Mitt senaste projekt är att försöka hejda det alltför stora utflödet av vatten från näckrosdammen. Det rinner hela tiden vatten i bäcken ner mot fälten, och huvuddelen av det lär komma från min damm, särskilt nu, när det knappast har regnat på flera veckor. Det finns också en svag punkt i norra ändan, där stranden är flackare och lägre än i övriga delarna. Det var Skanskas killar, som under vägbygget envisades med att det borde finnas ett bräddavlopp, trots mina protester. Själv hade jag hellre sett att de hade tätat kanten med en del av den uppgrävda bottenleran. Vi enades till slut om en kompromiss, med en stenkista utanför en tröskel, och förmodligen finns det också ett utloppsrör i botten av bortre ändan av stenkistan.

Min plan nu var att bättra på själva tröskeln, genom att höja strandkanten mot vattnet. Tyvärr har jag ingen blålera till hands den här gången, men jag hoppades att det skulle var tillräckligt att få upp bottennivån med några decimeter. Så jag startade med att räfsa upp massor av bottenslam, nerfallna löv, kvistar och ganska stora grenar, från botten till strandkanterna kring utloppet. Jag har avsiktligt låtit bli att fylla på vatten under sommaren, och det gör att strandbotten är blottad på långa sträckor, så det ser verkligen skräpigt ut. Och det går förvånansvärt lätt att räfsa löv även under vatten, även om man måste balansera på den branta strandkanten innanför. Så under början av den senaste veckan har jag räfsat en stund längs botten av strandkanten. en liten stund varje gång jag passerat dammen på de dagliga morgon- och kvällspromenaderna med Nelly.

Som vanligt växte projektet medan jag höll på. Efter ett par dagar hade jag fått upp bottennivån i den norra strandkanten med flera decimeter, men insåg att det skulle behövas något stabilare för att hålla lösmassorna på plats, när väl vattenytan stiger igen. Som tur var hade jag resterna efter min gamla slipertrappa till hands. Även om de gamla slipersen är gamla och delvis uppruttna, verkade de tillräckligt stabila för att fungera som kant för uppfyllnaden. Sedan bättrade jag på nivån och stabiliteten med att varva bottenslammer med åtskilliga kärror väggrus. Men jag var fortfarande inte nöjd med nivåerna, eftersom jag ville ha en jämn sluttning uppåt mot de angränsande stigarna. Så nästa steg blev att köra dit innehållet i en av de närmaste ringkomposterna, som innehöll en blandning av tidigare ängsgräs och höstlöv. Det innebär att det förmodligen finns en hel del frö av både gräs och ogräs i komposten, men det är snarast en fördel, eftersom fröplantorna lär hjälpa till med att stabilisera sluttningen.

Tyvärr visade sig komposten innehålla ett snokbo, och det är inte första gången jag fått ett antal ringlande småormar på grepen, när jag kastat om en lövkompost. Jag har ingenting emot snok i och för sig; de är en del av kretsloppet, och det är häftigt att se dem simma i dammen med svallvågor efter sig. Men egentligen har vi redan väl mycket snok i parken, och jag misstänker också att de är huvudanledningen till att grodorna har försvunnit, så jag vill inte ha alltför många fler. Men att störa ett bo med halvvuxna ormungar är ändå något man helst vill undvika. Det blev alltså att be om ursäkt och dra sig tillbaka. Så den sista uppfyllnaden fick jag göra dan därpå - från en annan kompost.

På tisdagen vred jag äntligen på kranen för att fylla upp dammen. Vattenståndet var då så lågt att botten var blottad i strandkanten på flera andra ställen än vid utloppet. När jag stängde av vattnet igen, ett drygt dygn senare, visade det sig att mitt projekt inte var helt lyckat. Det berodde huvudsakligen på att de gamla slipers, som jag använt som stabilisator mot vattenkanten, visade sig var lättare än vatten, trots att de legat halvt nergrävda utomhus i 40 år. Det är väl en följd av fjolårets torka, och det har ju inte regnat särskilt mycket i år heller. De kommer förstås att sjunka till botten småningom, men just nu flyter de alltså, och därmed vilar hela uppfyllnaden på lösan grund, eftersom den annars mest består av halvförmultnade kompostlöv, som ju inte heller var helt mättade med vatten.

Det såg inte särskilt snyggt ut, med både löv och slipers som flöt omkring på ytan. Men eftersom den lilla ström som finns i dammen ändå lär vara riktad mot utloppet, kommer det hela i stort sett att bli kvar på plats. Under tiden behöver jag både höja och tynga ner hela uppfyllnaden med åtskilliga kärror väggrus. Men det lär få anstå ett par dagar, för nu hade hela det upphöjda partiet förvandlats till sumpmark, med stora vattenpölar i ytan. Vad jag egentligen skulle behöva vore en rad med stenar på dammbotten utanför, för att hålla alltihop på plats. Men tyvärr har jag lite ont om sten just nu, eftersom huvuddelen av mitt förråd gått åt till stensättningar och stödmurar. (Vad jag dessutom skulle behöva är ren blålera för att verkligen täta till kanten, men det lä inte bli lätt att få tag i, om jag inte vill betala ett astronomiskt pris för keramiklera. Gun föreslog att jag skulle kontakta Alingsås kommun, som kanske får upp blålera vid något nybygge, men det verkat vara lite besvärligt).

En positiv sak var dock att utflödet i bäcken mot fältet faktiskt tycks ha blivit reducerat. Det var mycket lite vatten där när jag gick kvällsrundan med hunden, trots att vattenytan i dammen nu hade höjts med åtskilliga decimeter. Jag var emellertid inte nöjd med projektet, när jag gick och la mig på kvällen.

Men, som det ibland händer, fortsatte min hjärna att bearbeta problemet medan jag sov. Jag vaknade alltså på morgonen med en helt ny idé i huvudet. När tvillingarna la om taket på mitt hus för några år sedan, var de tvungna att dela att rätt stort antal takpannor, för att måtten vid takfoten skulle passa. Och eftersom jag som alltid har svårt att slänga saker, hade jag sparat resterna av de delade pannorna i krypgrunden under huset. Nu rotade jag fram dem och konstaterade att de nog skulle fungera, om jag körde ner den ena kortsidan i bottendyn, och lutade pannorna lite inåt mot kanten av uppfyllnaden.

Det tog några dar för idén att mogna, och jag ville dessutom ge sumpmarken lite tid att sätta sig. Samtidigt upptäckte jag mitt förråd av djupfrysta vinbär och krusbär var nästan helt slut, och eftersom bären just råkade vara mogna, använde jag vänteperioden till att plocka rent alla mina buskar. Under tiden kunde jag studera ett märklig fenomen, som nog är följd av förra sommarens torka. Många av grenarna på buskarna, såg helt döda ut, svarta och bladlösa. Men samtidigt bar de bärklasar i massor. Ett exempel på naturens försök att åtminstone rädda fortplantningen av en art, när själva individen är på väg att dö.

Framåt helgen tog jag tag i projektet med dammkanten igen, och började med att pressa ned alla takpannorna på högkant i bottenslammet, vilket faktiskt gick enklare än jag hade trott. Fult blev det förstås, med den avvikande tegelröda färgen, men det var ju aldrig meningen att takpannorna skulle vara synliga. Några kärror med väggrus på utsidan mot vattnet tog hand om det problemet, och sedan var det dags för den sista uppfyllnaden med kompostjord.

Och gissa vad som hände? När jag började gräva i nästa ringkompost, fick jag en massa ringlande småormar på grepen. Hur många snokar finns det egentligen i mitt woodland?

Jag fick flytta verksamheten till ännu en ny kompost, vilket förstås innebar betydligt längre väg att köra skottkärran. Den visade sig dock vara ormfri, och efter ytterligare några kärror med kompostjord räknar jag nu projektet som avslutat. På sikt behöver markytan närmast vattnet dock en stabiliserande vegetation, och jag tvekar mellan stoppa ner några tuvor vass, eller att sätta dit ett antal fröplantor av valeriana, som jag sådde för ett par år sedan. Förmodligen blir det det senare. Valeriana gillar att stå fuktigt, och de blommar för första gången i år, så nu kan de få chansen att fröa av sig på plats. I övrigt låter jag nog bara gräset och ormbunkarna i angränsande ytor vandra in av sig själv.