Kylan har hållit i sig under större delen av veckan, och så sent som förra söndagen snöade det faktiskt under en stor del av dagen. Det mesta smälte bort direkt, men ett fåtal snöfläckar fanns faktiskt kvar uppe i Stadsskogen, när jag gick morgonrundan vit åttatiden dagen efter.

Sen dess har det varit soligt, och allt varmare under dagarna, medan det fortfarande varit nattfrost under nästan hela veckan. Första frostfria natten var faktiskt lördagsnatten, alltså den 17e, vilket tydligen är rätt normalt för Västra Götaland. På söndagseftermiddagen igår var temperaturen faktiskt uppe i 17-18 grader, och jag väntade mig att massor av människor skulle söka sig ut till Lövekulle i det vackra vårvädret, Men konstigt nog mötte jag bara en enda människa på eftermiddagsrundan, som gick ut runt Johanssons Udde.

Det brukar i och för sig sällan vara folk ute på udden, eftersom båda ingångsstigarna är branta och delvis blockerade av vindfällen. De människor man ibland möter ute på de fina strandklipporna där har oftast kommit dit med båt och landat på udden för att få en ostörd badplats. Det ligger i och för sig några båtar vid bojar och en minimal brygga längst in i viken innanför vassen, men de har inte kommit i vattnet ännu trots det vackra vårvädret,

Detsamma gäller för övrigt även båtarna längs min vanliga utgångsväg för hundpromenaderna, d.vs stranden vid Alfhem. Inte heller där har båtlivet kommit igång, och det ligger fortfarande en hög bryggsegment och blockerar den genomgående gångförbindelsen i hamnen. (Fast man kan förstås alltid ta sig förbi själva hamnområdet via den genomgående gång-och cykelvägen mellan Lövekulle Udde och Mjörnvallen, men eftersom min hund älskar alla människor och gärna vill hälsa intensivt på alla vi möter, så försöker jag hålla mig undan från de mera trafikerade gångstråken).

Hundpromernaderna är numera oftast begränsade till närområdet Lövekulle – Stadsskogen – Bryngenäs, eftersom jag undviker att ta ut bilen, annat än när jag behöver handla mat ungefär var nionde dag. Intervallet bestäms av hur länge filmjölken räcker, och bryts ibland av att min hundpromenadkompis Marianne ringer och vill träffas, vilket då oftast blir i Karin Boyes Park. (Hon och hennes familj har dock satt sig i frivillig coronaisolering ute på sommarön, så de kommer bara in till ”stan” i samband med sjukhusbesök eller att någon förnödenhet behöver inköpas, som inte finns i lager i den lokala butiken). De flesta promenaderna blir därmed numera lokala för mig.

Man kan ju tycka att jag vid det här laget borde kunna Lövekulle-Bryngenäsområdet utantill, men i veckan upptäckte jag faktiskt ett område härute, där jag aldrig varit tidigare. Det var en av grannarna, som pratade om berget nordost om Bryngenäs slott, som jag alltså regelbundet brukar runda på mina hundpromenader. Av någon anledning har jag dock aldrig varit uppe på toppen av bergsryggen, och vi började prata om att utsikten uppifrån borde vara spektakulär. Så i veckan bestämde jag alltså mig för att klättra upp där.

Sluttningen mot grusvägen som rundar Bryngenäsviken visade sig vara ordentligt brant, med lodräta stup på flera ställen, men efterhand som jag närmade mig gården norr om slottet, blev den mera överkomlig, och halvvägs uppe i backen kunde jag ta mig upp på berget relativt bekvämt. Det kom som en liten överraskning att lantgården sträckte sig så pass långt in på själva berget, med bl.a ett jättestort upplag av plastsäckar, (som väl förmodligen innehöll djurfoder). Det fanns också gott om stumpar av fårstaket och elstaket utan ström uppe på själva bergskammen, som gjorde att man måste sicksacka sig fram. Tydligen har hela bergskammen tidigare varit får- och hästhage, kanske till och med kohage, för det fanns definitivt kor på gården tidigare, även om dessa förmodligen gick på de nedre ängarna.

Utsikten var mindre imponerande än vad jag hade väntat, men miljön däruppe, med karga beteshagar och låga buskage, var oväntat förförisk. När jag så småningom började klättra neråt igen, stötte jag oväntat på ett par hästar vid ett staket, som glatt kom fram för att hälsa på mig och hunden. Vid det laget var jag fullständigt desorienterad, (vilket händer mig lite för ofta nuförtiden), så jag började undra över var hästarna egentligen hörde hemma, som om det kunde finnas någon annan hästgård i området, (vilket det ju definitivt inte gör). Hästarna visade sig förstås vara de vanliga två unghästarna, som jag brukar hälsa på över staketet i de lägre belägna hagarna kring huvudstigen. En av dessa sträckte sig alltså längre upp på berget än jag trott. Och därmed var dagens äventyr avslutat.

Nu återstår bara att hitta en annan lokal sevärdhet, nämligen en stor sten med inskription, som enligt grannarna ska finnas i utkanten av den del av Stadsskogen som vetter mot Lövekulle. Jag går ju uppe i Stadsskogen minst fyra dagar i veckan, men just den här stenen har jag aldrig träffat på. (Om de nu inte menar den stora minnesstenen vid bron över järnvägen, som visar var utbyggnaden av järnvägen ska ha startat. Men den stenen har ju knappast något kors på sig).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...