Hur är det egentligen den ursprungliga ramsan går?

"Jag ska aldrig mera dricka sprit...
   på måndagar...
   före klockan tio...
   kanske..."     ?

(Jag försökte hitta citatet på nätet, men för ovanlighetens skull lyckades jag inte).

Nå, spriten hör inte till de saker som jag har problem med. Trots det har jag faktiskt ett personligt, gammalt och liknande löfte som låter så här;

"Jag ska aldrig mera dricka för mycket rödvin".

"För mycket" låter kanske lite vagt, men här är bakgrunden:

Jag växte upp i en familj, där vi som tonåringar fick lära oss att handskas med alkohol under ordnade former. Far och mor hade ett stort umgänge, ett välförsett spritskåp, och många fester, där det dracks både vin, snaps och avec, men ingen någonsin blev synbart berusad. Det är förmodligen anledningen till att jag klarade mig igenom de två sista gymnasieåren på Samskolan utan större incidenter, trots att "innegänget" jag hängde med på lördagarna hade ganska blöta och vilda fester, som oftast slutade med att någon av killarna hamnade stupfull på toaletten,medan någon annan fick ta hand om offret och torka upp spyorna. Det var ganska ofräscht, och det ledde till att jag lärde mig att hälla koll på mitt egna drickande på festerna, och även såg till att min dåvarande kille höll sig någorlunda nykter.

Under Chalmerstiden dracks det rätt friskt på gaskerna, men den förhärskande drycken var förstås öl, och det är någonting som jag aldrig gillat smaken av, och ännu mindre skulle berusa mig på. Och så hade jag som sagt tidigare spritvana. Det var betydligt värre med de studenter som började på Chalmers utan föregående kontakter med alkohol. Ju mera högkyrkliga och helnyktra hem de kom från, desto värre verkade de slå över och tappa alla hämningar, när de hårda restriktionerna hemifrån väl släppte.

Jag minns dock en episod, när jag lite oväntat blev utsedd till Chalmers Lucia, under mitt första år på högskolan. Killarna i CS, (den ledande studentklubben på Chalmers), tyckte tydligen det skulle vara en kul grej med en stupfull Lucia, raglande fram över golvet, så de gjorde allvarliga försök att supa mig full under förfesten. Men jag tål som sagt sprit ovanligt bra, och hade dessutom en del träning från festerna på Samskolan. Så även om jag inte direkt lyckades supa killarna under bordet, skred jag ändå framgångsrikt runt stora salen, med ljuskronan stadigt på huvudet och händerna fromt knäppta under hakan, utan att ta ett enda snedsteg.

Rödvinet kom inte in i bilden förrän några år senare. Jag var tio år för gammal för "68-upproret" - själv tillhörde jag snarare generation "Villa, Vovve och Volvo", som väl var den gängse beskrivningen av 80-talet. (Fast i mitt fall var det hus i Lerum, två hundar och Saab). Min generation höjde bara lite överseende på ögonbrynen när ungdomarna ockuperade kårhus och skanderade "USA ut ur Vietnam!"  Men även vi drack förstås rödvin på våra fester, och ibland blev det lite väl mycket - för en del. Själv minns jag inte att jag någonsin kände mig direkt berusad efter en fest under den perioden.

Det var åtskilliga år senare, på en återföreningsträff med min gamla studentklass, som jag tydligen fick i mig för mycket rödvin. På den tiden hade familjen en etta i Johanneberg, just för övernattning efter fester, och jag klarade att ta mig dit för egen maskin, ganska sent på kvällen. Det var inte förrän jag gått och lagt mig, och kände hur sängen jag låg i började lätta från golvet och sedan sväva halvvägs mot taket, med ett lätt men obehagligt gungande, som jag insåg hur berusad jag faktiskt var. Upplevelsen var så pass otrevlig, att jag efter det beslutade att hålla bättre koll på konsumtionen.

Ytterligare en sak som bidrog till beslutet var faktiskt min gamla mor. Hon bodde ensam mot slutet av sitt liv, och gillade att ta en liten whisky vid köksbordet på kvällen innan hon gick och la sig. Whiskyn serverades i ett minimalt glas, och jag bidrog själv till vanan, genom att ha med mig en tullfri flaska i bagaget hem efter varje Berlinresa, (som under de åren var rätt frekventa). Det borde ju egentligen inte ha varit något stort problem, men efterhand som mor blev äldre och alltmer gick in i dimmorna, blev det så småningom allt fler små glas, eftersom hon glömde bort att hon just tömt ett. Vi hittade flera brännmärken på golvet, efter att hon somnat vid bordet och tappat den ständiga cigarretten. (Det var nog då som vi började späda ut hennes whisky med vatten, men det är en annan historia).

Själv har jag aldrig gillat whisky. Skulle jag någonsin bli alkoholist på något, vore det definitivt på rödvin. Rödvin är gott, och det sägs ju till och med vara direkt nyttigt för hälsan; det är visst något i just den röda färgen. Fast i måttliga kvantiteter då, naturligtvis. Rödvin är ju dessutom den absolut bästa måltidsdrycken, och jag vill fortfarande gärna ha ett glas rött till middagen. Fast det var ju enklare att hålla koll på konsumtionen på den tiden då rödvinet bara förekom på flaska. Med Bag-in-Boxens intåg i mitten av nittiotalet blev det svårare, eftersom man då inte på samma sätt ser hur nivån sjunker i behållaren.

Men för att inte luras att överskrida min egen gräns, har jag alltså infört en rutin, som fungerat klanderfritt under väldigt många år. Mina middagar intar jag alltid i vardagsrummet, (alltför ofta framför TVn). I middagen ingår alltid ett halvt glas rödvin, som hälls upp i köket. Sedan får Bag-in-Boxen vara kvar i köket, medan jag förflyttar mig ner till vardagsrummet med matbrickan.

Och jag är alldeles för lat för att idas resa mig och gå upp för att hämta ett glas till, även om jag skulle råka få lust. Så rutinen fungerar utmärkt, och jag kan rekommendera den till andra. Skål på er!