För tillfället ligger fokus på att färdigställa planteringen uppe vid gränsen till Puttens, för att eventuellt kunna plantera där redan i höst, om jag nu skulle råka göra några fynd på de kommande höstreorna. Även om min kroppsliga energinivå fortfarande är låg, tycks jag inte kunna låta bli att kolla plantkatalogerna på nätet. Men utomhus har inte mycket blivit gjort under den här säsongen.

Insatserna i parken är i stort sett begränsade till att klippa bort en del sly längs huvudstigen utmed bäcken, och rensa undan nerfallna grenar och kvistar, som det finns gott om överallt. Det har varit en rätt blåsig höst, och inte ser det direkt ut att bli lugnare framöver.

Dock skulle jag gärna vilja tömma även den högra komposten vid uthuset, innan höstlöven måste tas om hand. Än så länge håller dock grönskan i sig, och det är bara asparna som har börjat skifta färg och tappa gula blad på marken.

Under söndagen kom Anna och Julia på besök med lilla Lelle, och det blev coronafika utomhus hos Gun, medan Nelly och Lelle tävlade om att försöka klättra upp i knäet på folk. Castor var den enda som höll sig någorlunda på marken, men han är ju också i största laget för att vara knähund.

Även Katrin var nere på egen hand under helgen, för att umgås med föräldrarna, och Anna och jag träffade henne lite kort vid ytterdörren. Coronan sätter ju fortfarande stopp för närmare umgänge inomhus. Gun och jag brukar ta en eftermiddagsfika tillsammans utomhus, men jag har inte varit inne i något av husen, sen epidemin startade i mars. Emilie är fortfarande den enda i familjen som faktiskt har haft corona.

Helt isolerad är man ju ändå inte när man har hund. Nelly och jag träffar andra hundägare på våra långpromenader, och växlar några ord på behörigt avstånd. Marianne har också kommit tillbaka från den självvalda karantänen på ön, och våra tre welshar var hellyckliga över att få träffas i veckan, och rusa av sig lite överenergi tillsammans i skogen vid Gerdsken.

Apropå Welsh, så har en av grannarna i området tvärsöver Lövekullevägen just skaffat sig en welshvalp. Nelly och jag träffar den ibland på våra förmiddagsrundor, och den är naturligtvis helt ljuvlig. Men när grannen berättade att de valt ras delvis baserat på att Nelly alltid går lös och verkar så lätthanterlig, så blir jag lite orolig å deras vägnar. För Nelly må vara lätthanterlig nu, vid 8 års mogen ålder, men av alla mina valpar – (och jag har haft sex, av fem olika raser) – har hon varit den garanterat vildaste, under hela valp- och unghundstiden.

Jag gick förstås dressyrkurser med henne, liksom med alla de andra, men efter tre försök gav jag upp alla planer på att få henne dresserbar. Hon hade ett uppmärksamhetsspann på mindre än 20 sekunder, och det enda hon någonsin varit bra på är inkallning. Där var hon garanterat bäst i klassen, men det är ingenting som jag själv kan ta åt mig äran av, för det ligger i raskaraktären. Alla spaniels har ett ca 40 meter långt, osynligt koppel till sina ägare, och man behöver bara gömma sig bakom en sten eller ett träd några gånger, för att sätta det i funktion. Men vill man ha en dresserbar spaniel, ska man välja en Engelsk, inte en Welsh.