Det konstiga vädret håller i sig för tredje veckan i rad, med nya fronter varannan dag, och ordentliga stormar, som kommer in lagom till veckosluten. Men under mellandagarna har det faktiskt varit en del solglimtar, och de flesta av pölarna på inre ängen var borta framåt mitten av veckan. (Fast de återkom förstås under det tydligen obligatoriska busvädret till helgen, som mycket riktigt drog in under lördagen).

Våren fortskrider dock stadigt och sedan ett par veckor tillbaka blommar jordvivorna från Wien på flera ställen i det korta gräset. Det är förstås alldeles för tidigt; normalt brukar de blomma i början av April, men det är ju bara i linje med allt annat onormalt denna onormala och totalt snöfria vinter.

Jordvivorna är ett minne från en Wienresa, som mor och jag gjorde året efter fars död. Vi blev inbjudna av PB-kören, som han varit en entusiastisk medlem av under många år, att följa med på en resa, där de inbjudits av olika institutioner att sjunga på olika kända platser i staden. ”Inbjudits” är kanske fel ord, för både vi och körmedlemmarna betalade förstås resa och hotell själv. Men de speciella omständigheterna gjorde ändå resan rätt oförglömlig. Det var en helt fantastisk upplevelse att höra den stora manskören sjunga fyrstämmigt på flera av de vackraste platserna i den klassiska staden Wien.

En av dessa platser platserna var entrén till Spanska Hovridskolan. Vi stod i kö där, för att titta på förmiddagsträningen av de vita lippizanerhingstarna, när kören stämde upp. Det ekade storståtligt under de gamla renässansvalven, och nästan omedelbart kom ett antal funktionärer rusande och eskorterade oss till hedersläktaren på ena kortsidan av den stora manegen. Där satt vi sedan i ett par timmar, medan det ena ekipaget efter det andra visade upp piaff, passage, piruett och capriole framför oss. Det här var under min mest intensiva hästperiod, och frestelsen blev förstås oemotståndlig för mig. Så under resten av veckan gick jag till förmiddagsträningen varje dag på egen hand, och missade därmed flera av de andra sevärdheterna, som mor rapporterade om.

Men åter till jordvivorna. De växte i skogen bakom vårt hotell, och jag kunde förstås inte motstå frestelsen att gräva upp en tuva och ta med den hem i en uppblåst plastpåse i resväskan. (Det här var ett vanligt beteende från både mig och mina föräldrar under olika Europaresor under åren, och åtskilliga växter i mitt woodland har anor utifrån). Jag visste förstår inte då, att ”skogen” i själva verket var en del av Wienerwald, och därmed fridlyst – men det hade nog inte stoppat mig även om jag vetat om det. Jordvivorna växte nämligen ymnigt, nästan som maskrosor, överallt på alla villagräsmattor i området, så direkt ovanliga var de ju inte. Och de har fortsatt beteendet hemma hos mig och frösått sig snällt på många olika ställen både i trädgården och runt dammen. Även den vita tibasten, som blommar just nu, kommer från skogen bakom hotellet i Wien, den följde med hem som stickling i resväskan.

Många av växterna i mitt woodland har liknande ursprung från olika resor, speciellt från trädgårdsresor med mor och far kring början av sjuttiotalet. (Vid ett tillfälle hade vi till och med varsitt växthus med på biltaket hem, fast det var förstås planerat i förväg). Vi brukade också regelmässigt besöka olika kända plantskolor, i England, Danmark och Tyskland, så de växterna var åtminstone ordentligt certifierade och kollade mot potentiella smittor. Detsamma gällde förstås inte småplantor från naturen, som vi oftast smugglade in gömda i extraskor och stövelskaft på bottnen av väskorna, men så vitt jag vet har vi inte bidragit till några epidemier av internationella växtsjukdomar,

Alla trädgårdsamatörer beter sig på ett liknande sätt, och de flesta visningsträdgårdar har ett litet förråd av småplantor i krukor, som man delar med sig av frikostigt, (oftast gratis, men annars till en löjligt låg summa, jämfört med vad man skulle få betala för motsvarande planta i en plantskola eller trädgårdsbutik). Det klart uttalade syftet hos föreningen Trädgårdsamatörerna är också att främja och sprida beståndet av ovanliga växter i privata trädgårdar.

Till helgen blev det alltså storm igen, för tredje veckan i rad,. Lördagspromenaden med Nelly, via Mjörnstranden, Stadsskogen och Bryngenäs blev därmed så blöt och jobbig att jag var mer eller mindre utslagen under resten av dagen. Jag orkade inte ens ut i trädgården, när regnvädret plötsligt slog om till sol framåt eftermiddagen. (Fast blåste småspik gjorde det förstås fortfarande).

Boel och Lennart var på besök över helgen, och vi blev allihop inbjudna till lördagsmiddag hos Gun och Göran, en fruktansvärt god lasagne, (vilket tydligen berodde på att den sedvanliga bechamelsåsen ersatts med tre sorters ost). Jag måste definitivt sno receptet och pröva själv.

Stormen bedarrade så småningom framåt söndagskvällen, fast inte förrän den blåst ner en björk i pionlandet på Guns tomt. Björken ramlade dessutom över en gammal en, som paradoxalt nog redan var fäst vid björken med spännband, för att hålla sig upprätt. Gun tog det hela med ro; (de ovärderliga tvillingarna lär få ta hand om resterna under veckan). Mina egna träd klarade sig även den här gången, men det ligger massor med nerblåsta grenar överallt, som jag samlar ihop i högar, under promenaderna genom parken med Nelly. Högarna börjar bli jättestora, men så småningom ska grenarna sågas upp och bli till tändved i mina spisar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...