Det finns en urgammal historia om en skomakare som satte upp en skylt med den här texten på vårarna: ”Stängt mellan hägg och syrén”. Och nog är just den här tiden den ljuvligaste på hela året? Det blommar överallt, mest i vitt av hägg och slån, för syrenerna har alltså inte kommit igång riktigt ännu. Mattorna av vitsippor täcker fortfarande delar av marken i dammparken, men börjar ersättas av nya mattor, som består av vit ramslök – (en gång stulen från någon slottspark i Halland på någon familjeutflykt för många, många år sedan).

Andra marktäckare som är bra igång, är blåblommande ormrot och vitblommande häxört, som tagit över stora delar av våtmarken söder om stora ängen. Det här partiet är ett av mina få kvarvarande projekt i dammparken, som annars är ganska färdigplanterad vid det här laget. Jag vill inte ha stående vatten mellan stigen och bergssluttningen i söder, så jag fyller successivt upp svackan med höstlöv och gräsklipp. Men eftersom jag inte heller vill ta död på de redan befintliga marktäckarna, går uppfyllnaden mycket långsamt, bara några centimeter per år. Men till slut ska jag nog åstadkomma ett svagt fall utåt längs hela sydsidan av stigen. De buskar som ofta står med vatten kring rötterna verkar inte heller ha något emot situationen, så kanske jag inte behöver bry mig.

Men nog går våren ovanligt långsamt i år – vi är ju redan i sista halvan av maj, och det är svinkallt om nätterna och inte mycket bättre på dagarna. Temperaturen håller sig envist kring tio grader, även när solen skiner.I veckan har i alla fall ekarna börjat slå ut – jag vet inte om det är senare än vanligt, eftersom jag inte har koll på när det brukar ske, men förmodligen är de ljusbundna snarare än tidsbundna.

Min lust för ansträngande utomhusarbeten har avtagit markant under senaste året, så hittills har det inte blivit mycket gjort i parken, sen löven räfsades bort, vilket till större delen skedde redan före jul. Min huvudsakliga motion numera är de dagliga promenaderna med Nelly. Punktligt fyra gånger om dagen går vi ut, och långpromenaden vid åtta-tiden på morgonen brukar ta runt två timmar. Så både Nelly och jag får vår dagliga motion, och det är nog delvis förklaringen till att vi hållit oss så pass friska och rörliga långt upp i åldrarna. Nelly, som är drygt 10 år gammal, ska enligt gängse beräkningar vara 60 år nu, och om 5 år går hon om mig som är 82, men hittills har varken hon eller jag några ålderskrämpor.

Värre är det med Gun, Göran och Biggles.. Göran tycks tyvärr blivit sittande, förmodligen för gott, och Gun har tagit över rastningen av Castor sedan några månader tillbaka. Men i veckan var det tydligen dags att bli sittande även för Gun, fick jag veta, när jag kom ner till dem för det sedvanliga eftermiddagsglaset vin på torsdagen. Castor hade då inte varit utanför staketet på tre dagar, efter att ha dragit omkull Gun på söndagspromenaden, så att hon fått ordentligt ont i ryggen. Den enda motion han får är att springa efter tennisbollar, som Gun eller Göran kastar åt honom. Jag har hittills vägrat att ta honom med på mina eftermiddagspromenader, eftersom jag tror det kan bli svårt för mig att klara av två hundar, men nu beslöt jag mig ändå för att göra ett försök, så jag kopplade upp honom och drog iväg mot min vanliga eftermiddagsrunda runt Johanssons udde. Det blev ingen större succé.

Till att börja ville Castor inte ens gå ifrån Gun, som var på väg till brevlådorna till höger , samtidigt som hundarna och jag skulle gå åt vänster. Plötsligt ryckte han till i kopplet för att komma till henne, så hårt att han nästan drog omkull mig. Även efter att hon gått tillbaka in genom grinden, var han påtagligt motsträvig, men jag stod på mig, och efter några sekunder gav han upp och följde med. Trodde jag. En av mina vanliga eftermiddagsrundor går runt Johanssons Udde, och när jag kom ner till de stora fälten, som var folktomma som vanligt, kopplade jag loss honom för att han skulle få springa lite. Ungefär halvvägs ute på Udden försvann han plötsligt ur sikte, efter att ha tagit ett dopp i sjön. Han kom inte tillbaka, så jag kortade ner min egen runda och tog samma väg hem. Och där var han förstås, nöjd och belåten med att ha hittat hem till Gun. Vilket ju på sitt sätt är väldigt gulligt, men också definitivt ett problem

För det är ju ändå inte någon bra situation för en hund som fortfarande är energisk och rörlig, även om han är åtta år gammal. Så nu beslöt vi att Gun skulle följa med på eftermiddagspromenaden vid nästa försök, även om jag skulle hålla i kopplet. På det viset kan hon ju också använda sina kryckor som stöd, och Nelly går ju ändå lös i stort sett överallt. Enda gångerna jag kopplar henne numera är när vi ska passera Lövekullevägen. På fredagen skulle vi alltså göra ett nytt försök, men då ringde Gun och avbokade, eftersom hon sovit dåligt och kände sig allmänt risig. Dagen efter började regnen, som enligt prognosen ska fortsätta under större delen av nästa vecka.

Så Castors koppelpromenader har skjutits på framtiden, och själv verkar han ju rätt nöjd med situationen. Han får alltså sin motion genom att jaga en tennisboll på gräsmattan, och uppenbarligen tycker han att det är väldigt roligt.