Ju äldre man blir, desto fler vanor skaffar man sig. Det spelar ingen roll om de är goda eller dåliga, man fastnar i dem i alla fall. Till slut blir de så ingrodda att man glömmer bort vilka steg man normalt går igenom för att utföra en speciell uppgift. Man blir också väldigt beroende av att vissa saker i ens liv fungerar normalt.

I mitt fall är det framför allt fem saker; huset som jag bor i, bilen som jag oftast bara använder en gång i veckan för att åka och handla mat, hunden som är mitt ständiga sällskap, och de båda skärmar som jag spenderar alldeles för mycket tid framför; datorn och Tvn. Så länge dessa fem basala funktioner fungerar som de ska, flyter mitt liv på ganska friktionsfritt. Och sedan händer det något, som gör att en vana ofrivilligt bryts, mer eller mindre radikalt. Och just nu är det flera av de viktiga elementen som råkat ur funktion samtidigt.

Jag är ju över åttio, men fram till nu har jag faktiskt inte känt av min ålder. Jag har visserligen svårt att komma ihåg namn och ansikten, men det är egentligen inget nytt, och har inte specifikt med åldern att göra. Åldersrelaterat är däremot att jag har svårt att hantera stress och komplexa situationer. Annars har jag en generellt bra konstitution, jag ser och hör bra, och och håller mig i form genom trädgårdsjobb och de dagliga hundpromenaderna fyra gånger om dagen. Promenaderna sker oftast tillsammans med min svåger Göran och hans hund Castor, och för det mesta åker vi i hans bil till olika platser i Alingsåsområdet, eftersom tillgången till lagom långa rundor är lite begränsad där vi bor i Lövekulle.

Men just den här veckan befinner sig alltså hans bil på verkstad i Borås, för att lackeras om efter en smärre krockskada. Så för tillfället använder vi min bil, och det var där som problemen började. Bilen har krånglat en hel del under åren, mest för att den ibland vägrar att starta. Ringer jag då efter bärgning, brukar det ibland gå att bara rulla igång den. Men något specifikt fel lyckas de aldrig hitta, när den väl kommer in till verkstaden. Förklaringen som de hamnat i där tycks vara att startmotorn hamnar mittemellan två lameller, så det är därför oftast fungerar att rucka lite på bilen.

Nu skulle bilen i alla fall in på besiktning i måndags, och det var inget som oroade mig särskilt mycket, även om jag hade ett skräckminne från när min tidigare bil fick körförbud. Den gången var det bara att köra den direkt till bilskroten tvärs över gatan. Jag hade Nelly med mig i bilen då också, och hon var bara fyra månader gammal. Där stod jag med min hundvalp, 8 kilometer hemifrån, och ingen svarade i telefonen hos Gun och Göran. Det var bara att börja traska och gå, för på den tiden fanns det inte buss ut till Lövekulle heller. Nelly var duktig och hängde med bra, men långpromenader är ju inte särskilt lämpligt för unga hundar.

Men sedan behövde jag ju en ny begagnad bil, och hittade så småningom en i Göteborg. Eftersom både Gun och Göran jobbade heltid på den tiden, fick jag ta tåget in till stan för att hämta den. Så för första gången i sitt unga liv blev Nelly lämnad ensam hemma i åtskilliga timmar. Hon klarade ju det också, men det var ändå stressande, kanske mera för mig än för henne.

Den här gången blev det ju inte körförbud på besiktningen, men det visade sig ändå vara ett fel på bilen, som gjorde att jag fick rådet att köra så lite som möjligt tills det var åtgärdat. Jag ringde verkstan, och första tillgängliga tiden var en hel vecka senare. Så under den senaste veckan har vi alltså varit hänvisade till min bil för de dagliga hundrundorna, och eftersom felet på bilen består i att bromsarna ligger emot ett av framhjulen, är det förmodligen inte nyttigt för varken däcket eller bromsbeläggen. Det var kanske därför som jag var så snabb att acceptera första tillgängliga tiden på verkstaden, som alltså var på måndagen. Hade jag tänkt mig för två gånger, kunde det ju ha väntat ett par dagar till, så att vi fortfarande haft tillgång till en bil, tills Göran fick sin tillbaka. Gun har förstås också en bil, men i den är hundar förbjudna. Och det har jag full förståelse för, eftersom alla spaniels älskar vatten, (med eller utan dy ock lera), och följaktligen ofta är kolsvarta ända upp på magen efter en skogspromenad.

Så på måndag morgon körde jag alltså  in bilen till verkstan, och gick sedan hem med Nelly genom Stadsskogen. Dagen efter skulle Göran till Borås för att hämta sin nylackerade bil, så även på tisdagen var jag utan transportmedel, och hundpromenaden den dagen bestod av en ny promenad genom Stadsskogen, denna gång för att hämta den fixade bilen. Men det är ju inte någon jättegrej, så länge det inte krockar med någon annat stressfaktor.

Vilket för mig till nästa problem. Datorn, som jag tillbringar alldeles för mycket tid framför, hängde sig plötsligt i uppstarten i torsdags. Ironiskt nog hade jag redan beslutat mig för att skrota den. Som så många andra datorägare hade jag just fått meddelande att supporten för Windows 7 skulle upphöra. Och eftersom datorn är så pass gammal att det inte gick att installera Windows 10 i den, hade jag redan beslutat att byta ut den till en nyare - (fast även den begagnad) - modell.  Som vanligt i sådana lägen vände jag mig till datorkillarna på Strömgatan, som brukar hjälpa mig att flytta över alla filer och program till den nya datorn, och jag hade redan hunnit kontakta dem för att göra det under ordnade former, när datorn alltså plötsligt bara vägrade att starta.

Det är inte förrän i dessa lägen som man inser hur viktig datorn är för att ens liv ska fungera. Jag blev “datoriserad” tidigt, eftersom jag jobbade på en teknikfirma, som snabbt tog till sig nyheten när den kom. Under perioden på nittiotalet, då jag veckopendlade till Berlin, bar jag ständigt med en laptop fram och tillbaka på flyget, som jag så småningom fick överta, når jag slutade. Men jag har alltid föredragit den stationära datorn, och den innehåller alltså hela mitt privatliv. Jag betalar alla mina räkningar på datorn, och tillbringar över huvud taget alldeles för stor tid vid bildskärmen, (bl.a. läser jag flera dagstidningar där). För att inte tala om e-mailen, som jag använder ofta och gärna.

Däremot har jag aldrig omfamnat mobilen på samma sätt som dagens ungdomar tycks göra, Den använder jag i stort sätt bara för att vara anträffbar på telefon. Inte heller läsplattan eller laptopen använder jag särskilt ofta, även om faktiskt laptopen är vad jag skriver det här på just nu. Jag tror jag är inne på den tredje stationära datorn sedan jag slutade jobba, och varje gång jag bytt till en nyare modell har filerna fått flytta med till den nya burken. Det är alltså den kraschade stationära datorn som i stort sett innehåller hela mitt liv, och jag hoppas verkligen att datorkillarna på Strömgatan kan hjälpa mig med att rädda innehållet ännu en gång. I minst ett av de tidigare fallen kraschade den gamla datorn också, men det gick ändå att rädda filerna, så jag hoppas förstås på samma sak nu. 

Men säker kan man aldrig vara, och för tillfället är jag alltså utan min älskade dator, och killarna har lovat mig att de (förhoppningsvis) ska ha överflyttningen av filerna klar till “i början av nästa vecka”. 

P.S Jag fick faktiskt den nya datorn på onsdag eftermiddag, d.v.s efter en knapp vecka. Det innebar dock inte att problemen var över, men eftersom jag redan har gnällt väl mycket, så sparar jag resten av litanian till nästa veckorapport, som ju kommer om ett par dagar, eftersom den här redan är fem dagar försenad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...