Förmodligen beror det mest på coronan, och all stress och restriktioner omkring den, men det känns som om jag åldrats 10 år under de senaste 10 månaderna. Psykiskt, alltså, fysiskt fungerar allt fortfarande ungefär som vanlig; jag går tvåtimmarsrundor med hunden varje dag, kör bil utan större problem, och åker och handlar var nionde dag, när filmjölken tar slut. Men det är bara problemfritt så länge jag håller mig till de invanda vägarna och rutinerna.

När jag bryter mot dem, eller när jag blir stressad av olika anledningar, blir det lätt kaos. Jag har dessutom alltid lidit av höger-vänsterförvirring. Det yttrar sig mest i att jag säger höger, när jag menar vänster, och ibland (fast inte lika ofta), även öster, när jag menar väster. Jag lyckades hantera det under hela min yrkesverksamhet som samhällsplanerare, genom att alltid kolla alla texter en omgång extra, för just riktningsanvisningar. Men uppenbarligen har det blivit mycket värre under det senaste året, så att jag nu ibland även tänker omvänt. Jag måste alltså ofta hejda mig och tänka; ”Menar jag verkligen höger och inte tvärtom?”

I förra veckan var jag t.ex inne för att klippa mig hos Rosie på Landelius, och efteråt gick jag till systemet för att köpa en dunk rödvin. Och sedan kunde jag inte hitta tillbaka till bilen. Jag visste ju att jag hade parkerat den ganska nära Kungsgatan, när en p-plats plötsligt blev ledig på vänstersidan av gatan genom att bilen körde ut framför mig. Därifrån var det kort gångavstånd till Landelius, som alltså ligger i östra ändan av Drottninggatan. Jag befann mig alltså i nordöstra delen av centrum, som avslutas av Vänersborgsgatan i öster, så det handlade bara om något fåtal kvarter., Och ändå lyckades jag inte hitta bilen. Den kunde ju knappast vara stulen, för bilnycklarna hade jag i fickan, och vem skulle för övrigt vilja stjäla en 8 år gammal Scoda, full av hundhår och grus?

Efter att ha irrat runt i nästan en timme, (hela tiden bärande på en dunk rödvin, vilket kändes lätt pinsamt), gav jag upp och ringde Göran, som var hygglig nog att köra in för att hjälpa mig. Bilen måste ju stå på en körbar gata, eftersom jag onekligen hade kört den dit. Men även Göran stötte på problem, och medan vi irrade runt i hans bil på smågatorna i östra Alingsås ringde Anna, som var på väg in för att också hjälpa till. Jag försökte stoppa henne utan att lyckas, och minuten efteråt hittade vi faktiskt bilen, som mycket riktigt stod fullt synlig ungefär där den borde. Så här i efterhand var det fullkomligt obegripligt att vi kunnat missa den. Jag var så matt efter stressen att jag knappt orkade hålla mig vaken under Rapport på kvällen.

Och i lördags var det dags igen. Dagen började riktigt stökigt, genom att den planerade kortrundan med Nelly vid sjutiden på morgonen drogs ut till över två timmar. Jag hade planerat en snabbtur upp och ner genom Stadsskogen och tillbaka via Alfhem längs Mjörnstranden, eftersom jag inte ville lämna kattungen ensam för länge. Men väl uppe i Stadsskogen fick jag istället för mig att gå ut på bergskammen söder om bebyggelsen längs Grankullegatan, för att titta på utsikten mot Bryngenäs, och sedan ta mig tillbaka via Bryngenäs.

Och då lyckades jag alltså gå bort mig ordentligt. Delvis p.g.a att jag missbedömde avstånden, men mest för att en husägare i ändan av Skaverydsvägen har stängt av tillfartsvägen och stigarna söderut för gångtrafik, och hotar med vite och lössläppta hundar om man passerar till fots. ”Enskild väg. Hundarna kan hinna ner från grinden på 70 sekunder!” står det på de ogästvänliga skyltarna. Jag höll mig därför uppe på åsen öster om tillfartsvägen till huset, men eftersom stugägaren uppenbarligen lyckats skrämma bort alla förbipasserande inom en ganska stor radie, var även skogen uppe på höjden i stort sett stiglös på en stor yta runt tomten, och inte direkt gångvänlig.

Dessutom var det tvärbrant ner mot järnvägen, men eftersom den och Bryngenäsviken var de enda tillgängliga orienteringselementen valde jag ändå att följa järnvägen söderut mot Bryngenäs. Det blev en jobbig och otrevlig promenad, genom omväxlande tät sly eller branta och steniga partier, och jag var förmodligen den första som gått där sedan den naturliga passagen via Skaverydsvägen stängdes av genom den griniga tomtägaren för ca 30 år sedan. Hem kom vi förstås till slut, efter en runda som tagit drygt två timmar, istället för planerade 20 minuter.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...