Vädret under hela julhelgen, och för övrigt nästan hela november och december, har varit riktigt uruselt, med regn, blåst och så tjocka moln att det knappt ens har är dagsljus när Göran och jag går förmiddagsrundan med hundarna. Lagom till nyårsaftonen slog det dock om till klart och soligt, vilket som vanligt gladde alla fyrverkeriälskare. Dessutom vände ju dagslängden strax före jul, och söndagen före julafton inföll vintersolståndet, och därmed den första dagen då det blev ljusare några minuter längreunder dagen.

Som de flesta hundägare har jag svårt för nyårsafton. Det är alltid ett par barnfamiljer i närområdet, som ordnar fyrverkerier, och även om smällare numera är förbjudna, och man dessutom måste ha tillstånd för att skicka upp raketer, är det förvånansvärt många som ändå håller på med det. För de flesta hundägare är nyårsafton snarare en dag att genomlida än att fira, och man måste planera tiden för hundpromenaderna efter mörkrets inbrott noga, om man inte vill råka ut för obehagliga överraskningar. Nelly är ju lyckligtvis inte skotträdd, men hon har alltid tyckt illa om höga och plötsliga ljud, och visar tydligt obehag även inomhus, när det börjar smälla utifrån.

Man kan ju delvis kamouflera ljudet genom att ha TV:n eller radion igång på hög volym, så Nelly och jag tillbringade första delen av kvällen framför en långfilm, och gick sedan sista hundpromenaden vid 10-tiden, då det oftast är en lugn period. Sedan gick vi och la oss tidigt, men väcktes förstås vid tolvslaget av nya smällar utifrån, men då låg vi ju redan i sängen, så det var bara att vänta ut det, och sedan somna om. Men nu är det åtminstone över för i år, och jag har den varmaste medkänsla för de familjer som faktiskt har riktigt skotträdda hundar, och därmed måste flytta ut till sommarstugan, eller ta in på hotell i närheten av någon flygplats, för att slippa smällandet.

De flesta av Familjen Familjlämnade Lövekulleredan mot slutet av förra veckan, och kvar blev bara Niklas och Katrin, som skulle fira nyår med gamla skolkompisar i Alingsås. Även de försvann emellertid till Östersund på torsdagen, och för tillfället befinner sig även Anna med familj däruppe. Tanken var väl, förutom att fira Olas födelsedag, att åka skidor, men vädret för det har ju inte direkt varit gynnsamt. Glansis på vägarna kring Östersund och Åre enligt väderleksrapporten kring nyår, regn i stället för snö, och 17 grader varmt i Norge på lördagen. Väderleksrapporterna för nästa vecka verkar inte heller särskilt lovande, men jag hoppas att alla tar sig tillbaka till södra Sverige helskinnade efter trettondagshelgen.

Här nere fick vi faktiskt en ny soldag på lördagen, men sedan återkom gråvädret. Fördelen med det är förstås att man kan jobba utomhus eftersom marken inte är frusen, men eftersom det knappast är dagsljus ens mitt på dagen, blir ju inte arbetslusten speciellt överväldigande. Jobbet så här års består mest av att räfsa gräsytorna rena från löv och långt gräs, och det är både långtråkigt och slitsamt. I år blev det dessutom extra besvärligt, eftersom det varit någon sorts tvist mellan vägföreningen och trädgårdsfirman, så vägkanterna blev aldrig slagna. Räfsningen blir därmed betydligt tyngre än vanligt, och hittills har jag bara hunnit med den västra ängen. Man blir ju inte yngre med åren heller, så nästa år kommer jag nog att behöva få hjälp av ungdomarna med det här segslitna jobbet.

Men än så är det långt till vår, så lökväxterna har åtminstone inte börjat sticka upp ännu, vilket gör räfsningen lättare. Men fortsätter vintervärmen på det här sättet, har vi väl snart blommande påskliljor i februari.

En stor del av tiden under jul- och nyårshelgen har jag annars ägnat åt översättningen av Emilies tyska källskrift om Paradisfåglar, så nu vet jag rätt mycket mer om dessa märkliga varelser. (Emilie hade faktiskt rätt i att det var en ganska intressant läsning). Men seg – redan på första sidan träffade jag på följande praktexemplar till mening:

”Einen davon erstand ich vom Kapitän des Schiffes und schicke ihn nun meinem verehrungswürdigen Herrn, nicht aufdaß er sich dadurch von Arglist und Dolch gesichert fühle, wie jene vorgeben, sondern damit er sich an seiner Seltenhalt und Pracht ergötze”, schrieb am 24. Oktober 1522 der Geheimsekretär Karls V., Massimiliano TRANSILVANO, an der Salzburger Bischof Lang aus der königlichen Residenzstadt Valladolid, wohin vor kurzem Elcano mit zweie Gefährten gezogen war, seinem jungen Monarchen, dem mächtigen Kaiser des römisch-deutschen Reiches, vom Verlauf der Erdumseglung Bericht zu geben."

85 ord utan punkt och nytt stycke! Det visade sig dock vara rekord, även om det fanns liknande mastiga meningar på andra ställen. Einen davon erstand ich veto Kapit~n des Sehiffes

*) Dieser Abschnitt

Rapporten, skriven på omständlig 50-talstyska, sträcker sig över mer än 400 år, mellan 1522 och 1950. Efter att européerna första gången kom i kontakt med dessa märkliga varelser, på Magellans världsomsegling 1521, anordnades och finansierades ett stort antal expeditioner av olika europeiska furstarända fram till 1950. Så värst många nya arter hittade de faktiskt inte eftersom infödingarna redan undermånga hundra år hade använt skinnen från paradisfåglarna som betalningsmedel, och många av dessa hade slutligen hamnat i nybyggda museer i Europas större städer. Bortsett från den stora upptäckten, att paradisfåglarna faktiskt hade både ben och vingar, var målet för forskningen mest att hitta platserna, där de levde och förökade sig. Det visade sig vara på mycket hög höjd, ofta mer än 2000 m över havsytan. (En av de sista expeditionerna fuskade faktiskt, och använde ett flygplan för att landa på bergstoppen). Varje gång man lyckades fastställa var en känd art härstammade från, blev det en stor nyhet, och stötte man på en hittills okänd art, blev det en ren världssensation.

Lagom till trettonhelgen hade jag lyckats plöja igenom hela rapporten, så nu återstår bara en sista korrekturläsning, innan jag kan skicka översättningen till Emilie. Vad som oroar mig en aning är förstås att rapporten är så mastig och utförlig att man undrar vad som kan finnas kvar för Emilie att skriva om, i hennes planerade avhandling. Men det har väl förmodligen hänt en del sedan dess, och hon talar ju indonesiska vid det här laget, så förhoppningsvis har invånarna på ”hennes” ö en del ytterligare att tillägga...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...