Det här blir ännu en gnällig blogg, men det har varit så mycket strul de senaste veckorna, att jag är på nästan konstant dåligt humör. Jag har till och med börjat fundera på om alla problemen orsakas av begynnande senilitet, vilket jag hittills inte oroat mig så mycket över.

Jag fungerar emellertid dåligt under stress. När saker går fel, eller när det händer för mycket runt omkring mig samtidigt, går min hjärna liksom i baklås. Och i det läget blir jag nästan paralyserad. Jag kan inte få fram saker ur hjärnan som jag normalt vet; framför allt gäller det namn och lösenord. Och eftersom ens liv, i en numera kraftigt datoriserad värld, är fullt av lösenord, så blir det till slut ett jätteproblem.

Jag har inte en chans att hålla ens de vanligaste lösenorden i minnet, för de allra flesta sköter ju datorn automatiskt, när man väl lagt in dem, så man påminns inte om dem dagligen. Jag fuskar emellertid, och skriver in alla passwords på en lista, som naturligtvis blir längre och längre. Och gissa var jag förvarar den listan? Just det, i datorn förstås. Gör det förstås enklare för eventuella tjuvar, efter att de tagit sig in i huset och snott min dator. Men svårare för mig att komma åt saker i reservdatorn, eftersom listan ju var utom räckhåll.

Nu fick jag ju äntligen hem den nygamla datorn i förra veckan, och IT-killarna hade faktiskt lyckats rädda över alla textfilerna, inklusive fusklistan. Men samtidigt hade de också installerat Windows 10, vilket innebär att alla displayer har ändrats, och ingenting fungerar som det brukar. Bara en så elementär sak som att sätta på och stänga av datorn blir ett problem, och av någon anledning tar den nya burkendessutom extremt lång tid att starta upp. Den har dessutom kraschat flera gånger på bara några dagar. Jag förstår faktiskt inte varför, för även om jag vid det här laget har tusentals textfiler lagrade, så finns massor av fritt diskutrymme, (särskilt som jag inte har några spelprogram i den, vilket jag misstänker annars tar upp mycket minnesvolym).

Jag använder egentligen datorn bara till tre saker; för att skriva och arkivera texter, för att läsa de dagstidningar som jag prenumererar på, och för att skicka och ta emot e-mail. På den gamla burken hade jag e-mailen direkt på skärmen, vilket gjorde den lätt att använda. Det fattades på den nya, och det tog åtskilliga dagar innan jag äntligen lyckades lokalisera min mail på webben, och rensa upp i inkorgen, som under tiden hunnit bli överfylld.

Och man kan ju bara vara tacksam för att den här kraschen inte inträffade en vecka tidigare, medan jag höll på med översättningen av Emilies tyska text. Det var tillräckligt stressande som det var, utan att jag hade behövt tillbringa en vecka med att oroa mig över att åtskilliga timmars jobb med 30 sidor text kunde ha försvunnit.

Under de senaste två veckorna har det också varit väldigt mycket annat strul som råkat sammanfalla. Och följaktligen har jag drabbats av hjärnsläpp vid flera olika tillfällen. Första exemplet är egentligen mera roande än oroande, men ändå typiskt för hur jag reagerar under stress. 

Enligt lagen om alltings allmänna jävlighet, fick jag förra veckan hem ett nytt betalkort för SE-banken i brevlådan. (Banken har numera flyttat sitt kontor från Alingsås till Lerum, så jag har inte ense ett lokalt bankkontor där jag kan gå in och fråga). Hur som helst skulle kortet enligt instruktionerna aktiveras, antingen i datorn eller genom att användas i någon av de vanliga uttagsautomaterna. Dator hade jag ju ingen för tillfället, så mitt första försök blev när jag skullebetala mina vanliga veckoinköp på Lidls. Och istället för att aktivera kortet svarade apparaten med ”ogiltigt kort eller password”. Där stod jag alltså, med varor för en dryg femhundralapp på bandet, och ett betalkort som inte fungerade. Pinsamt, pinsamt...

Bakom mig i kön stod en man, som uppenbarligen läste av min enorma frustration, eftersom han nästan omedelbart erbjöd sig att betala för mina inköp! Det var ju oerhört – och totalt oväntat snällt – men man kan ju bara inte ta emot något sådant av en total främling. Mannen insisterade dock, och berättade till och med att han hade gjort samma sak för en annan kund någon vecka tidigare. Nu löste det sig ändå till slut, genom att mitt gamla betalkort faktiskt fortfarande visade sig fungera, Men jag kände mig fortfarande som en komplett idiot, även om jag också var full av häpnad – och naturligtvis tacksamhet – för erbjudandet.

Bilen blev åtminstone besiktigad igen, och godkänd, efter att verkstaden fixat anmärkningarna. Däremot fick den inte den vanliga 1000-milservicen, eftersom jag fått reparationstiden med kort varsel, och verkstaden inte hann göra mer just den här dagen. Och på mitt typiska stressnervösa sätt, fick jag plötsligt för mig oljan kanske behövde fyllas på. Lätt att kolla? Visst. Det var bara det att jag verkade ha glömt hur man gör för att öppna motorhuven. Det är två enkla handgrepp, och jag har förstås gjort det massor av gånger. Men plötsligt var allt låst i huvudet, och det slutade med att jag fick be om hjälp inne på bensinmacken...

Ett större stressmoment är att jag har haft likviditetsproblemunder större delen av förra året. Ändå är jag ju inte direkt någon fattigpensionär, även om jag tycker att pensionen är skamligt låg. Nog borde man få ut tillräckligt för att betala månadsutgifterna efter att jag jobbat ett helt liv i ett rätt högavlönat yrke? Men för två år sedan fick jag snickerierna på huset ommålade, och sålde då en bunt aktier för att betala för jobbet. Aktierna var nog 30 år gamla, och hade naturligtvis stigit skyhögt i värde under mellantiden, och det betydde förstås att även restskatten blev skyhög. Jag har försökt beta av skatteskulden etappvis under det senaste året, och börjar äntligen kommit ikapp, men fortfarande är det svårt att få månadsutgifterna att gå ihop.

I brevlådan hittade jag nu dessutom ett par påminnelsefakturor från firman som sköter min städning varannan torsdag. Pinsamt, pinsamt… Normalt ser jag aldrig de här fakturorna, eftersom betalningen ska ske med autogiro. Men eftersom pensionen kommer in på ett konto, och räkningarna ska betalas från ett annat, måste jag flytta över pengar varje månad, och tydligen hade jag inte lämnat tillräckligt kvar på det första kontot för att autogirot skulle fungera. Men nu har ju i alla fall januaripensionen hunnit komma in, och förhoppningsvis kommer jag att kunna klara månadsutgifterna utan att behöva sälja fler aktier, och därmed få en ny skyhög restskatt…

Men stressen kvarstår, för det är något fel på den nya datorn, som inte bara är irriterande långsam, och tar flera minuter att starta upp till och med från standby-läget, utan även har kraschat flera gånger om dagen ända sedan jag fick den. Och när jag försöker ringa datorfirman, så hamnar jag i en telefonsvarare, som ber mig lämna namn och telefonnummer. Fast ringer tillbaka gör de förstås inte, åtminstone inte hittills...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...