Veckan inleddes faktiskt med sol och någorlunda vindstilla, men i gengäld hade det varit nattfrost, och det är nog inte särskilt nyttigt, när så mycket av vegetationen redan lockats igång.

På tisdagen började det snöa och fortsatte sedan med det hela dagen, vilket i och för sig var aviserat och förväntat, men ändå irriterande. Det var dessutom blötsnö och blåsigt, vilket gjorde alla hundpromenaderna under dagen klart otrevliga. Det är inte ofta jag önskar att jag inte haft hund – och jag gjorde det inte nu heller, men kul var det inte. Hundarna verkade dock helt oberörda, och det enda positiva var att de åtminstone inte fick snöklampar på tassarna.

Snötäcket, som bildades förvånansvärt snabbt, bidrar ju också till att skydda markvegetationen, so redan har hunnit allt för långt för årstiden. Det har legat kvar i stort sett hela veckan, eftersom kylan hållit i sig. Inte förrän på söndagskvällen var de sista snöfläckarna borta. Därmed har det inte heller blivit något gjort utomhus, trots att solen faktiskt tittade fram ett par av dagarna mitt i veckan. Och det är ju aldrig bra, eftersom jag tror att den dagliga motionen är viktig för att jag ska hålla mig i form. Det är tur att man har hundarna, för de måste ju i alla fall ut i alla väder. Att ha hund lär ju också vara ett av de säkraste sätten att hålla sig frisk, både fysiskt och psykiskt.

Jag har dock börjat oroa mig för Göran, som går allt sämre och långsammare, eftersom han har tilltagande problem med balansen. Det gör att vi, förutom under bilturen, egentligen bara har sällskap i början och slutet av promenaderna. Jag klarar helt enkelt inte att gå lika långsamt som han gör, då får jag själv balansproblem, eftersom jag ju inte har några egna gångstavar att stödja mig på. Det innebär t. ex. att medan jag går ”gula rundan” i Hjortmarka, väljer han den betydligt kortare ljusslingan. Hundarna verkar dock inte ha några problem med att vi delar på oss; Nelly följer mig och Castor följer Göran och så hälsar alla glatt på varandra när vi återses, och jyckarna tar ett par extravarv runt oss och brottas lite.

För tillfället är jag lite stressad, eftersom min nyckelknippa med nycklar till alla fyra husen är försvunnen, och även reservnyckeln till Boels hus tycks vara spårlöst borta. Jag har ett vagt minne av att jag lånade ut nyckelknippan till någon i den yngre generationen, och sedan aldrig fick tillbaka den. Det måste ha varit ett bra tag sedan, för jag har inte haft anledning att titta efter nycklarna, förrän Lennart ringde på lördagen, och ville att jag skulle kolla om han hade lämnat mjölk och andra specerier kvar på köksbordet, efter att han och Boel varit på besök i Lövekulle förra helgen. Jag kunde ju se genom fönstret att så inte var fallet, men de lär ju ändå hitta ett paket med rutten mjölk i kylen nästa gång de kommer hit.

Niklas teori är att nyckelknippan nog ligger i deras hall, och i så fall löser sig ju problemet, när de kommer ner nästa gång. (Det lär dock förmodligen dröja ett tag, eftersom det just har varit vinterlov, och hela stockholmsgänget har varit ute och rest. På tre olika håll, efter vad jag förstått via facebook). Min egen teori är att Emilie har reservnyckeln till Boels hus, eftersom inte heller den ligger på sin vanliga plats. Det finns helt enkelt inga alternativ i mitt hus, efter att jag har känt igenom alla byx- och jackfickor.

Problemet är ju inte jättestort, men det är ju ändå viktigt att det finns reservnycklar till husen på plats här, ifall t.ex en hantverkare behöver komma in i något av husen. Plus förstås att det alltid är otrevligt när nycklar är ute på drift. Men förhoppningsvis löser det sig så småningom.