Efter många om och men har jag nu fått min första spruta mot Covid-19., vilket skedde på onsdagen.

Av någon anledning skulle vaccinationen ske på Noltorps vårdcentral, som jag aldrig tidigare besökt. Eftersom jag i stort sett aldrig är sjuk, är det evigheter sedan jag besökte någon vårdcentral över huvud taget. Men den naturligaste borde ju ha varit Sörhaga, som ligger intill lasarettet, och därmed utmed den väg jag vanligen kör till och från stan. Dock inte senaste månaderna, eftersom Lövekullevägen är avstängd, och kommer att fortsätta vara det ända fram till midsommar. Förmodligen håller man på att förstärka partierna närmast Säveån, för att inte hela vägen ska rasa ut i ån.

De här arbetena har pågått i månader redan, och gör det irriterande svårt att ta sig till Alingsås, eftersom målen för mina fåtaliga ärenden nästan alltid ligger i norra delen av stan, när jag ska ha hundträff med Marianne och handla på Lidl en gång i veckan. Omvägen runt hela Stadsskogen är irriterande lång, även när man kör bil. Nu visade det sig dessutom vara praktiskt taget omöjligt att ta sig till Noltorps centrum söderifrån, utan att först köra upp till Kungälvsvägen och sedan ner igen. Den ”naturliga” nord-syd-förbindelsen via ”Klämman” är enbart för gång och cykeltrafik.

Efter att ha haft alingsåskartan liggande öppen på datorn i flera dagar, plus en massa strul fram och tillbaka om den exakta tidpunkten för vaccinationen, lyckades jag till slut leta mig fram till rätt plats på rätt tid, och sedan gick det snabbt och enkelt. Enda irritationsmomentet var att man var tvungen att sitta ner och vänta i en kvart efteråt, innan man fick ge sig iväg. Förmodligen är de rädda för att folk ska svimma efter sprutan, (som faktiskt inte kändes alls, men som tydligen kan ha diverse biverkningar). Väntandetefteråt var lite irriterande, men ett uppiggande inslag var att en av sjuksköterskorna kände igen mig, och frågade lite om den häst jag haft på Nygårds ridskola för evigheter sedan.

Jag hade ju egen häst under rätt många år, först i Lerum och sedan på Nygård i Alingsås, (med filial sommartid i mors garage i Lövekulle). I konceptet med stallplatsen ingick ett antal frivilliga ”skötare”, som fick skritta ut hästen i skogen som belöning för att ha ryktat och kratsat hovar. Jag antar att den trevliga tjejen på vårdcentralen var en av dessa småflickor, och därför kände igen mig. (Själv hade jag förstås ingen aning om vem hon var, och skyller som vanligt på min ansikts-afasi – och ålder.)

Det är säkert långt över tjugo år sedan den sista hästen försvann ur mitt liv. Och det är märkligt att hästarna, som utgjorde en så stor del av mitt liv under en så lång period, inte har lämnat några avtryck alls i mina minnesanteckningar på datorn. Jag hittade inte ens en lista på hästarnas namn, men däremot finns det fullt av gamla fotoalbum på övervåningen, de flesta fyllda av bilder på olika hästar. Förklaringen är väl att hästperioden inträffade före datoriseringen, och sedan överskuggades av andra omvälvande händelser i mitt liv, som t.ex Berlintiden.

Det är i alla fall skönt att ha vaccinationen undanstökad, även om man tydligen fortfarande kan bli smittad. Helt säkert lär man inte vara förrän efter den andra sprutan. Men jag fick åtminstone inte någon av de uppräknade biverkningarna, som tydligen kan bli rätt besvärliga. Under de första dygnen efter vaccinationen kan man tydligen bli trött och få ont i armen, ont i huvudet, frysa, få feber eller få ont i lederna och musklerna. Själv har jag dock inte känt ett dugg av något av detta, Nelly och jag tog vår vanliga tvåtimmars-promenad dagen efter, utan några problem.

På onsdagskvällen kom Niklas och Katrin till Lövekulle, för första gången på evigheter – det är nog nästan tre månader sedan sist. Covidrestriktionerna hindrar ju fortfarande närmare umgänge inomhus, för även om jag själv är vaccinerad nu, så kan man tydligen fortfarande överföra smitta. Nu blev det i alla fall en gemensam hundpromenad på fredagen, och sedan har jag fått välkommen hjälp med lövräfsningen i skogen, som blivit sorgligt försummad av mig själv i år. De höll på i åtskilliga timmar på lördagen, och rensade rent hela den stora ängen vid dammen, medan jag själv ägnade mig åt den sista delen av sluttningen högre upp. Det står nätrundlar tillverkade av det gamla fårstaketet lite varstans på dammtomten, och de flesta är fyllda med löv vid det här laget.

På söndagen gav sig N&K på den yttre ängen mot lilla vägen och jag fortsatte successivt bort mot förrådsplatsen innanför thujahäcken. Med gemensamma krafter fick vi större delen av dammtomten rensad från löv, så nu kan man slappna av och vara lat ett tag igen. Tills den nästa stora insatsen – slåttern – väntar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...