JAS-perioden är snart slut, och därmed är det hög tid för beskärning, som ju helst ska ske under Juli, Augusti eller September. Buskskärmarna har vuxit till sig bra under årens lopp, och ramar numera in hela parken på ett tillfredsställande sätt, utan att välla ut alltför mycket över vägbanan. Det beror på att jag för en gångs skull hade vett att lämna en ganska bred gräsremsa utefter vägarna under planteringen, utom på de två ställen där jag har formklippta häckar. Det finns dock fortfarande några problemställen, där jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag ska göra, eftersom vegetationen envisas med att försöka ta över de angränsande stigarna.

Framför allt är det ett par gamla bambubestånd, som brer ut sig så mycket att jag nog förr eller senare lär få ta till antingen grensaxen eller spaden, för att rädda framkomligheten. Men det är ett så pass stort jobb att jag drar mig för att ge mig på det, särskilt som jag också gärna vill ordna till ett nytt hem för de uppgrävda plantorna först. Kanske räcker det tills vidare att staga upp bambubeståndet med någon form av enkelt stödstaket. Jag behöver helt enkelt fundera ett tag över det lämpligaste sättet att hantera problemet.

En del beskärning kan dock inte vänta på obeslutsamt velande. Svartaronian vid elskåpet mot vändplatsen, hade till exempel brett ut sig över alla gränser, och hängde långt ut på vägbanan. Så den fick sig en ordentlig beskärning med häcksax redan i förra veckan, och nu tog jag även till sågen mot de grövsta grenarna. Tyvärr är min enda användbara såg gammal, rostig och slö, så det blev jobbigare än planerat. Definitivt dags att köpa en ny, för det finns flera förvuxna buskar i behov av beskärning.

Därefter var det hög tid att ta itu med bokhäcken mot Lilla Ferievägen, som jag har bestämt mig föe att hålla strax under manshöjd. Niklas och Katrin gjorde en större insats med motorsågen förra året, för att kapa de toppar som ränt iväg för långt, och nu handlar det mest om att hålla efter årsskotten både på bredden och höjden. Många av dessa var mer än halvmeterlånga, men gick ändä att kapa ganska enkelt med häcksaxen. Men det är ändå en rätt ansträngande uppgift, eftersom man omväxlande måste sträcka sig på tå och stå dubbelvikt. Och eftersom mina arbetsdagar numera är rätt korta, tog mer än en dag att klara av bokhäcken.

Samtidigt passade jag också på att rensa området innanför häcken från hallonsnår och örnbräken. Jag har egentligen inget emot hallon, men de får gärna växa någon annanstans än i parken, där jag prioriterar att ge blåbärsriset en sportslig chans, på de platser det väljer att växa. Detsamma gäller örnbräken, som visserligen är rätt dekorativa, men skuggar ut marken runtomkring för mycket. Men man imponeras av växtkraften; en örnbräken som växte inne i häcken var över två meter hög.Över huvud taget har de flesta av mina planteringar från tiden före vägbygget etablerat sig lite för bra, och börjar nå en storlek där man måste börja fundera på mer radikal beskärning.

De mest lätthanterliga buskarna är nog de amerikanska blåbären, som jag tror kommer att hålla sig på en rimlig nivå av under två meter. De bär även rikligt med frukt numera, men jag har aldrig brytt mig om att plocka bären själv, eftersom jag har hört att de är väldigt sura. Men Katrin och Signe äter dem tydligen i filmjölken, så Katrin plockade rent den ena busken i helgen. Och i år ska jag prova att smaka på bären från den andra busken, som ännu inte är riktigt mogna. De lär ju i varje fall vara väldigt hälsosamma, även om de inte är lika goda som vilda blåbär. Ju mörkare bär, desto mer antioxidanter,som tydligen är det nyttiga.

En fördel är förstås att de både är större och enklare att plocka, eftersom man inte behöver gå dubbelvikt.

Ännu en höstsyssla, som i år plötsligt blivit väldigt akut, är att slå de yttre vägrenarna. Det har tidigare skötts av en inhyrd vägfirma, men i år har kontraktet tydligen sagts upp, p.g.a någon tvist, och någon ny entreprenör är ännu inte utsedd. Det här är definitivt en kris för mig, eftersom jag börjar bli för gammal för att hantera lien, och varken jag själv eller Göran klarar att dra igång min trilskande gamla motorgräsklippare. Så nu lär det jobbet få vänta till nästa gång Niklas och Katrin kommer hit, vilket enligt deras egna planer inte lär bli av på de närmaste tre veckorna...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...