Februari är inte min favoritmånad, så det är tur att den är kort.

Fortfarande tillbringar jag alldeles för stor tid framför antingen datorn eller TVn, eftersom kylan gör att man drar sig för att vistas utomhus mer än absolut nödvändigt. Vilket i mitt fall ändå betyder tre promenader om dagen med hunden, plus en snabbrunda runt dammen tidigt på morgonen, eftersom jag av någon obegriplig anledning oftast vaknar och stiger upp vid 6-tiden. Övriga rundor; kl 8, 15 och 22, är förstås tidsmässigt anpassade, både efter mina favoritprogram på TVn och hundens behov av kissrundor.

Och så länge jag kan gå hundpromenader på minst två timmar totalt varje dag behöver jag nog inte bekymra mig över min fysiska hälsa. (Värre blir det den dagen hunden faktiskt går bort. Men hon är extremt pigg och aktiv trots att hon just fyllt nio, så jag räknat med att hon ska hänga med åtminstone sex år till).

Det hände dock en sak i början av veckan som oroar mig, eftersom det är det första påtagliga fysiska tecknet på att jag börjar bli gammal, (bortsett från mina tillfälliga hjärnsläpp förstås). Vad som hände var att ena benet plötsligt bara vek sig under mig, när jag som vanligt behövde upp och kissa mitt i natten. (Även detta är förstås ett ålderstecken, och säkert väldigt vanligt bland folk i min ålder. Själv behöver jag numera oftast gå upp 2-3 gånger under natten Badrummet ligger knappa 12 meter bort, så normalt är det bara milt irriterande. Jag behöver inte ens tända ljuset, eftersom det kommer tillräckligt med nattljus in i huset från gatlyktor och grannarnas utomhusbelysning för att man lätt ska kunna orientera sig).

Men nu hade jag alltså plötsligt problem med att bara ta mig upp ur sängen.  Och ändå större problem att vackla bort till toaletten utan att trilla omkull. Förhoppningsvis är det tillfälligt, och möjligen en följd av att jag halkade omkull på eftermiddagsrundan med hunden dagen innan. Fast troligen inte, för jag ramlar rätt ofta ute i skogen, och hade ingen känsla av att jag slog mig värre än vanligt den där gången. Det här tillbudet kom alltså totalt oväntat.

Jag vidtog förstås åtgärder dagen efter, för varningar ska man ta på allvar, och kanske det kommer att hända igen. Jag minns att mor hade en mobil pottstol i sovrummet under hennes sista månader i livet, men riktigt där är jag förstås inte ännu. Det finns emellertid redan ett gammalt pottskåp i sovrummet, som jag använder som nattygsbord, eftersom det är både praktiskt och dekorativt. (Tidigare har jag tydligen också använt det till förvaring av gamla telefonkataloger. Förr i tiden fick man ju två tjocka kataloger en gång om året, innan allting blev digitalt.  Och eftersom jag har svårt att slänga saker, hamnade flera av katalogerna i pottskåpet och glömdes bort. Nu fick de alltså bidra till morgonbrasan istället).

Jag hittade till och med en gammal potta ovanpå ett överskåp i badrummet, fast jag inte har några minnen av att jag någonsin har sett den tidigare. Kanske den rentav är ett minne från barndomen, då vi faktiskt hade utedass i ganska många år? (Fast troligen inte, eftersom den är av plast. Den riktigt gamla pottan, av vitt porslin, fungerar numera som ytterkruka åt den sista överlevande krukväxteni vardagsrummet. Jag har som sagt svårt att slänga saker). Det är nog troligare att den gamla plastpottan är kvar sen konvalescensen, efter att de opererade bort en godartad hjärntumör på mig någon gång kring början på 80-talet. Nu hamnade den i alla fall i kommoden, som en reserv ifall problemen att ta mig till badrummet nattetid skulle återkomma.

Så nu är jag alltså rustad inför framtiden – fast kanske jag ändå borde ringa primärvården? Det bär förstås emot, eftersom coronapandemin fortfarande pågår. Och sist jag var i kontakt med dem, när jag oroade mig för att minnet började bli dåligt för ett par år sedan, resulterade det bara i ett besök av en sjuksköterska, som satt och pratade med mig en timma, och en vecka senare ett enradigt uttalande från en läkare, som konstaterade att ”det finns ingen anledning att misstänka någon typ av demens”.

Och lite senare på morgonen gick jag den vanliga hundrundan kring Bryngenäs, utan att känna av några problem med högerbenet, och det har jag inte heller gjort sen dess. Så kanske jag ändå oroar mig i onödan.

Nå, den här veckan har vi åtminstone fått tillbaka solen igen, efter ett uppehåll på tre månader. Och även om skidåkarna nog gärna skulle ha ett par decimeter snö till, så passar det nuvarande djupet mig alldeles utmärkt. Snön lyser upp i vintermörkret, och det måttliga snödjupet gör det enkelt att ta sig runt på skogsstigarna i närområdet. Nelly och jag har just kommit tillbaka från en långpromenad runt Bryngenäs i vintersolen, där vi delvis fick sällskap av 7-månaders welshvalpen Charlie med matte, som vi stötte på vid grinden till Lövekullevägen. På isen utanför var ett gäng ispimplare, så vid det här laget är isen uppenbarligen tjock nog att hålla för gående, åtminstone närmast stranden.

I veckan var det faktiskt någon idiot som försökte köra ut med bil på sjön vid Lövekulle Udde. Bilen gick förstås igenom isen direkt, så det hände ingen större katastrof än att räddningstjänsten fick komma och dra upp den på land igen. Hoppas idioten som körde fick betala ordentligt för utryckningen.