Vecka två känns egentligen som den första veckan på det nya året, både eftersom nyårs- och trettonhelgen på något vis hänger samman med julfirandet, även om trettondagen spillde över på måndagen i vecka två.

Dags ändå att försöka sammanfatta en del av vad som skett under år 2019, såväl stort som smått.

Utrikespolitiskt har det varit ett struligt år, för att uttrycka det milt. Nyheterna domineras alltför ofta av oro för vad Trump och andra instabila världsledare ska ta sig till härnäst. (Och då har jag ändå inte räknat in den fruktansvärt tragiska och onödiga flygkatastrofen i Teheran, som ju tekniskt sett hör till år 2000).

Även i den lilla del av världen som mitt woodland utgör, har det varit ett besvärligt år.

De varma vintrarna är i linje med övriga tecken på GlobalWarming, särskilt som förra årets januari också var osedvanligt varm. Och även i år blev det en ovanligt lång sommartorka, om än inte lika svår som 2018. Den varade i en dryg månad, men vid det här laget har förstås vattenmagasinen återhämtat sig med råge, eftersom antalet soldagar under de senaste tre månaderna lätt kan räknas på ena handens fingrar. Samtidigt rasar enorma skogsbränder i Australien sedan månader tillbaka p.g.a torkan och hettan där. Extremväder kommer att bli allt vanligare framöver, säger meteorologerna.

I mitten av mars damp vattenräkningen för fjolåret ner. Den var förstås astronomisk, vilket ju var väntat efter den extremlånga torrsommaren 2018. (Årets vattenräkning lär också bli hög, eftersom spridaren gick mer eller mindre nonstop under hela juni). Även restskatten blev f.ö astronomisk, så trots att jag försökt sprida ut betalningarna under hela året, har jag haft svårt att betala månadsräkningarna under hösten. Och med tanke på att jag har haft ett högavlönat jobb under större delen av mitt liv, är det lite anmärkningsvärt. Man förväntar ju sig ändå att kunna leva på sin pension. (Jag skulle förstås kunna sälja lite aktiefonder, men eftersom årets restskatt är en följd av att jag gjorde just det förra året, så låter jag hellre bli. Det känns nästan som att slänga extrapengarna i sjön, om man ändå ska skatta bort huvuddelen).

Det har också genomförts ett storjobb i parken under året, som blev rätt dyrt, även om det betalades solidariskt av hela familjen. Trätrallarna på både bågbron och sittplatsen på ön var uppruttna, och behövde definitivt bytas ut. Det gjordes gemensamt av Familjen Familj, under en intensiv arbetshelg. På ön blev det nu stenläggning istället, vilket ju lär få betydligt längre livslängd. De ruttna brädorna hamnade så småningom på det årliga höstbålet, som blev ovanligt stort i år.

Bålets storlek berodde delvis på en gammal pil, som föll redan i januaristormen förra året och knäckte en av mina gatlyktor. Tvillingarna sågade så småningom upp stammen, och under hösten eldades de sista resterna av den upp, tillsammans med grenar och kvistar från övriga träd som ramlat eller fällts under året. Även denna insats utfördes gemensamt av Familjen Familj under en intensiv arbetshelg, då samtidigt flertalet av de uppsågade vedklamparna klövs med den gemensamma vedklyven, och staplades in i vedskjulen.

(Även nu under vintern har mitt arbete utomhus dominerats av ved, eftersom jag eldar dagligen i två eldstäder. Det blir många skottkärror i veckan, som fraktas från vedboden till bakdörren, och vidare in i huset, för att bidra till uppvärmningen. Kul, tycker Nelly, som fortfarande vid åtta års ålder gillar att bära runt vedträn och förvandla dem till småflis på golvet i diverse rum).

Det har också blivit en del större egna projekt under året. Under sommaren rensade jag upp och gjorde i ordning stödmurarna till både entrélandet och det sydvästra tomthörnet, bl.a för att få till permanenta växtplatser för de sista av Glendoickrhododendronen från 2018, och även tre nya buskar som jag fick i 80-årspresent av Annas familj. Både entrélandet och rundeln i Rosenlandet har också fått nytillskott i form av varsitt vårdträd; ett japanskt hängkörsbär i entrélandet och en uppstammad vitblommig Malus i Rosenlandet. Även stödmurarna till ett par av terrasserna på nordvästsidan av huset har fixats till och jordytan höjts. En hel del plantering återstår fortfarande, men jag har ju gott om småplantor på tillväxt i växthuset.

Senare fasnade jag i att börja rensa hela området mellan uthuset och det gamla rhododendronlandet från vildkaprifol, som hade spridit sig så våldsamt att dem dödat ett antal riktigt stora buskar och träd, genom att helt enkelt strypa dem. Det visade sig dock rätt enkelt att bli av med de sega rankorna, genom att helt enkelt börja dra i en ända och sedan nysta upp dem till kransar. (Även dessa hamnade så småningom på höstbålet).

Mot slutet av sommaren gav jag mig på det norra utloppet till näckrosdammen, och höjde upp det en halvmeter, med hjälp av en låg stödmur in mot vattenytan. Huvudsyftet var att minska utläckaget ner mot fältet, och att generellt höja vattenytan, som efter två torrsomrar bitvis varit oroväckande låg. (Just nu, kring årsskiftet, är vattennivån snarare i högsta laget efter alla höstregn, men det rinner fortfarande friskt i bäcken ner mot fälten, så jag tror inte jag behöver oroa mig för översvämningar).

Det senaste trädgårdsprojektet, som fortfarande är oavslutat, är tomthörnet upp mot Amandas och Puttens tomter. Syftet med det är mest att få till ett tillräckligt jorddjup för att kunna plantera några rhododendron där, som insynsskydd.

I övrigt handlar årets trädgårdsjobb mest om underhåll och beskärning. Vildvuxna busk- och klängrosor börjar delvis hindra framkomligheten både i portalerna och på stigarna, och jag kommer nog att behöva binda upp rankorna och även göra en radikal beskärning här och var i vinter. Men eftersom det delvis innebär klättrande på stegar, vilket jag numera helst undviker, så skjuter jag problemet framför mig. Kanske kommer jag i slutändan att vältra över uppgiften på Niklas eller Tvillingarna.

Även mina båda stora bambubestånd har börjat bre ut sig omåttligt, och inkräktar på de angränsande stigarna, särskilt när axen blir tunga av regnvatten. Jag har inte bestämt mig ännu för hur jag ska hantera det, men någon form av begränsning kommer att krävas, eftersom jag helst inte vill ta till uppbindning mitt ute i en naturpark. Förhoppningsvis hjälper det med stensättning av marken närmast ytterkanten av bestånden, för att stoppa nya uppslag i periferin. De befintliga bambustammarna bör ju rimligen bli tjockare, och därmed stabilare, med tiden.

Vägrenarna blev aldrig klippta i år, p.g.a någon konflikt mellan vägföreningen och entreprenören. Ungefär samtidigt vägrade min egen gräsklippare att starta igen, men eftersom det då redan var en bitin på hösten, och det dessutom är ett återkommande problem, bestämde jag mig för att vänta med att lämna in den på service förrän nästa år. (Som en följd av detta har den årliga lövräfsningen av gräsytorna blivit ännu jobbigare än vanligt, med halvlångt gräs förutom ovanliga stor mängder med höstlöv, och ett par veckor in i januari har jag inte ens hunnit klara av hela den inre ängen. Än så länge är det ju plusgrader, men förra året kom den första snön mot slutet av januari, och sedan gick det inte att räfsa igen förrän förrän bortåt mitten av mars, då vårblommarna redan hade börjat sticka upp överallt. Förhoppningsvis hinner jag lite längre i år, men det är ett segt och tråkigt jobb).

De flesta gatlyktorna la av i början av september och förblev mörka ända till mitten av november. Glödlamporna i mina egna trädgårdslyktorlängs bäcken har dessutom varit ur funktion ända sen i jamuari förra året.. Det gjorde eftermiddags- och kvällspromenaderna med hunden extra struliga, eftersom jag måste ha med mig en ficklampa, för att se var jag går. Egentligen gillar jag ju nattmörker, och det är dessutom viktigt för både fladdermöss och ugglor, men man blir ju inte yngre med åren, och speciellt mitt mörkerseende har försämrats ordentligt. Så den här perioden blev jobbigare än förväntat, och jag har fortfarande inte fixat mina egna lyktor, eftersom en av dem skadades, när sälgen föll, vilket innebär att en elektriker måste kolla den först.

Pumpen till bäcken la också av i början av hösten, men även här bestämde jag mig för att vänta med att fixa den till nästa år, eftersom säsongen ändå var långt gången, och jag normalt stänger av bäcken under vintermånaderna. Troligen kommer det att behövas en ny pump, vilket är ännu en anledning till att jag skjuter upp det hela.

Så här vintertid tillbringar jag annars en alldeles för stor del av min tid framför datorn, och även med den har det varit en del strul under året. Jag har aldrig varit bra på maskiner och elektronik, trots att jag gått på teknisk högskola. Därför är jag ganska hjälplös, när datorn krånglar – och det har den alltså gjort en hel del. Mejlen lägger ibland av att fungera, förmodligen för att jag får massor av skräpmejl, och inte kommer ihåg att rensa brevlådan tillräckligt ofta. Datorn har också börjat bli irriterande långsam ibland. Om det nu beror på att den börjar bli gammal och att jag har överbelastat den med alltför många filer, eller om det är kommunens bredband som strular, vill jag låta vara osagt. Det har även börjat dyka upp en del oönskade små pop-up-aviseringar på skärmen, om fantastiska jättevinster, som jag påstås kunna få ut, om jag bara klickar på länken. Vilket jag naturligtvis aktar mig för att göra - fullt så dum är jag ju ändå inte.

Min normala reaktion när datorn krånglar, är i första hand att ignorera och/eller klicka bort, i andra hand att stänga av och starta om. Ibland fungerar det, ibland fungerar det inte alls. Tredje alternativet är förstås att ta med hårddisken i bilen och lämna in dem hos datorkillarna på Strömgatan, men dit har jag hittills inte kommit. Troligen är det helt enkelt dags för en ny dator, men dit har jag inte heller kommit ännu. Som så mycket annat är det en fråga om pengar….

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...