Vintern rasat ut i våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö.
Himlen ler i vårens ljusa kvällar,
solen kysser liv i skog och sjö.
Snart är sommarn här i purpurvågor.
Guldbelagda, azurskimrande
ligga ängarna i dagens lågor,
och i lunden dansa källorne.

Äntligen lite vårkänsla, även om nätterna fortfarande är kalla.

Och på torsdagen inträffade Våffeldagen, som alltid under vecka 12. Även känd som Vårfrudagen eller Marie Bebådelsedag. Enligt Wikipedia har Vårfrudagen i folkmun omtolkats till våffeldagen, vilket lett till seden att äta våfflor just den dagen. Om man nu behöver någon ursäkt för att göra detta - eller låta bli. Våfflor är gott, men själv skulle jag aldrig komma på idén att ställa mig vid våffeljärnet. Även om jag förmodligen har ett, längst in i någon glömd låda i något underskåp i köket. Marie Beb är definitivt en helgdag för barnfamiljer. Men varför just vecka 12? Jo, för att det då är nio månader till julafton, då ju Jesus föddes. Naturens lagar är pålitliga, även i religionen.

På sistone har jag haft lite känningar i mitt högerben. Jag vaknar ibland på nätterna med någon sorts ”nästan-kramp”, som tvingar mig ur sängen för att bara ställa mig på benet ett tag. Det är förmodligen någon sorts cirkulationsproblem, för när jag väl är vaken och uppe känner jag ingenting, och långpromenaderna med Nelly blir snarare längre och längre. Det syns inte heller något på benet, varken svullnad, blåmärken eller annan missfärgning. Och varför just högerbenet?

Sist jag ramlade och slog mig, för nästan exakt ett år sedan, var det vänsterbenet jag skadade – (vänster ben och höger tumme enligt min egen veckodagbok). Det hängde ihop med en översvämning borta vid Bryngenäsgrinden, som orsakades av en plötslig islossning. Smältvattnet steg ända upp på vändplatsen utanför grinden, och anledningen till att jag valde att klättra över muren istället för att gå genom grinden grinden var att jag inte ville bli våt om fötterna. Istället blev jag våt över hela mig och stukade dessutom foten. Hur jag tog mig hem efteråt – dryga två kilometer – minns jag över huvud taget inte. Men förmodligen var det efter den skadan som jag började gå med stavar.

Men nu är det alltså högerbenet som jag ibland känner av – fast bara om nätterna, eller när jag ligger still framför TVn. Under hundpromenaderna känner jag faktiskt inte ett dugg; jag bara vandrar på som vanligt. Ibland, men inre alltid, har jag en eller ett par skidstavar med, mest som en säkerhetsåtgärd, men det är nog mera psykiskt än fysiskt som jag är beroende av dem. Stavarna används förstås mest när det är halt vintertid, men de står fortfarande kvar vid min bakre ingång, trots att det nu definitivt är vår, och det händer att jag tar med en, eller båda på mina hundrundor. Som nu, när jag alltså ibland har lite ont i ett ben igen, även om det råkar vara det andra benet den här gången.

Vid bakre ingången står även en trave med apelsinlådor från Lidl, fyllda med nerfallna grenar och kvistar, som jag rensat bort ur skogen. Innehållet används som tändved i mina två öppna spisar, och eftersom jag har eldat varje dag under hela vintern, börjar högen av lådor nu att ta slut. Men även eldningssäsongen lider ju mot sitt slut, och det finns gott om nya nedfallna grenar i skogen, så förhoppningsvis hinner jag fylla dem igen till nästa vinter. För tillfället har jag dock en inaktiv period, och utevistelsen inskränks huvudsakligen till hundrundorna. Lyckligtvis hann jag räfsa bort huvuddelen av de nerfallna löven i dammparken redan i höstas, men eftersom ekarna har kvar sina löv länge, har det kommit rätt mycket nya. Men om bara finvädret håller i sig, lär jag nog få det gjort innan gräset börjar växa igen.

För våren är ju definitivt på gång...

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem; till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse.
Se dem än som i min barndoms stunder,
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...