Gråvädret håller i sig, men nu vänder åtminstone ljuset i alla fall; höstdagjämningen inträffade ju den 21.12 Från och med dåblir det alltså lite ljusare för var dag, även om det går väldigt långsamt i början.

Julen gick rätt spårlöst förbi för mig i år. Julfirandet inskränkte sig till ett glas vin med Gun och Göran, nere vid deras källaringång. Fast det är förstås så vi alltid träffas numera, och det är vi ju inte ensamma om, så här i coronatider. Man får vara tacksam att vädret håller sig så varmt att det fortfarande går att träffas utomhus. Någon direkt julstämning blir det dock inte. Det långvariga gråvädret är förstås lite deprimerande, men själv föredrar jag det definitivt framför snö och is.

En liten gran har jag ändå haft. Jag drog upp den med roten, när jag upptäckte den vid stigen ute på Talludden, och nu står den i en blomkruka på mitt runda bord. Om den överlever julen ska jag plantera den ute i dammparken. Kanske blir den julgran igen nästa år. Om inte, får den väl bli ved.

Just nu handlar mitt dagliga liv rätt mycket om ved. Det är dessutom inte mycket annat man kan göra utomhus så här års. Mer än gå ut med hunden, förstås, men hon är ju med under vedhanteringen utomhus också. (Och ”bidrar” dessutom till vedhanteringen inomhus, genom att knycka pinnar ur den stora kopparbaljan i vardagsrummet, och sedan tugga dem till småflis på ryamattan i sovrummet).

Mitt hus värms upp med elvärme, vilket ju blir rätt dyrt, även om väggarna är välisolerade. Jag har emellertid också både en kakelugn och en gammal braskamin som försetts med lucka för att bli mera värmeeffektiv. Utöver den rena trivselfaktorn med att elda brasor, finns det alltså också ett rent ekonomiskt incitament. Fast det är klart att jag egentligen inte behöver elda i vedspisarna, särskilt som vedhanteringen ju är ett både tungt och monotont arbete.

Men det blir mycket nerfallna grenar och kvistar på en skogstomt även under normala förhållanden, och under förra året hade vi dessutom ett onormalt stort antal stormar, som välte ett par rätt stora träd. Stammarna sågades sedan upp till ved med hjälp av Tvillingarna, och är numera prydligt instaplade i vedboden på baksidan av uthuset. Under vintersäsongen eldar jag alltså dagligen i båda eldstäderna, och det går åt ett par skottkärror fyllda med ved under en vecka. Vedboden håller därmed snabbt på att tömmas

Förråden av tändved hade också vuxit över alla bräddar, eftersom man ju inte eldar brasor under sommarhalvåret. Före julhelgen var båda tändvedsförråden, på trappavsatsen vid bakdörren och på den lilla uthusverandanfullpackade med gamla apelsinlådor, som jag en gång i tiden fick från ICA och Domus, och numera används som mellanförvaring av tändved. (Domus finns väl inte ens kvar längre, men de gamla papplådorna hänger med än idag, även om många av dem börjat lossna i fogarna). Vid det här laget är dock minst hälften av papplådorna tomma igen.

Det finns dock fortfarande ett par jättestora högar av nerfallna grenar och kvistar på dammtomten, som bara har blivit liggande, och byggts på successivt av nya nerblåsta grenar. De skulle behöva klippas ner till lagom längder och förvaras under tak. Hittills har det jobbet fått anstå, eftersom alla förråden redan var fulla. Grenhögarna har därförvuxit rejält under året, men nu är det ju eldningssäsong igen, och innehållet i papplådorna minskar snabbt. Så det är definitivt dags att organisera upp i kaoset.

Att förvandla de otympliga grenarna och kvistarna till lagom längder av tändved med hjälp av vedsåg och grensax är ett lågprioriterat företag, som egentligen bara blir utfört när väder och vind sätter stopp för alla andra – och roligare – utomhusjobb. Och vid det här laget är högarna jättestora, den elektriska motorsågen nyckfull och opålitlig, alla handsågarna gamla och rostiga, och sågbocken så murken, sned och vind att den håller på att ramla i bitar. Så särskilt fort går det inte.

Men vid det här laget finns det ju åtminstone också ett antal tömda lådor att förvara tändveden i, och fler lär det bli, eftersom vintern ju inte är slut ännu. Så det tidigare lågprioriterade jobbet har plötsligt klättrat på dagordningen. Just nu eldar jag dagligen i båda spisarna, och en stor del av min utetid går åt till att köra in ved till brasorna, och försöka förvandla grenhögarna till mera lätthanterlig tändved.

Det tidigare välfyllda vedförrådet lär förstås minska snabbt, när eldningssäsongen nuhar startat, men jag har definitivt både brasved och tändved så jag klarar mig fram till våren. Men förr eller senare lär veden ändå ta slut. Då blir det att kalla in Tvillingarna eller Niklas igen, för att fälla något lämpligt skräpträd, om nu inte vinterstormarna tar hand om den uppgiften åt mig. Motorsågen är skraltig, men går nog att använda ett år till, speciellt om jag lämnar in den på service först. Kanske jag rent av kommer att skafta om den gamla klyvyxan, som varit oanvändbar i minst ett år. För Wellfeltarnas eldrivna vedklyv vågar jag mig inte på att laborera med ensam. Tekniska prylar har aldrig varit min specialitet, trots att jag faktiskt har gått fyra år på teknisk högskola.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...