Under början av veckan fortsatte jag med att försöka räfsa rent gräsremsan mot Ferievägen efter att ha slagit av det värsta gräset med lien. Det var ett tufft jobb, eftersom gräset hunnit lägga sig på flera ställen, och räfsan fastnade ofta i de långa strån, som fortfarande har rotfäste. Då fick jag ta till skäran, för att få loss tovorna, (vilket innebär att stå dubbelvikt halva tiden). Dessutom var allting plaskblött efter allt regnande, så den fulla kärran blev jättetung, när innehållet skulle flyttas till närmaste ringkompost.

I mitten av veckan ringde sedan ordföranden för Vägföreningen, för att berätta att tvisten med trädgårdsfirman nu är löst, och att de kommer att ta hand om vägkanterna i år i alla fall, fast han visste inte exakt när det kommer att bli. Det var ju en bra nyhet i och för sig, (åtminstone för nästa år); problemet är bara att det är alldeles för sent för att vara till mycket nytta i år.

Nu hade jag ju redan slagit av ytan själv, och även räfsat större delen av den. Och samtidigt hade löven fallit, och lagt sig ovanpå det redan liggande gräset, så hur man ska kunna komma åt nere vid markytanens med grästrimmer har jag svårt att förstå. Man får nog betrakta det här året som förlorat, men jag förberedde ändå så gott jag kunde för trädgårdsfirmans ankomst genom att frakta undan så mycket som möjligt av lösgräset och löven. Efter det övergav jag vägkanterna och återgick till uppfyllnaden vid gränsen mot Amandas och Puttens tomter, som ju är ett flerårsprojekt.

Vid det här laget har de flesta av löven redan hunnit trilla av träden, med hjälp av ett par rejäla höststormar. Jag vet inte om det är inbillning, men det verkar vara alldeles ovanligt mycket höstlöv i år. Kanske beror det på att stormarna har skickat in det mesta av löven in på mitt revir, men hela den lilla sidogatan och vändplatsen nedanför Niklas hus var i alla fall täckta av ett så pass tjockt lövlager att man inte ens kunde se asfalten. Jag hade ju kunnat lämna det också åt Vägföreningens trädgårdsfirma, eftersom det faktiskt är deras ansvar. Men eftersom löv blir till bra kompostjord, och jag behöver massor av dem till att blanda in i uppfyllnaden, så bestämde jag mig ändå för att ta hand om större delen av det själv. Det blev några fulla kärror, och löv är ju åtminstone lättare att köra i uppförsbacke än motsvarande kärra full med matjord.

Resten av veckan har jag annars slösat bort med att reta upp mig på ett märkligt förslag att bebygga ängarna i Lövekulle med 2000 nya lägenheter, som tydligen lanserades på Byggmässan i Estrad för ett par veckor sedan. Jag var inte själv på byggmässan, och eftersom Alingsåstidningen bara existerade som webversion under konkurstiden som inträffade ungefär samtidigt, lyckades jag missa rapporteringen om den där också. Nu fick jag höra om det av en slump, genom att jag råkade möta Sofia Ernstson med nyhunden Walter på en av mina hundrundor.

Sofia försåg mig med en länk,https://lovekullestationsstad.se, och jag fick nästan hjärtslag när jag upptäckte vad de fyra största byggmästarna i kommunen gemensamt hade hittat på. Huvudnumret, utöver de 2000 lägenheterna som fyllde alla ängsytorna, var en glassig "strandpromenad" med kallbadhus och hopptorn och uppmuddrad badbassäng mitt på det långgrundaste partiet, (trots att det redan finns både en stor badplats på Lövekulle Udde, 200 meter längre bort, och en gång-och cykelväg dit längs stranden). För säkerhets skull hade de också klämt in en grupp bostäder mellan strandpromenaden och vattnet, just där segelbåtsklubben nu ligger. (Ett par båtbryggor tyckte de tydligen ändå skulle kunna få vara kvar på den lilla yta som blev över, men det planerade klubbhuset fick naturligtvis inte plats i ett så exklusivt bostadsläge).

Mittför Mjörnvallen hade de placerat en stor inomhusarena, en förskola och ännu flera bostäder. (En av de befintliga övningsplanerna fick dock ligga kvar, med bostadsfasader 10 meter ifrån ena kortsidan och långsidan). Att Kvillebäcken rinner tvärsigenom området just där arenan är placerad nämns inte ens i en bisats. Inte heller att grundvattenståndet är så högt att det ofta står vatten direkt i markytan.

Påståendet att en ny gata längs järnvägen skulle avlasta Sörhaga har man svårt att förstå,eftersom trafikförbindelsen med Alingsås centrum uppenbarligen går i Viktoriagatan även i deras förslag. Och att större delen av området ligger under strandskydd och har höga naturvärden, eller att både den gällande översiktsplanen och den fördjupade översiktsplanen för Mjörnstranden säger att hela området ska förbli grönområde, bekymrar tydligen inte herrarna alls; sådana små petitesser ska inte kunna stoppa dessa storvulna planer. Vad som retade mig mest var att det hela framställdes som att kommunen står bakom förslaget, men om man går in på kommunens hemsida om olika byggplaner, finns inte projektet ens nämnt någonstans.

Redovisningen av "Lövekulle Stationsstad" innehöll också en ruta där man kunde berätta vad man tyckte om projektet, så jag avreagerade mig genom att göra det. Det var förmodligen inte de synpunkter de hade förväntat sig, men det kändes ändå bättre efter att ha lämnat dem.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...