Det löste sig till slut med bilen. Nästan. Jag fick visserligen tillbaka den redan den på tisdagen, efter att den stått och väntat på verkstaden i fyra dagar, innan det nya säkerhetsbältet äntligen anländefrån Skåne på måndagen. Men när jag skulle köra hem efter att ha droppat in på Lidl för att handla det nödvändigaste, började vindrutetorkaren på bakrutan plötsligt att gå, och gick inte att stänga av. Väldigt irriterande, men inte tillräckligt för att ta den tillbaka till verkstaden.

Bilen gick sedan igenom slutbesiktningen på torsdagsmorgonen, men bakre vindrutetorkaren går fortfarande hela tiden. Fast jag kör ju så lite att jag förmodligen kommer att leva med det ett bra tag. Det är jobbigt att vara utan bil, även om jag normalt bara använder den en gång i veckan.

På torsdagen ringde en gammal barndomsvän, Göran Hammarskjöld. Han hade tydligen, liksom jag, blivit kontaktad av Göran Lundin, som ju håller på att skriva någon sorts historik över Lövekulle. Vad de nu båda var ute efter var en bild av Hammarskölds hus, efter att det byggts till. Tillbyggnaden var alltså ritad av mig, men jag hade uppenbarligen inte haft något intresse av att dokumentera mitt arbete, för några husfoton hittade jag inte någonstans i mina gamla album.

Där fanns en del väldigt tidiga bilder av Boel och mig från barndomen, tagna av far. Men mina egna bilder, efter att jag börjat fotografera själv kring mitten av femtiotalet, innehöll i stort sett bara bilder av hästar och hundar, vilket ju var mina huvudintressen under ungdomsåren.

Jag hittade inte heller några ritningar på tillbyggnaden, trots att jag rimligen borde ha sparat dem någonstans. Under min hela yrkesverksamma karriär ritade jag faktiskt bara två hustillbyggnader, varav det ena var mitt eget hus. Resten av jobben var antingen detalj- och översiktsplaner eller informationsbroschyrer. Karaktären på båda husprojekten lär dock ha varit densamma; nytt kök och badrum plus ett jättestort vardagsrum med stora fönster, som kontrast och komplement till de ursprungliga sportstugorna, som alla hade utedass, små rum och litet kök, samt - märkligt nog – en ”pigkammare” innanför köket. Inneboende hembiträden, som väl numera är helt avskaffade, var vanliga på den tiden.

Men även om sökandet var resultatlöst, blev det ju ändå något av en nostalgitripp. Medan jag rotade omkring efter gamla fotografialbum och ritningar i förråden, stötte jag dessutom på ett annan nostalgiobjekt; en jättestor fotbollsaffisch från 90-talet med rubriken ”Vulkanerna på Stora Valla”. ”Vulkanerna” är alltså Degerfors IF, och varför idrottsklubben har det smeknamnet vet jag inte. Men just nu har de alltså kommit upp i allsvenskan igen, ser jag i tidningen idag, (12.12). Senast de åkte ur var alltså år 1997.

Nittiotalet var också ett besvärligt årtionde för svenska arkitekter. När Berlinmuren föll 1989 försökte i stort sett varenda större arkitektfirma därför slå sig in på den nya marknad som plötsligt öppnade sig i Östeuropa, genom att öppna filialkontor i Berlin. VBB var inget undantag, och jag veckopendlade till Tyskland i åtskilliga år för olika planjobb, bl.a i kommunerna Herzfelde, Lichtenau och Rüdersdorf runt Berlin. Problemet var dock att lönsamheten var låg, och många av firmorna gick på pumpen, när projektenså småningom sinade. Jag blev kvar i Berlin längre än de flesta, och när jag väl kom tillbaka till Sverige i slutet av nittiotalet hade jag svårt att komma igång på hemmaplan igen, eftersom de flesta av mina kontakter var för gamla.

Berlinperioden var dock inte första gången som jag blev omlokaliserad av VBB för att arkitektbranschen var i kris. Första gången var tjugo åt tidigare, i slutet av sjuttiotalet. Under större delen av 1979 var jag t.ex”utlånad” till Mölndals kommun, där jag faktiskt trivdes väldigt bra, och under någon period på sjuttiotalet jobbade jag också i Göteborgs kommun. Men i slutet av 1979 vann jag och VBB en arkitekttävling om Hallerna i Stenungsund, som i sin tur ledde till ett stort antal planjobb för de petrokemiska industrierna i samma kommun, och sysselsättningen var därmed tryggad för de närmaste åren

Räddningen under lågkonjunkturen på sjuttiotalet var annars ett antal informationsbroschyrer, som initierades av min kompis Sten-Göran Johansson. Riktigt hur det hela startade minns jag inte, men broschyrerna handlade antingen om elförsörjning och kärnkraft, eller om att om att få liv i döende industribranscher igen. Till dessa hörde alltså järnverket i Degerfors, men den jättestora Vulkan-affischen som jag hittade i förrådet, var förmodligen från 1993, då Degerfors IF förra gången tog sig upp i allsvenskan efter många års bortovaro. De åkte ur igen 1997, men nu är det alltså dags igen.

Heja Vulkanerna!      

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...