Det blev ett par fantastiska soliga sensommardagar till i början av veckan, innan kallfronten norrifrån tog sig ner till våra breddgrader. Men nu känns det faktiskt lite som höst, första bladen har börjat skifta färg, och grenarna på många buskar är tunga av bär. Jag har provsmakat de amerikanska blåbären nu, efter rekommendation från två olika grannar, och smaken är faktiskt inte så dum. Inte tillräckligt för att jag skulle använda dem på filen, men helt OK att bara plocka en handfull direkt från busken när man passerar. Och om inte annat ger det ju fåglarna god tillgång till mat för tillfället.

Fast de verkar förstås föredra fågelfrö framför bär. Gun har hållit igång matningen med fröautomat och talgbollar hela sommaren, och haft ständig trafik där nere, mest med några pilfinkar, som verkar ha fått tre kullar i rad under sommaren. Det har varit full rulle där, med en lång rad ungar uppradade på staketräcket, medan den stackars stressade mamman flyger fram och tillbaka mellan dem och matautomaten. Pilfinkarna är så många och dominerande, att även annars ganska tuffa fåglar, som blåmes och talgoxar får svårt att komma till. Det var delvis därför som jag faktiskt satte igång matningen själv för någon vecka sedan. Men eftersom det bara fanns några liter kvar i frötunnan från i våras tog de snabbt slut, och sedan glömde jag att köpa nytt frö, när jag var inne och veckohandlade i torsdags.

Det är mest talgoxar som anlitar min servering, och de är rätt roliga, för de tvekar inte att säga ifrån, när maten tar slut. Fågelmataren hänger på min veranda, alldeles utanför fönstret vid datorn, och en av talgoxarna brukar komma och knacka uppfordrande på fönsterrutan där, när fröna är slut, och då går jag förstås genast lydigt ut och fyller på behållaren. Jag tror att det alltid är samma fågel, och igår, när jag låg och degade framför TVn i regnet, kom hon faktiskt och knackade på etthelt annat fönster, som sitter i vardagsrummet, en bra bit därifrån. Hur hon kunde veta att det var just där jag höll till anar jag inte, eftersom det fönstret sitter ganska långt från automaten och TV-soffan står en bra bit in i rummet, men det tyder ju på både uppmärksamhet och uppfinningsrikedom.

Men den här gången var alltså fröna slut, och eftersom jag inte hade någon lust att ta ut bilen bara för småfåglarnas skull, får de faktiskt vänta till nästa torsdag, då det är dags att veckohandla igen. (De dagliga resorna till olika platser för hundpromenaderna, sker numera alltid med Görans bil, och även om det känns lite kymigt att lägga hela ansvaret för transporterna på honom, så tror jag faktiskt att han föredrar det själv. Karlar gillar oftast inte att sitta i passagerarsätet bredvid kvinnliga förare, åtminstone inte de som tillhör min och Görans generation).

Det stora bekymret just nu är annars att delar av ängspartierna fortfarande inte är slagna, eftersom kontraktet med trädgårdsfirman, som tidigare svarat för skötseln av vägrenarna, har sagts upp. Någon ny entreprenör är tydligen ännu inte utsedd, och det verkar inte särskilt troligt att det skulle lösa sig inom den närmaste tiden heller. Niklas och Katrin slog som vanligt av de inre ängs partierna med en motordriven röjsåg för åtskilliga veckor sedan, men eftersom de har så mycket andra aktiviteter inbokade för de närmaste helgerna lär det dröja flera veckor innan de kommer hit igen. Och även om jag har reservnyckel till deras hus, och teoretiskt skulle kunna låna deras röjsåg, har jag aldrig vågat mig på att använda den själv. Trots att jag har gått på teknisk högskola är jag notoriskt oteknisk och jag har alltid haft svårt för maskiner.

Jag skulle förstås kunna ta till min egen motorgräsklippare, som är den enda maskinen jag använder själv, men normalt bara för den allra sista klippningen av ängsmarken, innan trädgården går i vila på senhösten. Problemet med det är förstås att jag numera inte orkar med att starta den själv, och det gör inte Göran heller. Den har alltid varit svårstartad, men det verkar bli värre och värre. Numera är det bara Niklas som klarar att dra igång den, men de lär alltså inte komma hit igen på ett bra tag. Och under tiden fortsätter gräset förstås att växa, även om det går långsammare så här bortåt höstkanten.

Jag gjorde faktiskt ett försök med lien på måndagen, men fick ge upp rätt snabbt, delvis för att det långa gräset hade lagt sig ner, men också för att lien var slö, och jag inte kunde hitta brynet. Det där är rätt typiskt för mig, jag lägger hela tiden arbetsredskap ifrån mig tillfälligt, och även om jag oftast hittar dem senare igen, mer eller mindre av en slump, brukar det vara långt efter att jag slutat leta. När det gäller just brynet, är det ju en rätt billig liten grej, så det enklaste är förstås att köpa ett nytt nästa gång jag veckohandlar. Jag måste ju ändå ta mig till Jordnära då, för att köpa fågelfrö... 

Men vad jag faktiskt hittade redan på måndagen var grävgrepen, som jag ju letat efter ett bra tag. Den stod helt oskyldigt lutad mot en buske alldeles utanför entrén till Rosengården, där jag säkert passerat ett halvdussin gånger den senaste veckan. Jag hade ju haft på känn att jag skulle hitta den, så fort jag slutade leta aktivt, men hur jag har kunnat undgå att se den på en så öppen plats tidigare är en gåta. Kanske har jag tomtar och vettar i parken, som flyttar runt mina redskap bara för att driva med mig?

Nu blir det i alla fall lättare att tömma kompostringarna, vilket är vad jag annars mest sysslar med så här års. Många av dem har färdig kompostjord i den centrala delen, medan de halvt nedbrutna löven på utsidan får bilda grunden för komposteringen av årets kommande lövskörd, som kommer att gå snabbare och bättre om den varvas med halvbrunnen kompost. Kompostering är ju inte direkt vetenskap på toppnivå, men vid det här laget är jag något av en expert på det.Fördelen med att kasta om kompost är ju också att det inte är så väderberoende; man kan bara ta ett litet skift då och då mellan skurarna.

Och det har faktiskt blivit en del regn under senare delen av veckan, även om kallfronterna kom in flera dagar senare än aviserat. Än så länge är det dock långt ifrån tillräckligt, och vattennivån i dammen har inte stigit särskilt mycket. Men enligt väderleksrapporterna ska det fortsätta med spridda skurar under hela nästa vecka också. Och även om det kan innebära att Göran och jag kommer att bli våta under hundpromenaderna, är det ändå välkommet, för grundvattennivån har fortfarande inte hämtat sig efter två torrsomrar med en snöfattig vinter emellan...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...