Nattfrost i början av oktober...

Det var nästan svårt att tro det, för det är bara drygt två veckor sedan Niklas tog sommarens sista bad i Mjörn. Men när jag gick första rundan med hunden på onsdagen låg morgondimman i stråk över fälten och grässtråna var styva och vita av frost. Dags att ta in tomaterna uppenbarligen, även om frosten hittills bara träffat de låglänta partierna ner mot sjön. Men hösten är definitivt här; nattfrosten har återkommit hela veckan.

Och vägkanterna är fortfarande inte slagna.

Det här är faktiskt ett större problem än de flesta skulle tro, för ängsmark som inte sköts degenererar snabbt, när gräset gynnas på ängsblommornas bekostnad. Ju längre man väntar med slåttern, desto svårare blir det. När väl gräset lagt sig ner, blir det nästan omöjligt att komma åt närmast marken. Och om sedan löven hinner falla ovanpå det liggande gräset, blir det praktiskt taget omöjligt att bli av med dem också, eftersom räfsan fastnar i det långa gräset under.

Det hela oroade mig så mycket att jag började oroa mig för att jag oroade mig. Jag fyllde 80 i våras och man blir ju inte yngre med åren heller. Det är åtskilliga år sedan jag senast använde min gamla lie från sjuttiotalet. Successivt har Niklas och Katrin tagit över en del av de mera ansträngande skötseljobben i parken, och till dem hör definitivt den årliga slåttern. De brukar slå av de inre gräsytorna med röjsåg på eftersommaren, och vägkanterna har alltså hittills slagits av vägföreningens entreprenör, ända sedan bebyggelsen kom till. Själv svarar jag normalt bara för räfsning och kompostering av höet, och efterslåttern med min egen gamla motorgräsklippare bortåt slutet av oktober - och även det är ett ganska ansträngande jobb.

Men nu är det alltså redan början på oktober, vägkanterna är inte slagna alls, och gräset har redan hunnit lägga sig. Jag gjorde faktiskt ett försök med skäran på tisdagen, men eftersom det innebar att antingen gå dubbelvikt eller krypa på knäna, gav jag upp efter en dryg timme. Då hade jag hunnit med en yta på ca 10 kvadratmeter, så det var uppenbarligen inte realistiskt. Jag var så desperat att jag faktiskt ringde ordföranden i vägföreningen, men han befann sig i Tyskland, och kassören åkte ju till Spanien förra veckan, så det lär inte vara mycket att hoppas på från den fronten under de närmaste veckorna. För även om tvisten med trädgårdsfirman numera är löst, är normaltiden för slåtter onekligen över, och någon ny beställning av slåtter har tydligen inte gjorts av föreningen.

De ganska breda gräsytorna utefter vägarna är en del av parkens ursprungliga design. Från början låg ju näckrosdammen i en "hemlig" glänta mitt i skogen, och grannarna brukade leta sig dit på de upptrampade skogsstigarna, för att titta på näckrosorna, när de blommade. När sedan detaljplanen togs fram fälldes många av träden längs vägarna. Och medan alla de nya husen successivt kom till, försökte jag återskapa något av den gamla skogsmystiken kring dammen, genom att plantera 10-15 meter breda skärmar av olika sorters buskar och träd runt alla gränserna. Men jag lämnade samtidigt en ganska bred gräremsa utefter alla vägkanterna, för att intrycket skulle bli öppnare och trevligare för de nya grannarna.

Den här gräsytan har alltså slagits av vägföreningens inhyrda trädgårdsfirma ända sedan bebyggelsen kom till, och på något sätt har jag bara kommit att ta det för givet. För även om marken formellt tillhör mig, hör den både visuellt och praktiskt mera ihop med vägarna än med resten av parken.

Men nu var jag uppenbarligen tvungen att ta till lien själv, eftersom det har annonserats regn till hela nästa vecka. Så jag körde alltså till Jordnära, för att inhandla ett bryne till lien, som naturligtvis var lika ringrostig som jag, och jätteslö. De hade naturligtvis inga på lager, vilket jag egentligen borde ha begripit från början, för slåttersäsongen är ju slut sedan länge. Jag fick improvisera, med en sorts smörgelpapper för metall, som jag virade runt en brädstump, och sedan gick det åtminstone att bli av med den värsta rosten på lien, som ju inte varit i användning på åratal.

Slåtter med lie är rätt tungt även om det görs i rätt tid, och jag hade glömt hur jobbigt det faktiskt är. Det tog tre dar att nödtorftigt gå över hela ytan, och då finns det förmodligen fortfarande åtskilliga tovor kvar, som jag inte kom åt, eftersom det långa gräset redan lagt sig ner. Det lär jag förmodligen få igen när jag ska försöka räfsa ihop gräset nästa vecka, för det brukar vara rätt jobbigt, även i normalfallet.

Och det hela har fått mig att fundera över om jag ens kommer att kunna ha kvar gräsytorna på lite längre sikt. Den enklaste lösningen vore ju annars att släppa ut buskskärmarna ända fram till vägkanterna, och det vill jag egentligen inte göra, eftersom det är betydligt snyggare som det är. Men man blir ju inte yngre med åren och jag börjar inse att min egen tid är begränsad. Jag fyllde ju 80 i år, men det här är faktiskt första året som skötseln av parken har känts mera som ett problem och en börda än ett nöje..

Man kan få höstdepression för mindre...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...