Tidningarna har varit fulla av rapporter om vilket förfärligt uselt sommarväder det har varit, och om hur folk är desperata och köper flygresor till alla möjliga ställen, för att få några soltimmar alls under semestern. Men just i vårt lilla hörn av Sverige, som tydligen ligger i regnskugga, känner vi inte igen oss i den bilden. Här har det knappast regnat alls sedan i maj; totalt har vi kanske fått 25 millimeter. Den ena fronten efter den andra vandrar förbi, antingen norr eller söder om oss, och lämnar i bästa fall några droppar efter sig. Solen skiner i stort sett hela dagarna, och det är mellan 20 och 25 grader varmt. Alltså fullständigt idealiskt sommarväder, om det inte vore för torkan, som vid det här laget har börjat stressa livet ur oss trädgårdsägare. Jag har stödvattnat sedan början av juni, eftersom en upprepning av fjolårets torka vore katastrof för växtligheten, Men man kan ju inte vattna överallt, så jag flyttar runt spridaren var fjärde timme till det känsligaste platserna.

Men faktum är att det växer det så det knakar överallt i år, även om det har varit sparsamt med regn. Det började med en fantastisk rhododendronblomning, och trots fjolårstorkan - (eller kanske tack vare den)? - är växtkraften nu enorm. Nyskotten på en del stora rhododendron är halvmeterlånga, och även andra buskar breder ut sig, så att man knappast kommer fram på stigarna längre. Jag har börjat gå runt med sekatör och grensax för att säkerställa tillgängligheten på stigarna.

Samtidigt jagar jag som vanligt aspuppslag, för trots att jag ringbarkade moderträdet förra året, fortsätter småplantorna att sticka upp överallt. Det kommer att ta många år att bli av med den här lilla skogen av ungasp, som alltså är en enda individ, trots att den numera upptar en yta av minst hundra kvadratmeter. (Aspen lär vara världens största träd, om man bara räknar ytan, inklusive rotskott, istället för höjd och stamomfång, som ju annars är det normala sättet att mäta storlek).

Det börjar bli dags för höskörd och även för den årliga ansamlingen av Familjen Familj i Lövekulle. Niklas och Katrin var först ut; de kom förra söndagen och slog som vanligt av alla de nedre ängsytorna med röjsåg. Själv gav jag mig på de övre ytorna, med min gamla motorgräsklippare. Den vägrar fortfarande att starta för mig, men Niklas drog igång den, och jag hann klippa större delen, innan bensinen tog slut,. Naturligtvis misslyckades jag med att starta den igen, trots att jag väntade ett dygn efter påfyllningen. Och under tiden hade Niklas och Katrin försvunnit igen, först till Halmstad och sedan på andra äventyr.

Så jag övergick till att rensa vegetationen kring bäcken och övre dammen med skära, för både strutbräken, plymspirea och jätterams har blivit alldeles för vidlyftiga där. Runt själva bäckutloppet hade även vassen blivit väl vidlyftig, så jag tog ner så mycket jag kunde nå från fast mark. Resterande får Niklas ta hand om, när han gör sin årliga heroiska röjningsinsats längs strandkanterna, genom att vada ut i dammen och dra upp så mycket som möjligt av vassen med rötter och allt.

På torsdagen dök Boel och Lennart upp, och jag tvingade förstås genast Lennart att starta gräsklipparen åt mig. Han fick faktiskt dra i snöret åtskilliga gånger innan den behagade gå i gång, så uppenbarligen beror problemen inte enbart på att jag börjar bli svag och skröplig. Det slutar förmodligen med att jag måste byta ut den, för det är alltför irriterande att vara beroende av någon annan som startar maskinen, varje gång gräset behöver klippas, även om det inte är så ofta jag gör det.

På torsdagen kom Amandas gäng med taxi från flygplatsen, och nu är Niklas och Katrin på plats igen också, så det är fullt hus i båda familjehusen. Än så länge håller värmen i sig, och större delen av gänget tillbringar dagarna nere på badplatsen, så hittills har jag inte sett så mycket av dem. Själv är jag nämligen inte så road av badliv och strandträngsel, så för min del blir det mest en solstol i skuggan med en god bok, eller möjligen ett snabbt eftermiddagsdopp med Nelly ute på Talludden. Trädgårdsarbetet har jag gett upp vid det här laget, bortsett från att jag fortfarande flyttar runt vattenspridaren var fjärde timme. Det är helt enkelt för varmt för att jobba.

Familjen Familj vill förstås ha fortsatt sol och värme, men själv är jag elak nog att hoppas att nästa regnfront, som är aviserad till onsdag, inte ska gå runt oss, som alla de tidigare gjort. Ett passerande åskväder på söndagen bjöd på mycket mullrande, men bara några droppar regn.

Det skulle verkligen behövas en rejäl rotblöta nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...