Åren går, och parken utvecklas. Ingenting står någonsin stilla i en trädgård. Ett frö faller till marken och gror. Det växer upp till en planta, som blir större och större, och när tiden är mogen blommar den och sätter egna frön. Och förr eller senare dör plantan och blir i sin tur en del av kretsloppet genom att göda marken för nya plantor. Det kan handla om några få månader för ettåriga växter, eller hundratals år för stora träd. Och just nu är det trädens kretslopp som upptar min arbetstid i parken.

De flesta av de stora gamla träden i parken är ekar. Det beror delvis på att både far och jag systematiskt har rensat ut de flesta av de granar som ursprungligen växte där. Det finns ett fåtal tallar, som jag värnar om, och massor av småuppslag av olika lövträd, som jag brukar rensa bort, för att hålla stigarna öppna och ge blåbärsriset en chans att växa till. Mest är det småskott och sly av ek, asp och rönn som stryker med. Just nu är det beskärningstid, och det är också dags att beskära häckarna, så jag har gått runt lite ostrukturerat med sekatör och grensax under de senaste veckorna.

För tillfället jagar jag dock ekuppslag. Vissa år är "ollonår", och i år lär nog bli ett av dessa, eftersom alla växter sätter extra mycket frukt, när de blir stressade, och fjolåret, med sin långa sommartorka, var definitivt ett sådant stressinslag. Men de småplantor jag jagar just nu är förmodligen 4-5 år gammal. Jag kan inte påminna mig att det varit något liknande extremår i närtid;det senaste var nog hårdvintern 2010-2011. Men på sina ställen växer småekarna nästan lika tätt som en gräsmatta.

Fast kanske har invasionen av småekar inte bara med temperatur och vattentillgång att göra, delvis orsakar jag nog själv fenomenet, genom att systematiskt använda höstlöven till att fylla håligheter på plats i marken, istället för att kompostera dem. Så massuppslagen av småekar är också relaterade till vissa partier där jag har försökt generellt höja den befintliga jordnivån. Och ett av dessa partier är den så kallade Magnolialunden, söder om den västra entréportalen.

Jag började anlägga den redan innan vägarna byggdes 2011, och startade i den norra delen, där chanserna att få till ett ordentligt jorddjup var störst. Jag använde en blandning av halvbrunnen kompost och eklöv som uppfyllnadsmaterial, och tio år senare har också både magnoliorna och de marktäckande växterna hunnit etablera sig ordentligt i den delen. Någon gång kring 2012 drog jag en ny nord-sydlig stig genom partiet, och i samband med det utvidgade jag också successivt den planerade lunden söderut, upp i sluttningen. Där blev jorddjupet dock betydligt mindre, och jag grävde istället extra stora planteringsgropar, som delvis fylldes med eklöv. Själva uppfyllnaden, som pågick till ca 2017, blev störst närmast den västligaste stigen, och tunnade successivt ut österut, där vegetationen snarast består av torräng numera.

Det är alltså i partiet längs Västra Stigen, som jag har problem med småekarna, och det hänger förstås också ihop med att markvegetationen, framför allt på på östsidan av stigen, inte har hunnit etablera sig tillräckligt för att skugga ut nyuppslagen. Och eftersom jag inte vill ha en tät ekskog just här i framtiden, måste alltså småekarna bort, innan de växer sig stora nog att bli helt ohanterliga.

Jag upptäckte det faktiskt av en ren slump, när jag var på väg ner till mitt senaste projekt vid dammutloppet, med en skottkärra full av självförökad Japansk Primula, som jag hade tänkt skulle få pryda den nya uppfyllnaden där tills vidare. (Så småningom lär jag väl komma på någon buske som gillar att stå med fötterna i vatten, men än så länge har jag inga konkreta idéer för vad jag slutligen ska plantera där permanent).

Nu blev jag alltså distraherad av alla småekarna i Magnolialunden, och började dra upp alla inom räckhåll med roten. Normalt hanterar jag nämligen uppslag av småekar helt enkelt genom att ta ett stadigt tag i plantorna och bara dra, varvid oftast det ursprungliga ekollonet följer med roten upp. Men många av de här hade blivit lite för stora för den metoden. Det gick hyggligt på västsidan av stigen, där jorden var som djupast. Men på östsidan var jordlagret tunnare, och vegetationen bestod av en blandning av småekar och halvhöga grästuvor, som var för stora för att dra upp för hand. Jag behövde därför ta till grävgrep, för att lossa på jordlagret.

Dags för nästa problem; Var är grävgrepen? Jag vet att den ska finnas någonstans i området, men efter att ha letat på alla de ställen där jag senast haft någon form av aktivitet, fick jag till slut ge upp. Jag vet allstså fortfarande inte var grävgrepen kan vara, men förmodligen kommer jag att hitta den på något osannolikt ställe så småningom, om den nu inte har fallit omkull och täckts med eklöv.

Men under tiden stod jag där alltså med en kärra full av uppgrävda primulor, och ett påbörjat projekt som plötsligt kändes betydligt mera angeläget än att bara dekorera dammutloppet. Jag tog alltså till gödselgrepen istället, och efter det gick det betydligt lättare.Och eftersom jobbet att dra upp småekar, visserligen är enformigt, men innebär ganska liten fysisk ansträngning, hamnar man lätt i ett sorts hypnotiskt tillstånd, när man bara fortsätter och fortsätter längre in i landet. Så när Magnolialunden var hjälpligt rensad, flyttade jag verksamheten till partierna kring nedre delen av bäckstigen.

Jag tappade snabbt räkningen på hur många småekar jag drog upp under resten av veckan, men det var säkert tusentals snarare än hundratals. Primulorna i skottkärran hamnade ganska snabbt i det rensade partiet i Magnolialunden, och sedan bara fortsatte jag till nästa parti. Det blev många skottkärror med småekar, som hamnade i kompostringarna, och varje gång jag avslutat ett parti, fyllde jag på med en blandning av halvbrunnen kompostjord, och ren matjord, från de två inköpta jättesäckarna på Amandas uppfart. Och som avslutning blev det på alla ställena en handfull av de japanska primulorna. Det var skönt att äntligen få dem planterade, och det kommer nog att bli ganska grant, när allihop blommar nästa år.

Till helgen dök Boel, Lennart, Niklas och Katrin upp, och jag hade hoppats lite på en arbetsdag vid vedklyven, för att bli av med vedklamparna på Amandas uppfart. Men N&K planerar tydligen att tillbringa de närmaste veckosluten i Östeuropa. Så eftersom det lär dröja ett tag innan de kommer hit nästa gång, ville de prioritera ta upp båten och att få alla trädgårdsmöbler in i förrådet, innan höstregnen börjar på allvar. Så klamparna får vänta ett tag till, men fick åtminstone en presenning över sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...