Det finns flera saker än vin- och spritkonsumtionen, som man kan behöva begränsa, när man kommer upp i min ålder. Fast just i min ålder kanske formuleringen snarare vara "Jag kommer aldrig mera att..."För rätt många av de här "aldrig-mera"-uttalandena är mindre en följd av aktiva beslut, än av den sorgliga omständigheten att man helt enkelt blivit för gammal för somliga saker.

Andra förändringar beror mera på ändrade vanor och preferenser, än på tvingande omständigheter bara för att man har blivit gammal och skröplig. För gammal är jag förvisso, men ännu inte särskilt skröplig. Jag promenerar minst två timmar om dagen med min hund, och jobbar oftast också dagligen i trädgården, när inte vädret är alltför uselt. (Fast det är det ju rätt ofta så här års, och arbetslusten blir också påtagligt mindre när det handlar mera om underhåll än större nya anläggningsprojekt).

Hittills har jag klarat mig utan både glasögon och hörapparat, även om varken syn eller hörsel förstås är vad de har varit. Och en del aktiviteter som jag dragit ner på beror nog mera på bristande motivation - (eller ren lättja) - än på att jag är fysiskt eller psykiskt oförmögen att utföra dem. En fördel med att bli gammal är också att man inte längre behöver göra saker som man helt enkelt inte tycker är särskilt kul. Att skylla på sin höga ålder är en förklaring, som de flesta godtar utan diskussion.

Nå, här följer i alla fall två av de mest näraliggande besluten, och i båda fallen grundas de på att jag helt enkelt blivit för gammal.

1. Jag ska aldrig mer köra bil i mörker.

Det här beslutet utlöstes av den årliga turen till kyrkogården på Allhelgonadagen, för att placera ett lyktljus och en hemmagjord krans från trädgården på mors grav. I vanliga fall brukar Gun och jag åka dit tillsammans, och även sätta ett ljus för hennes föräldrar uppe i Minneslunden. Mitt mörkerseende har varit dåligt ett bra tag, så det har länge varit Gun, som kört bilen, eftersom hon är sex år yngre och därmed ser bättre än jag.

Men den här gången ville Gun av någon anledning inte åka med dit, och eftersom Boel och Lennart råkade vara i Lövekulle, bad jag Boel följa med. Det var redan skymning när vi kom iväg, och mörkret föll så snabbt att vi till och med hade svårt att hitta fram till graven. När vi sedan skulle köra hem var det redan kolmörkt. Och av någon underlig anledning, som jag fortfarande inte förstår, lyckades jag hamna norr om Kungälvsvägen i stället för söder. (Förmodligen berodde det på en kombination av mörkret och ett tillfälligt utslag av mitt höger-vänster-förvirringssyndrom).

Hur som helst så förirrade jag mig totalt inne i Bolltorpsområdet, och eftersom jag inte hade en aning om var jag befann mig, blev det extra svårt att hitta ut igen. Det blev inte direkt bättre av att jag hade min kära syster i passagerarsätet, och att hon, av förklarliga skäl, hade en del synpunkter på mitt körsätt.Hon undrade också hur jag kunde köra vilse i Bolltorp, när jag faktiskt bor i Alingsås. Men jag har ju aldrig haft nägot ärende i Bolltorp, eftersom jag inte känner någon som bor där. Det tog säkert en kvart innan jag äntligen hittade en plats som jag kände igen, så att jag kunde orientera mig. Vi kom ju hem helskinnade, men efter den upplevelsen har mörkerkörning definitivt hamnat på min "aldrig-mera"-lista. Det kommer att krävas en akut nödsituation med livsfara involverad, för att jag ska bryta emot det.

(Ändå dröjde det bara någon månad, innan jag var nära att bryta löftet. Det var Emilie, som oväntat kom till Lövekulle över weekenden, och bad om skjuts från stationen. Tåget var inne halv fyra, så det var ett definitivt gränsfall, för skymning är inte så värst mycket bättre än mörker, men det gick bra - den här gången. Men nästa gång får hon definitivt ta bussen)!

2. Jag ska aldrig mera åka tåg till Stockholm för att fira jul

Julresorna till Stockholm har pågått i väldigt många år, och själva julfirandet där är alltid jättetrevligt, även om jag ibland fått sova under matsalsbordet p.g.a logistikproblemen. Det är resorna dit och hem, som successivt blivit allt struligare, särskilt som jag har hunden med mig och därmed kan råka ut för jobbigt sällskap i hundkupén. Oftast är det ju fyra platser kring ett litet bord, och har man riktig otur kan samtliga fyra platser vara upptagna av andra hundägare. Värst var det en gång när en av medpassagerarna hade två Grand Danois. Han hade visserligen bokat två platser, men de jättelika hundarna spillde hela tiden ut i mittgången, så förbipasserande till kafévagnen, som ligger intill, fick klättra över dem.

(Kattägare är lättare, eftersom de oftast bokar en extra plats att ställa kattburen på. Å andra sidan är katterna ofta stressade och spottar och fräser, så fort ens hund så mycket som ändrar ställning). Det brukar lugna ner sig efter ett tag, men bara så länge som man sitter still. Att gå till kafévagnen för en kopp fika är förstås uteslutet, och bara att gå på toaletten under resan blir ett stort företag.

Det stressigaste är dock att ta sig till och från stationen, och se till att komma på rätt tåg, eftersom det ofta går flera vid ungefär samma tidpunkt, varav ett är ett s.k mjölktåg, som stannar vid varenda station, och därmed tar två timmar längre än snabbtågen. Jag har en dålig vana att vara ute i sista minuten, och stressen har lett till att jag har hoppat på fel tåg minst två gånger, och även missat tåget helt en gång. Fram kommer man förstås förr eller senare men utan platsbiljett kan resan bli jobbig. Förra året lyckades jag själv gå på rätt tåg, men Boel och Lennart, som var tio minuter tidigare ute än jag, klev på mjölktåget. Jag såg dem på perrongen, men hann inte stoppa dem innan tåget redan börjat rulla. Mitt eget tåg gick 5 minuter senare, och jag kom fram två timmar före dem.

Nå, förr eller senare når man en punkt när man bara inte orkar längre, så i år meddelade både jag och Boel att vi fortsättningsvis skulle avstå från det trevliga julfirandet i Stockholm.

Nu ledde beslutet faktiskt till att Niklas och Katrin efter en del funderande bestämde sig för att flytta sitt eget julfirande till Lövekulle istället, och det var en oväntad bonuseffekt. Initialt var de rätt ovilliga, eftersom det ju innebar en del extra strul för deras del. Men i Lövekulle kan ju alla sova i sina egna sängar, och Katrins gamla föräldrar bor ju också i Alingsås, så visst finns det fördelar. Så i år blir det alltså Lövekullejul för mig igen, förmodligen för första gången sedan mor dog.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...