Dags att återgå till beskrivningen av alla trevliga rundor, som vi hundägare i Alingsås kan välja mellan. Fast  jag ska börja med en besvikelse; skogsvägen vid Rödene, som jag inte besökt på över ett år, visade sig nu vara blockerad, åtminstone i bildlig bemärkelse. Vi möttes av förbudsskyltar med "Privat väg" och "Ej obehörig biltrafik", så det var bara att vända och köra ut igen. Det var tråkigt, eftersom det trots allt handlar om en ren skogsväg, helt utan bostadshus, och det är också tveksamt om skyltarna ens är lagliga. Men det finns ju ändå åtskilliga andra skogsvägar att välja på. Den här gången koncentrerar jag mig på lite mera perifera och vildmarksbetonade delar av alingsåstrakten.

Hjortmarka
Vi börjar dock rätt centralt, i Hjortmarka, som nog är vårt vanligaste promenadmål, och eftersom det är kommunens officiella friluftsområde, delar vi det med rätt många andra. Under veckodagarna är dock inte trängseln lika stor, och det finns också massor av färgmarkerade rundor att välja på. Den längsta, Vildmarksrundan, som är blå, går jag bara när jag är ensam och har gott om tid. Tidigare brukade Göran och jag ta den röda, som jag tror är 6 km, men numera blir det den allra kortaste åtminstone för Göran. Den är gulmarkerad, och själv drygar jag ut den med några extra sidorundor här och var.

Naturen här är mestadels vanlig skogsmark, men det finns flera sjöar och ett rikt nätverk av både mindre stigar och lite bredare grusvägar, varav några är genomgående, och stammar från tiden innan Hjortmarka utnämndes till kommunalt strövområde. I det här området stöter man på både joggare, orienterare och andra hundägare, ibland även cyklar även om det officiellt inte är tillåtet. Man får därför vara beredd att koppla upp åtskilliga gånger på en runda. Däremot finns det förstås inte så mycket vilt, och det är ett av få promenadområden som är "säkert" under älgjakten.

Bälinge
Det här området når man från E20 via Bälinge Kyrkväg, och några hundra meter in stöter man på  motet till den blivande motorvägen.

Det finns flera olika rundor med variationer i Bälinge, och det första går genom en mindre skog, direkt efter att man kommit upp för den långa backen från E20. Det är den trevlig runda, med omväxlande lövskog och gläntor, som tidigare varit ängsmark, och nu delvis håller på att växa igen. Det här var en av mina favoritområden på den tiden jag hade häst, och de flesta av stigarna är fortfarande väl upptrampade. Däremot ser man mera sällan hästspår på dem numera, även om man ibland möter ryttare, och det går hästar i hagarna längs huvudvägen.Området är rätt kuperat, med bl.a ett par branta bergstoppar, berg, men man kan välja mellan att klättra upp eller ta en bekvämare passage runt topparna.

Eftersom han numera har svårt att gå, väljer Göran förstås alltid den andra "rundan", som består av en evighetslång grusväg, rakt in i storskogen. Den delar sig en bit in, och den högra vägen leder uppför en backe till en rätt stor sjö, där hundarna kan bada på två olika ställen. Man kan också gå runt hela sjön, men det blir en rätt lång runda. Vi brukar dock oftast ta den vänstra vägen, som är relativt plan. Där finns ingen egentlig runda, man bara går rakt fram under ca en halvtimme och vänder sedan och går ut igen. Jag hinner betydligt längre in än Göran, eftersom jag går fortare.Längst in i ändan av vägen ligger annars en sorts jaktstuga, och från den kan man faktiskt ta sig runt till den högra av grusvägarna, men det innebär en promenad på ca tre timmar.

Det här är egentligen en ren skogsavverkningsväg, och just nu ligger det massor av timmerhögar längs innerdelen av vägen. Men av någon anledning använder ägaren också området längs yttre delen av vägen som avstjälpningsplats för diverse schaktmassor och metallskrot, så bitvis ser det rätt förfärligt ut. På senare tid har det dock skett hel del omsättning bland högarna; några har försvunnit samtidigt som nya tillkommit. Vi misstänker att innehållet i grus- och stenhögarna används som fylle på andra ställen och troligen är E20-bygget inblandat i processen just nu.

Övre Nygård – AMS-rundan
Ännu en en"hästrelaterad" runda. Den här vägen byggdes av Amsjobbare nån gång kring 1980, (därav förstås namnet). Vägen var ursprungligen menad enbart som ridväg, eftersom sådana i stort sätt saknas i anslutning till ridskolan vid Nygård, särskilt efter att en stor del av de närbelägna skogsvägarna annekterats för rekreationsområdet Hjortmarka. Ursprungligen hade vägen också en mjuk beläggning som gjorde att den var lämplig som ridväg och även gick att galoppera på, Men eftersom den ganska snart började användas som timmerväg också, blev ytskiktet så småningom för hårt och stenigt för att göra det galoppbart, och något nytt ytskikt hade ridklubben aldrig råd att lägga dit. Vägen används förstås fortfarande som ridväg, men inte särskilt frekvent, så det är inte så ofta man stöter på hästar där. Däremot är älgar och rådjur ganska vanliga, men det finns åtminstone inga jakttorn längs vägen, så den kan betraktas som rätt säker även under älgjaktstid.

I bortre ändan av grusvägen finns en stig direkt ner till ridskolan, och även en kortare terrängrunda, som ingick i den ursprungliga AMS-rundan, för att separera ryttare och joggare. Men redan från början spillde förstås ryttare rätt ofta över på Hjortmarkens vildmarksspår, eftersom det var stigar som ryttarna vant sig vid att använda. Och det brukar jag också göra med hunden, medan Göran nöjer sig med att gå grusvägen fram och tillbaka.

Kvarnsjön - Laggarebacken - Lejonberget
Det här skogspartiet är en del av Risveden, och följaktligen jättestort, Det finns många olika rundor att välja på och en av dem går kring den lilla Kvarnsjön, som ligger ovanför terrasshusen norr om Kungälvsvägen. Man kan nå området ganska enkelt från terrasshusens parkering, men jag brukar oftast köra in på grusvägen mot Lejonberget, och ta mig upp till Kvarnsjön via en delvis sumpig liten stig, innan de riktiga strapatserna börjar. Den kortaste rundan är förstås att bara gå runt den lilla sjön, men även då får man vara beredd på att klättra över branta och delvis hala berghällar här och var. Det finns flera badplatser runt sjön, som är frekventerade sommartid, men annars är här oftast rätt folktomt.

Om man är beredd på större strapatser, finns det två olika stigar som leder uppför den branta norrsluttningen, (plus en tredje mindre, som leder till skjutbanan, men den gör man klokt i att hålla sig borta ifrån). Själv brukar jag ta den ena huvudstigen upp och den andra ner. Väl uppe på höjdpartiet har man flera alternativ, beroende på hur mycket tid och energi man har kvar. Man kan ta till vänster och följa den lilla grusvägen, som leder ner till vägen förbi Lejonberget, eller till höger längs stigen i grusvägens förlängning, vilket leder bort mot vägsystemet kring Dammsjön. Det finns även ett tredje kortare alternativ rakt fram, runt en liten enslig gård mitt ute i skogspartiet. Vilket man än väljer måste man förstås så småningom ta sig tillbaka till bilen igen, så dagsformen får avgöra.

Dammsjön- Bolltorpshöjd
Fortfarande befinner vi oss i en del av Risveden, dock lite centralare och längre österut. Man kör upp i skogen via Kungegårdsgatan och tar till vänster i rondellen in på Bolltorpsvägen. Gatan övergår så småningom till en grusväg, som leder upp till Bolltorpshöjd. Strax efter att man passerat skjutbanan går en grusväg in till vänster. Den har en vägbom i början, så man får parkera bilen där, men i gengäld är vägsystemet innanför bommen väldigt lite trafikerat. Det finns egentligen bara två bostadshus härinne, Hjälmared och Valken. Däremot är det gott om väletablerade strövstigar som bl.a leder till någon av de relativt stora sjöarna Kvarnsjön och Dammsjön. Själva grusvägen går dock upp till Dammsjön, som man når efter en kort promenad, genom att bara följa grusvägen rakt fram.

Halvvägs upp på grusvägen finns en vändslinga, och därifrån kan man ta en tur ner till Kvarnsjön, eller runt den lilla gården Gröneslätt, (ett område som man ju även når via stigsystemet från terrasshusen). Ytterligare ett alternativ är att ta till höger strax efter att man passerat den lilla gården Hjälmared. och därifrån runda Bolltorpshöjd, via att par nästan parallella stigar på olika nivåer. Förbindelselänken är en brant backe ner från den södra ändan av Bolltorpshöjd. Man kan också välja att gå runt hela Dammsjön,vilket är ganska jobbigt, eftersom stigen längs nordsidan av sjön numera är ganska igenväxt och otillgänglig. Stigen på sydsidan är det lite lättare att ta sig fram på, och dagsformen brukar avgöra vilket av de olika alternativen jag väljer. Det allra enklaste är förstås att bara följa grusvägarna fram och tillbaka.

Det finns också ett överordnat genomgående strövstråk utmed långa sträckor av Bolltorpshöjdsvägen och Tomteredsvägen, längs med och genom åkermarken som tillhör Bolltorps egendom, ända ner till den lilla skogen runt Karin Boyes Sten, men de södra delarna av de här grusvägsystemen är förstås betydligt mera trafikerade. Och för en "hundrunda" blir det nog också väl långt, om man inte bara vill gå fram och tillbaka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...