Tillvaron styrs fortfarande av den förbaskade coronan som, trots att de flesta borde vara antingen smittade eller vaccinerade vid det här laget, ändå stoppar en från att röra sig normalt i samhället. Själv har jag fått min andra spruta vid det här laget, och har egentligen inte ändrat mina normala rutiner särskilt mycket under hela pandemi-året. Enda undantaget var att jag stoppade mina gamla arbetskamrater från att komma på sitt årliga Lövekullebesök förra sommaren, vilket jag ångrar nu i efterhand, eftersom de inte tycks dyka upp i år heller. Sommartid kan man ju annars träffas ganska riskfritt utomhus, och det är så jag umgås med mina närmaste grannar Gun och Göran och de olika medlemmar av Familjen Familj, som med oregelbundna mellanrum dyker upp i Lövekulle, för att tillbringa några dagar i något av de båda familjehusen nere vid dammen.

Det har varit sol och torrt i månader vid det här laget, och de få regnfronter som dyker upp tycks konsekvent välja att gå antingen norr eller söder om oss. Vilket i sin tur lett till att näckrosdammen var nästintill uttorkad, ända tills Niklas och Katrin valde att sätta på tilloppsbäcken, och sedan försvann iväg någon annanstans under flera dagar. Under tiden steg vattennivån i dammen nästan ända upp till toppen av stödmuren mot utloppet, och jag hade just bestämt mig för att stänga av tilloppet själv, när N & K dök upp igen och vred av kranen, innan de försvann igen, Gud vet vart.

Senaste helgen kom det dock en hygglig skur, som nog resulterade i åtminstone tio millimeter. Fast mer behövs, och SMHI aviserade eftermiddagsskurar på tisdagen och onsdagen, vilket jag verkligen såg fram mot. Jag blir gärna plaskvåt på hundpromenaderna, om mina träd i dammparken samtidigt får lite mera vatten runt rötterna. Några fler skurar har blev det dock inte förrän på lördagen, och då långt ifrån den rotblöta som skulle behövas.

Anna dyker upp sporadiskt med ungarna, och bor växelvis i Niklas och Boels hus. (Just nu är det dock kompisar till Signe, som huserar i Niklas hus, och ska stanna veckan ut). Ibland lämnar Anna Filip hos Gun och Göran, eftersom han inte vill åka med till deras sommarställe i Halland. (Man ser dock inte mycket av honom, eftersom han tillbringar större delen av dygnet med att leka med sin spelplatta uppe på övervåningen – vilket verkar vara vad alla moderna ungar sysslar med nu för tiden).

Fast vi vuxna är ju egentligen inte mycket bättre. Själv tillbringar jag alldeles för stor del av dygnet vid någon av mina båda större skärmar; TVn och stordatorn. Den tredje skärmen, en några år gammal laptop har krånglat, och trots att den åkt ut och in till den lokala datorfirman fyra dagar av den senaste veckan, har jag fortfarande inte lyckats få igång internet på den. Nu senast är det kontakten till USB-stickan, som tydligen lagt av, och det kommer att ta några dagar innan jag får hem en ny via nätet. Irriterande, men så länge de båda andra skärmarna fungerar är det ju ingen katastrof.

På tisdagen åkte jag in till stan för att köra Gun till fotvården, och passade samtidigt på att handla. (Fast när jag väl kom fram till butiken upptäckte jag naturligtvis att plånboken var kvar hemma. Det var bara att köra hem igen och hämta den, eftersom i stort sett allting var slut i kylskåpet – inklusive filmjölken, som hör till det jag minst av allt kan tänka mig att leva utan). Men nu har jag i alla fall bunkrat upp tillräckligt för att inte behöva ta ut bilen igen på de närmaste nio dagarna. Såvida inte min hundkompis Marianne ringer förstås – men hon är nog kvar ute på semesterön i Bohuslän.

För tillfället håller husdjuren att gemensamt driva mig till vanvett, eftersom katten inte kan låta bli att retas med hunden, som i sin tur inte kan låta bli att jaga katten, som alltså inte är ett dugg rädd, men ändå tycker det är kul att springa och klättra på väggarna. Det här pågår i stort sett dygnet runt, men är särskilt frekvent vid halv fem-tiden på morgonen, då katten oftast vaknar, och anser att det är dags för M&M (mat och motion). Det brukar lugna ner sig om jag sticker åt katteländet en halv påse kattmat, men just vid de tillfällena står den inte högt på min popularitetslista, och jag ångrar nästan att jag skaffade den.

(Men sedan minns jag förstås att syftet med katten är att den ska hålla mig sällskap på min ålderdom, då Nelly ju kommer att vara borta. Hon är förstås fortfarande totalfrisk, pigg och rörlig, och de enda synliga ålderstecknen är några vita hårstrån i de bruna fläckarna. Men hon har fyllt nio, och kan i bästa fall ha sju år kvar, och då skulle jag alltså vara nästan nittio år. Jag är visserligen själv pigg och rörlig än så länge, men med tanke på att Nellys uppfödare tvekade att sälja valpen till mig, eftersom hon redan då tyckte jag var för gammal, (74), lär hon definitivt bli den sista hunden i mitt liv).

Och hur irriterande kattungen än kan vara ibland, är den ju alldeles ljuvligt söt. Och en spinnande katt i knäet är nog det mest rogivande man kan tänka sig, även om den annars tillbringar en rätt stor del av dygnet med att klättra på väggarna och driva mig till vansinne. Det är nog dags att den får komma ut i trädgården, för att få bättre utlopp för sin energi. Även om jag lovade uppfödaren Sula att hålla den inne de första månaderna finns det ju gränser för vad kattungen, Nelly och jag kan förväntas stå ut med vad beträffar klättrande på väggar. Katten har definitivt tagit kommandot i huset, och det är inte ofta den har tid att ligga i knät och spinna.

På onsdagen inträffade ett nytt stressmoment, då tangentbordet till stordatorn plötsligt bara la av. Det är förvånande hur beroende av datorn man kan bli; jag läser till och med de båda dagstidningar jag prenumererar på i datorn. Billigare, och på sikt även en försäkring mot tilltagande dålig syn, eftersom man ju lätt kan förstora upp texten på skärmen. Nu visade sig felet lyckligtvis vara lätt avhjälpt, det var bara batteriet till tangentbordet som tagit slut, så det ordnade sig efter en snabbtur in till Datorkillarna på Strömgatan.

På fredagen kom alltså katten ut på sin premiärutflykt, och det blev ett förfärligt kattrakande. Gun och jag delade en skvätt vin på baksidan av huset, medan både dörrar och kattlucka stod öppna. Katten undersökte alla in- och utgångar ordentligt, och förhoppningsvis kommer den att minnas var de finns till nästa gång den kommer ut. Den hade i alla fall väldigt roligt, rusade runt överallt och blev ibland jagad en bit av Nelly, vilket inte bekom den det allra minsta. Och gudskelov klättrade den åtminstone inte upp i några träd – ännu.

Tidigt på lördagsmorgonen inträffade nästa minikatastrof, fast just den här kan man inte skylla på katten, snarare då hunden och mig. När jag kom ut i badrummet var hela golvet översvämmat. Anledningen var förstås stopp i handfatet, förmodligen orsakat av hårtussar från mig och hunden - (städhjälpen hade varit där dagen innan och förmodligen tömt skurhinken i handfatet istället för toaletten). Och eftersom kranen till handfatet varit svår att stänga på sistone, hade den förmodligen stått och strilat halva natten. Ingen jättekatastrof, men irriterande nog, när man står där i strumplästen och bara hade tänkt gå på toaletten.

Och varför inträffar sådant här alltid på lördagsmorgnar? Det blir förstås att ringa Värmebolaget, som förstås har stängt över helgen, så nu får jag vänta på hjälp till måndagen. Under tiden angrep jag dock problemet själv, genom att peta med en strumpsticka ner genom hålen i avloppsventilen, och sedan röra om och spola vatten omväxlande. Det fungerade faktiskt, proppen försvann, och jag slapp besvära VB den här gången. (Fast vid sådana här tillfällen önskar man faktiskt att man hade haft en rejäl rörtång hemma, och kunnat öppna vattenlåset själv).

Samma dag kom äntligen det efterlängtade regnet, och det blev en ganska blöt morgonrunda med hunden. Fast klaga kan jag ju inte, eftersom vi har väntat på det här regnet i vad som verkar vara månader. Tyvärr blev det inget riktigt dagsregn, bara ett försiktigt duggande, som upphörde frampå eftermiddagen. Synd, för det behövs verkligen en rejäl rotblöta.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...