Nu blommar de storvuxna rhododendronen i hela Lövekulle och Bryngenäs. Det här är ofta exemplar från sjuttiotalet, och buskagen av lila catawbiense är därmed gigantiska. Både far och jag samlade på rhododendron på den tiden, och vi var uppenbarligen inte ensamma om vår mani. Det finns åtskilliga jättestora buskage både i Lövekulle och Bryngenäs. De mest imponerande exemplaren, i varje fall i fråga om storlek, hittar man i Bryngenäs slottspark, vid det gröna träslottet på Ekudden, och på tomten direkt nedanför fars på Svallåsvägen.

Svenska Rhododendronsällskapet bildades 1970, och jag harvarit medlem där sedan dess. (I dagarna fick jag också en avi om att jag glömt betala årsavgiften, så det ska förstås bli av bums nu). Här är ett utdrag från deras hemsida:

”Vi bildades 1970 med syfte att öka intresset och kunskapen om Rhododendron. Rhododendron är mer än den ljuslila parkrhododendron som är vanlig i våra trädgårdar. Rhododendron är faktiskt en av de största växtsläkterna. Botaniskt räknas den till familjen ljungväxter (Ericaceae).

Det finns nära tusen arter i naturen. Två i Sverige, ca. tio totalt i Europa och resten i övriga värden. De varierar i storlek från träd på över 30 meter till mycket små krypande buskar. De har blad från några millimeters längd upp till en meter. Blommorna kan vara vita, gula, orange, rosa eller lila och variera i storlek från ett par millimeter till över 30 cm, så mångfalden är enorm.”

Själv är jag inte riktigt lika nördig som far var, och namnskyltarna har för länge sedan ramlat bort på både hans och mina buskar. Jag har dock haft flera perioderunder åren då jag förökade, både genom frösådd och sticklingar, och efter ett tillfälligt återfall i manin förra året står ett antal krukor med pyttesmå fröplantor ute på min veranda för att växa till sig. De har sällskap av en grupp halvstora sticklingar, som jag räddade efter att ha råkat bryta av en gren på en av mina williamsianumhybrider i höstas. Dessa har tillbringat vintern och våren i växthuset och rotat sig snällt, och kommer nog att så småningom hamna i den nya lövuppfyllnaden vid Amandas tomtgräns.

Fast först måste jag förstås avsluta själva uppfyllnaden, och det är ett segt jobb, eftersom materialet måste köras i kraftig uppförsbacke, antingen från min dubbelkompost vid uthuset, eller från grushögen på Amandas uppfart. Jag börjar känna av min ålder, så det blir inte så många kärror per dag numera.

Vädret har varit fantastiskt större delen av veckan, och mina dagliga strövtåg med Nelly tenderar att bli allt längre; oftast tar rundorna två timmar eller mer. Av någon konstig anledning får jag alltid dikter eller melodier i huvudet, när jag är ute och går. Minnet börjar ju annars bli rostigt – jag får ibland plötsliga minnesluckor och kommer inte ihåg namn på varken människor, platser eller växter, och hade jag inte sparat minnesanteckningar och växtlistor i datorn, skulle jag förmodligen varit riktigt illa ute vid det här laget.

Vad som däremot uppenbarligen finns kvar i minnet är ett stort antal texter till sånger eller dikter, som jag troligen lärde mig under skoltiden. Tydligen hjälper det att de är på rimmad vers, och förmodligen gör melodierna också sitt till för att hålla dem kvar i minnet. Jag kan till exempel fortfarande recitera stora delar av Gustav Frödings dikter och Snoilskys Fänrik Ståhls sägner utantill. Inte för att de var mina speciella favoriter, det fanns andra poeter jag gillade bättre på den tiden. Men de är alltså på rytmisk och rimmad vers, vilket gör att de hänger kvar längre.

Någon gång under senare år, jag tror det var 2018, sammanställde jag faktiskt ett antal av mina favorittexter, både dikter och sånger, i en fil på datorn, delvis med hjälp av internet. Och det var nog ett bra drag, för när jag drabbas av hjärnsläpp, vilket numera tyvärr händer allt oftare, kan jag bara gå in på datorn, och oftast hitta texten ifråga där.

I mitt bakhuvud ringer just nu en gammal snapsvisa från fars tid, melodin är Tchaikowskys pianokonsert, och texten tror jag är skriven av en av fars gamla ordensbröder som gick under namnet Pelag.(Jag tror att han var överläkare på Sahlgrenska, fast jag minns förstås inte hans riktiga namn).

Nu spelar vinden
sin cembalo i björkarnas hår.
Nu lockar hinden
sitt kid till dans i nyutsprungna snår.
Än blomma äppelträden,
än klinga nya kväden.
Gässens plogar styra
i högtidlig yra,
när ur rostig lyra
springer visans vår.

(Det finns en höstvariant också, på samma melodi, men den sparar jag till en höstdagbok).

Tidpunkten är förstås inte helt exakt, för de stora flockarna med kanadagäss går fortfarande kvar och betar i hästhagarna kring Bryngenäs.

Nu ska jag ta ett glas vin på Guns dansbana. Skål på er!