grund av överhängande grenar. Även mina två äldsta bambuplantor har blivit så vidlyftiga att de delvis blockerar stigarna på båda sidor om dammen, vilket främst är irriterande när de regnar, så att axen böjs ner av vätan. På sikt kommer jag nog att få beskära dem rätt ordentligt i marknivå närmast stigarna, men det känns inte så lockande. Så kanske jag istället gräver upp delar av bambuskotten närmast stigarna, och ger dem en ny växtplats någon annanstans. Frågan är bara var, för nu börjar det bli rätt fullt i alla randplanteringarna.

Kanske jag slutligen har nått ett stadium där jag kommer att behöva ägna huvuddelen av min tid i parken till att ansa, beskära och till och med gräva upp och ta bort delar av den befintliga vegetationen, snarare än till att tillföra nya buskar och perenner. Vilket känns lite tråkigt, för det roligaste jobbet i en trädgård är trots allt att plantera nya saker, och se hur de utvecklas. Men parken är 50 år gammal vid det här laget, och själv är jag 80, så kanske håller tiden på att hinna ifatt oss båda

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...