Veckan började med att jag postade samma inlägg på Facebook två gånger, med 3 timmars mellanrum. Ämnet för inlägget; ”Minne – jag har tappat mitt minne”. Och ifall ni undrar; Det var inte ett avsiktligt skämt från min sida. Mitt minne är precis så här dåligt.

Inte blir det bättre av att både coronavirus och fortsatt värmebölja begränsar ens aktiviteter, så den yttre stimulansen blir väldigt begränsad. Gun är numera min enda dagliga kontakt, och vi brukar oftast umgås utomhus över ett glas vin på eftermiddagarna. Den enda aktivitet jag annars aldrig fuskar med är förmiddagens två-timmarsspromenad med hunden. Den går jag varje dag, i ur och skur, och alltså även i stekhetta. Enda påverkan just nu är att tidpunkten har flyttats tillbaka till åttatiden på morgonen, då det fortfarande är någorlunda svalt ute.

Förvånande nog möter man ganska många i skogen vid den tiden på dagen, då folk egentligen borde vara på jobbet, eller på väg dit. Det är tydligen fler än jag som föredrar att förlägga den dagliga utomhusmotionen till en någorlunda sval tidpunkt. Eftersom jag lider av ansiktsigenkänningsproblem, hejar jag numera på alla jag möter, för man vill ju inte riskera att stirra någon som man faktiskt är bekant med rakt i ansiktet utan att hälsa. Alla hejar förstås tillbaka, antingen de känner igen mig eller inte. De flesta av de mötande är hundägare som jag, eller småbarnsföräldrar med barnvagn. (Och förvånande många av dessa barnvagnsförare är faktiskt av manskön, liksom de föräldrar som vaktar ungarna på lekplatsen som jag passerar dagligen. Här kan man verkligen tala om en revolution sedan jag var ung).

Resten av kontakternaså här på morgnarna är antingen joggare eller terrängcyklister. Dessa är lite irriterande, eftersom jag känner mig tvungen att kalla in och koppla hunden när vi möter dem, även om Nelly numera har lärt sig att man inte behöver hälsa på alla människor man möter, och framför allt inte behöver klättra på dem. Värst är det med de cyklister som kommer i full fart bakifrån i nerförsbackarna. De ser uppenbarligen mig och hunden som ett irriterande hinder för sin framfart. Och irritationen är ömsesidig. För mig är de inte bara en säkerhetsrisk, de kör dessutom sönder skogsstigarna, när det är blött undereller efter regnperioder. (I och för sig är det ett bra tag sedan det regnade mycket nu, men spåren från cyklisternas framfart under förra året är fortfarande påtagliga).

Däremot är det sällan man stöter på vilt i skogarna numera, vilket i och för sig är skönt, eftersom jag oftast har hunden lös. Nelly är ju av jaktras, men har i stort sett slutat att bry sig om vilt, till och med när hon får direkt synkontakt med rådjur eller harar i skogen. Det enda som kan jaga upp henne numera är ekorrar, som i sin tur verkar tycka det är roligt att retas med henne. De far upp och ner i träden, våldsamt tjattrande, och kan ibland locka iväg henne en bra bit från mig. Men eftersom hon ogärna går mer än fyrtio meter ifrån mig, och jag bara fortsätter att gå, tröttnar hon ganska snart på att jaga efter dem, särskilt som hon ju inte ens har en teoretisk chans att någonsin fånga en ekorre. (Det vet förstås både hon och ekorrarnas mycket väl, så hela charaden är bara ett spel för galleriet).

Vad som oroar mig en smula är att det numera är så tyst i skogen. Det är sällan man hör några småfåglar kvittra, bara några enstaka duvor, som kuttrar någonstans långt bortifrån. Kanske är det inbillning, och kanske är det helt enkelt fel årstid för fågelsång. Men har det alltid varit så här tyst i skogarna? Det enda jag hör är det ständiga linjefomade bruset från E20 i norr, och då och då det tillfälliga ljudet av ett passerande tåg från järnvägen i andra ändan av skogen.

Det blev inte så mycket av med det utlovade regnet under veckan men den värsta hettan tycks ändå ha klingat av, och jag har faktiskt fått gjort en del nere i dammparken. Huvudprojektet för tillfället är att fylla upp svackan i nordvästra hörnet av dammen med de sista fjolårslöven från ringkomposterna på arbetsytan innanför thujahäcken. Det är ett ganska enkel jobb, eftersom det är nerförsbacke hela vägen, så det blir några skottkärror om dagen. Men det går åt mer löv än man skulle kunna tro, så jag kommer nog inte att lyckas nå upp till den planerade slutnivån innan den sista kompostringen är tömd. Förhoppningsvis kommer den här uppfyllnaden ändå att stoppa en del av utläckaget, för vattenståndet i dammen är oroväckande lågt efter två torrsomrar.

I mitten på veckan hörde faktiskt min hundkompis Marianne av sig, och vi gick en långpromenad tillsammans med hennes två glada welshpojkar. Hennes man Lasse hör verkligen till riskgrupperna för Corona efter en operation, så de har isolerat sig ute på ön ända sen i mars. Nu var hon bara inne i stan för att vattna blommorna, och försvann sedan direkt tillbaka till ön.

Till helgen kom också Niklas och Katrin ner igen, vilket var andra veckan i rad för Katrin. Det är ju alltid uppiggande när de kommer, även om vi bara växlar några ord på säkert coronaavstånd utomhus. Men Katrin hjälpte mig faktiskt att frisera Nelly, för andra veckan i rad, så då blev det ju lite mera närkontakt. Ingen av oss tänkte på riskerna just då, och förhoppningsvis är vi ju båda smittfria, men kanske det var lite vågat ändå. Men jag lyckades i åtminstone komma ihåg att betala henne pengarna till Arvid den här gången.

Fullt hus lär det också bli till helgen om två veckor, då tydligen hela familjen Wellfelt planerar att komma hit samtidigt. ”Emilie och barnen kan ju bo uppe hos Niklas och Katrin”, som Boel sa, när jag kommenterade den potentiella trängseln.