Det här kommer att bli en kort veckorapport, för det har regnat en stor del av veckan, vilket i och för sig var välbehövligt, men också innebar att motivationen för utomhusjobb blev extra låg. Och eftersom allting är genomblött, gräset fortfarande inte är slaget, och de flesta löven fortfarande sitter kvar på träden, finns det egentligen inte mycket man kan göra i parken, under de korta stunder då solen faktiskt har tittat fram mellan alla skurarna.

Så jag har återtagit jobbet med att ordna för en framtida skärmplantering uppe vid gränshörnet mot Puttens och Amandas tomter. Det innebär en växling mellan det ganska enkla jobbet att dra upp all kvarvarande kaprifol med rötterna, och det mera ansträngande kroppsarbetet att kärra upp matjord, för att höja marknivån, så att de planerade buskarna ska få tillräckligt djup för rötterna. Matjorden, som jag köpte för några månader sedan finns i ett par jättestora öppna plastsäckar, som befinner sig i backen vid Niklas hus, och därmed åtskilliga höjdmeter lägre och några hundra meter därifrån. All jord måste alltså köras i skottkärra i uppförsbacke, och eftersom jorden dessutom är genomblöt, blir det väldigt tungt och jag orkar bara med max ett halvdussin kärror per dag.

Boel lär i alla fall bli nöjd när jag är klar, för hon har klagat på att de vita plastsäckarna är fula och stör deras utsikt från verandan. Men alla trädgårdsmöblerna åkte ju in i förrådet sist Familjen Familj var här för några veckor sedan, och även om det varit runt 15 grader varmt i veckan, är nog tiden för att sitta på verandan över för i år. Så någon större brådska med att bli av med plastsäckarna är det ju egentligen inte.

Men tills vidare ägnar jag mig alltså lite halvhjärtat åt att köra jord i uppförsbacke. Så småningom ska den här jorden blandas upp med torvmull och förmultnade löv, men eftersom årets höstlöv mestadels sitter kvar på träden fortfarande, och det mesta av innehållet i mina ringkomposter redan har gått åt till uppfyllnaden i norra dammhörnet, har jag lite brist på sådant material just nu. Så det här projektet lär inte kunna slutföras förrän tidigast nästa höst, och arbetstakten och motivationen blir därefter.

I gengäld blir det mera tid över för hundpromenaderna, och Nelly har nog varit rätt nöjd, eftersom speciellt eftermiddagsrundorna här hemma har blivit ovanligt långa. Konstigt nog har jag lyckats hålla mig ganska torr under alla hundpromenaderna, eftersom de flesta skurarna kommit sent på eftermiddagen och under natten.

Men det finns ju en annan komplikation så här års; just den här veckan var också första veckan på älgjakten, och det innebär att de flesta av våra vanliga rundor i olika skogspartier runt Alingsås inte har varit tillgängliga. De enda ställena som både är tillräckligt lättgångna för att Göran ska klara avdet, och som dessutom känts säkra för skjutglada jägare är Hjortmarka och Amsvägen vid ridhuset.

Så det är där Göran och jag har gått hela veckan, utom ett par dagar då jag varit ensam med Nelly av olika anledningar. Då går jag nästan alltid i Karin Boyes park, som är en väldigt vacker liten lövskog, med utblickar över öppna landskapsrum. Det är förstås fler än jag som gillar området, och man får oftast dela det med minst en skolklass eller dagisgrupp. Men eftersom Nelly äntligen verkar ha lärt sig att man inte måste springa fram och hälsa på alla man möter, så brukar det gå bra. Det lustiga med de här mötena, oavsett om det handlar om ungdomar eller dagisbarn, är att flickorna nästan alltid vill kela med hunden, medan pojkarna närmast verkar lite rädda. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men det där med att gilla hundar är oftast en tjejgrej.

Det är faktiskt ett bra tag sedan man såg till några av familjen här i Lövekulle, och att döma av rapporter på Facebook befinner sin Niklas och Katrin på någon sorts långresa i Östeuropa. Det har alltså varit tomt i båda familjehusen länge, men jag hoppas att åtminstone några av dem dyker upp till nästa helg, så att jag äntligen kan få hjälp med att starta den sabla gräsklipparen...