Det har varit omväxlande stekvarmt och ösregn under veckan; normal svensk sensommar alltså. Ännu har löven på träd och buskar inte börjat skifta färg, men det känns ändå lite som höst,. Skördetiden för bär och frukt är definitivt inne, och i en del fall redan över, även om jag själv sällan ids plocka blåbär och hallon numera. Men i år plockade jag åtminstone av en del av mina egna vin- och krusbär, eftersom det började bli tomt i extrafrysen i förrådet, och jag inte vill bli utan sylten till morgonfilen.

Många vilda träd och buskar har massor av frukt just nu, förmodligen beroende på knoppsättningen efter förra årets torrsommar. Både rönn och svartaronia har så mycket bär att grenarna nästan bryts under alla klasarna. Boels pärlrönn har dessutom både röda och vita bär, eftersom grundstammen har skjutit ett tjuvskott, som numera är betydligt högre än det ympade trädet. Det borde förstås tas bort, för att inte växa ihjäl det ympade skottet. Men eftersom Boel har deklarerat att naturen själv ska få välja vad som växer på hennes tomt, lämnar jag valet åt henne.

Varken rönn- eller aroniabär är förstås särskilt ätliga, det verkar som om inte ens fåglarna bryr sig om dem. Däremot skördade jag någon halvliter fläderbär i veckan, för att dryga ut min årliga fläderblomssaft, eftersom jag inte fick tag i citronsyra i affären. Huvudingredienserna är annars citron, socker och fläderblommor, och själva blommorna har legat i frysen sedan i juni. De ser inte direkt fräscha ut nu, men saften brukar bli en bra måltidsdryck; ett alternativ till det vanliga rödvinet, som nog alla vi familjemedlemmar i min generation konsumerar väl mycket av nu för tiden, särskilt sommartid.

Själv ransonerar jag mitt dagliga vinintag genom att bara hälla upp ett halvt glas, som sedan tas med till TVn, där jag oftast intar middagen numera, medan jag slötittar på Rapport. Det är en effektiv försäkring mot för hög konsumtion, eftersom oviljan att resa sig och gå upp till köket för att hämta påfyllning blir tillräckligt stor, för att jag ska hålla mig till det där halva glaset. (Jag har försökt tipsa Gun om mitt knep, men det tas inte väl upp).

Göran har drabbats av den lokala influensan, och eftersom karlar alltid tycks bli sjukare än fruntimmer, har han tillbringat den senaste veckan nedbäddad i sängen på övervåningen. Det innebär att Gun har fått ta över hundrastningen, och eftersom hon envisas med att alltid följa exakt samma rutin, har promenaderna denna veckan blivit rätt enahanda. Guns ständiga rutt går via Svärds skog och Scoutstugan till strandklipporna utanför grinden mot Bryngenäs. Där kastas ett antal pinnar i vattnet, som Castor får hämta, vilket uppskattas av Castor, som älskar att simma efter pinnar. Dock inte lika mycket av Nelly, eftersom Castor simmar så mycket fortare än hon, att hon inte har en chans att få tag i en enda pinne. Hon har därför upphört att ens försöka, och sitter istället bredvid mig på en utställd parkbänk, medan Gun sköter kastandet.

Det hela blir också lite begränsat av att Castor, som är lite korkad, aldrig har lyckats fatta att han förväntas lämna över pinnarna, eller åtminstone bära upp dem på land. Han bara släpper dem i vattenbrynet, och väntar sedan ivrigt på nästa pinne. Konstigt nog har det hittills funnit tillräckligt av dem på marken för att fylla behovet till nästa dag, men förr eller senare lär de väl ta slut. Förhoppningsvis hinner Göran komma på benen igen innan dess.

När pinnarna för dagen tagit slut går hemvägen alltid via det långa fältet och Svärds stuga. Själv tycker jag det är urtråkigt att gå precis samma runda varenda dag. Men alla förslag till variationer från min sida förkastas av Gun, oftast med motiveringen att det blir "för nära järnvägen". En fördel finns det dock med att gå här hemma i Lövekulle; Nelly löper fortfarande, och risken att träffa på intresserade hanhundar är betydligt mindre här ute, än på de olika, delvis bilburna rundorna som Göran och jag brukar gå i vanliga fall.

Även trädgårdsarbetet är rätt monotont så här års, eftersom gräsräfsningen aldrig tycks ta slut. Jag varvar med att skära ner ormbunkar och beskära de buskar som hotar att blockera stigarna totalt, men det är förstås bara en tidsfråga innan grenarna växer ut igen.

Till helgen hade SMHI aviserat ett omfattande busväder, med varning för höga vattenflöden, åska och ösregn hela söndagen, men av detta blev bara en liten skvätt på söndagsnatten och morgonen. Som så många gånger tidigare in år tycks huvuddelen av fronten ha passerat antingen norr eller söder om oss, och vi ligger fortfarande lite i regnskugga. Lyckligtvis dock inte katastrofal i år.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...