Det är alldeles för varmt för att göra något vettigt utomhus, så för tillfället tillbringar jag en allt för stor del av dygnetframför datorn eller liggande i TV-soffan med Nellieoch kattungen. Av alla katter jag har haft är nog detta definitivt den sötaste; en ren gråtabby utan vita tecken. Den är också extremt social, och trots att den har fri tillgång till utelivet genom en ständigt öppen kattlucka, föredrar den sällskapslivet med mig och Nellie antingen vi befinner oss inom- eller utomhus.

Den har tre iordningställda liggplatser; vid sängen, datorn och TVn, och håller sig oftast där vi är. Det är helt klart katten som har befälet, även om den ibland låter sig jagas av Nellie i full fart hela genom hela huset. Båda ligger förstås i sängen, och även där är det katten som bestämmer vem som ska ha den bästa platsen.

För övrigt klättrar den ogenerat på vävtapeterna ända upp till taket, och vandrar runt bland blomkrukor och prydnadssakerna på bokhyllor, fönsterbänkar och bord,vilket lett till ettnytt problem: Under en period av mitt liv var jag road av keramik; (inte att dreja skålar, som väl de flesta hobbykeramiker gör, utan att göra djurfigurer av leran). Baserat delvis på mina andra intressen blev det fyra olika huvudkategorier; drakar, hästar, katter och fåglar. En del har figurer jag gett eller bytt bort under årens gång, (t.ex. betalades ju min nuvarande katt med en keramik-dito), men det finns fortfarande många kvar, uppradade på fönsterbrädor och olika hyllor. En annan hylla är full av rörliga träleksaker som jag samlade på under en annan period; där finns en bl.a en häst, en hund och ett par fåglar.

Sen jag fick hem kattungen, har jag tömt de låga fönsterbrädorna helt i hörnet av vardagsrummet, där både krukväxter och keramikfigurer definitivt levde farligt. Inte så mycket på grund av kattungen själv, (den tar sig faktiskt fram ganska försiktigt), utan för att Nellie plötsligt får för sig att jaga den, vilket däremot sker i allt annat än försiktigt tempo. Katten är inte ett dugg rädd för Nellie, men den tycker det är kul att bli jagad, och har många reträttplatser på och under möblerna, där Nellie inte kommer åt den. Alla ömtåligare prydnadssaker från fönsterbänkarna står därför numera hopknödda mitt på det runda matbordet, som jag ändå sällan använder. Katten vandrar runt på den fria bordsytan utanför, och roar sig ibland med att välta någon av de yttersta figurerna, bara för att den kan.

De övriga prydnadshyllorna är samlade kring TV-soffan, och eftersom jag och hunden tillbringar alldeles för mycket tid framför TVn håller katten också till där, och möjligen börjar även han bli uttråkad av inomhuslivet. På sistone har han i varje fall börjat visa aktivt intresse för en del av prydnadsdjuren där, och jag är ibland orolig för att han ska välta ner något, medan han balanserar fram mellan dem. Hittills har det dock inte hänt, och omoch när det faktiskt sker kommer det nog att vara avsiktligt och inte en olycka, för katten verkar vara väl medveten om vad han håller på med.

Jag trodde inte att katter skulle kunna identifiera vad skulpturer faktiskt föreställer, (särskilt som de så att säga är i ”fel skala”), men uppenbarligen intresserar sig kattenenbart för de figurer som alltså föreställer katter. Han nosar dem i baken stryker sig mot dem, och bär sig nästan åt som om de vore levande. Keramikdrakarna på samma hylla får vara ifred, och numera är ju den mest ömtåliga av lerkatterna borta, eftersom Sula fick den som betalning för min nuvarande kattunge. Jag undrar lite förstrött över om det här är en epokgörande observation om hur katter upplever omvärlden, eller om det är ett välkänt fenomen bland beteendevetare att djur kan identifiera skulpturer som sin egen art.
(Jag såg f.ö just i e-tidningen att tre Birma-kattungar är till salu för 10 000 :-./styck. Där ligger ju mina egna kattaffärer ordentligt i lä, och eftersom kattungen just nu har en jobbig period och mycket vassa klor är den ibland till salu billigt).

I måndags kom äntligen det mycket efterlängtade regnet, i form av ett ordentligt åskväder som drev in vid halv-sjutiden på kvällen , och raskt förvandlade dagsljuset till halvmörker. Men efter det har det inte blivit mycket mer. Stekvärmen har åtminstone droppat några grader, och på onsdagen gick jag en runda med Marianne borta vid Gerdsken. Hon har varit på landet hela sommaren, så det är jättelänge sedan vi träffades sist.

Och på lördagsmorgonen fick jag en ovälkommen present av min kattunge; en död mus på sovrumsmattan. Lyckligtvis trampade jag inte på den, för då hade jag väl fått hjärtslag. Kattungen är ju knappa 4 månader gammal, så jag hade inte förväntat mig det här problemet på åtskilliga månader än. Men det var en väldigt liten mus, uppenbarligen även den en unge. Jag hoppas bara att katten inte hade fått tag på den inne i huset, men eftersom jag har en öppen kattlucka in till mitt nedre förråd, så är det fullt möjligt. Hund-och kattmaten förvarar jag dock i det övre förrådet, som inte är lika lättillgängligt. Men för säkerhets skull ska jag börja stänga dörren till nedre förrådet nattetid, för jag stiger upp och kissar flera gånger på natten, ofta utan att ens tända ljuset, och bara tanken på att råka trampa på en död mus gör mig småhysterisk.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...