Det har blivit lite rörigt med dagboken på sistone, och jag skyller omväxlande på coronan, den nya kattungen och min ålder, som allt bidrar till att ytterligare röra till i mitt huvud. Här är i alla fall dagboken för förra veckan:

Midsommarhelgen passerade tämligen obemärkt, eftersom coronasituationen fortsätter. Det blev ingen midsommarstång varken på vår badstrand eller vid Lövekulle Udde. Själv bryr jag mig förstås inte, eftersom jag aldrig är med på sammankomsterna ändå; jag är lite för gammal för Små Grodorna, och hunden är dessutom inte välkommen. Jag missade även Villaägareföreningens årsmöte i förra veckan, och det var förmodligen dumt av mig, för hotet om exploatering av fälten i Lövekulle har vaknat till liv igen. Jag trodde vi hade begravt det för de närmaste tio åren, eftersom protesterna ledde till att bebyggelsen togs bort både ur översiktsplanen och den fördjupade översikten för några år sedan.

Det hejdade dock inte de lokala byggmästarna, som gett sig den på att Lövekulle ska exploateras, vad än resten av världen tycker. En av dem har till och med redan lyckats få bygga sig en stor villa uppe på kullen vid järnvägsbron– (hur det nu gick till, för det är definitivt utanför detaljplan, och dessutom har jag för mig att bokskogen kring kullen är klassad som särskilt värdefull). Samma byggmästare har även tagit fram en illustration över hur Lövekulle ska se ut i framtiden, om han lyckas få kommunen med på noterna – (vilket det tydligen finns en ganska stor risk för, eftersom de tidigare skrinlagda exploateringsplanerna nu tydligen ska tas upp igen).

Mitt hemliv är ganska rörigt för tillfället, eftersom jag alltså har blivit med kattunge. Den är grårandig och helt ljuvlig, men kan också vara enormt irriterande. Det är säkert minst tjugo år sedan jag senast hade katt, och jag hade glömt bort hur jobbig en kattunge kan vara, speciellt i kombination med en hund. Vår familjeveterinär Anna har nu också besiktigat katten, och förklarat att det är en hane, och inte en hona, som vi först trodde. Namnet Cootti som den döptes till är ju lyckligtvis könsneutralt, så det spelar ingen större roll. Om något är det positivt, eftersom kattungen ska kastreras så småningom. Och det är lär ju en enklare operation på en hane än en hona.

Det har gått ett par veckor nu sedan jag fick hem den, och situationen har lugnat ner sig betydligt, men fortfarande blir det full jakt över hela huset ibland. Jag tror det är kattungen som bestämmer när och var, för vid det här laget har den lärt sig alla gömställen och genvägar, och tycker dessutom det är kul att retas med Nelly. Han är inte ett dugg rädd för hunden, och står oftast lugnt kvar med svansen i vädret, när Nelly kommer farande i full fart. Men ibland drar han alltså iväg istället, med hunden i hälarna. Dessutom klättrar han på väggarna ända upp till taket; jag har ju vävtapeter i den gamla delen av huset. Häromdagen fick jag ta fram stegen för att rädda ner honom från överskåpen i vardagsrummet, där han satt och pep. Han klättrade förstås upp igen nästan omedelbart, men den här gången fick han hoppa ner själv.

Det är speciellt jobbigt tidigt på morgonen, då både jag och Nelly helst skulle vilja ligga kvar i sängen ett par timmar till. Kattungen är däremot klarvaken och vill leka, och den har väldigt vassa klor. Det känns som om jag inte har fått en full natts sömn på veckor, men förmodligen är det inbillning; jag dåsar säkert till mellan varven. Jag brukar stiga upp och ge den lite mat, när den väcker mig vid halv sextiden på morgonen, för att den förhoppningsvis ska lugna ner sig. Sedan går Nelly och jag och lägger oss igen, och för det mesta somnar även katten om ett litet tag. Men inte särskilt länge. Det är ju sommar och fullt dagsljus, och snart är cirkusen igång igen.

Vid åttatiden på morgonen går Nelly och jag vår dagliga långpromenad, som normalt tar en och en halv till två timmar. Under tiden får kattungen förstås vara ensam, och hur den hanterar det vet jag faktiskt inte. Men förmodligen sover den större delen av tiden, om den inte jagar flugor i växthuset. Den verkar i varje fall inte särskilt hysterisk när vi kommer tillbaka. Sedan är det dags för min egen frukost, som jag oftast intar framför TVn medan jag tittar på morgonnyheterna. I bästa fall lyckas jag freda maten för katten, som lyckligtvis inte verkar särskilt intresserad av morgonfilen – åtminstone inte hittills.

Hela huset har för tillfället anpassats till kattungen. Den har tre olika sovplatser, för att hålla närkontakten med mig; i mellangärdet till nattygsbordet vid sängen, på ett hopvikt överkast vid datorn, och i nederdelen av TV-soffan, (fast där har den förstås konkurrens av Nelly, som också vill vara med och titta på TV). Det händer faktiskt att kattungen kör bort henne från soffan ibland, eftersom den kan vara otroligt taggig, när den är på lekhumör. Det hänger kattleksaker i snören under alla bord, och alla krukväxter och prydnadsföremål har flyttats bort från fönsterbänken för att inte vältas när katten jagar flugor. De står nu hopsamlade i mitten av det runda matbordet, och ibland får katten för sig att välta några av dem, bara för att den kan. Hittills har faktiskt ingenting gått sönder, men det är förstås bara en tidsfråga.

Medan jag skriver det här ligger katten på bänken bredvid tangentbordet, och sover faktiskt ganska djupt. Men förr eller senare vaknar den förstås igen, och får då ibland för sig att vandra rakt över tangentbordet, eller att jaga mina fingrar på medan jag skriver. Men den sover faktiskt en förvånansvärt stor del av dygnet.

Niklas och Katrin har semester för tillfället, och kommer att vara i Lövekulle en stor del av tiden. De var uppe ett tag på söndagseftermiddagen med en besökande kompis, och jag fick Katrin att hjälpa till med att klippa Nelly, medan Niklas och kompisen gemensamt försökte hålla kattungen borta från trimbordet. Det tog längre tid än beräknat. Nellys pälsvård har blivit fruktansvärt försummad de senaste månaderna, och pälsen var full av tovor överallt. Men till slut blev vi alla fall av med det värsta. Tassarna och öronen får jag finklippa själv lite senare, och det finns fortfarande tovor på undersidan av kroppen, så jag har trimsaxen liggande vid TV-soffan, för att klippa bort en eller annan knorva i armhålorna, som vi missade vid den stora saneringen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...