På måndagsmorgonen blåste det fortfarande såpass kraftigt att det kändes obehagligt på den tidiga morgonrundan med Nelly. Skadorna på vår mark verkade dock ha inskränkt sig till nerblåsta grenar, och lite problem kring växthuset, som ändå verkade ha klarat natten oväntat bra.

Växthuset har dubbelglas i väggarna, och där finns också element för uppvärmning, Under de senaste åren har jag dock avstått från att sätta på elementen, för att spara på strömmen. Numera används växthuset mest för frostfri övervintring av en del utomhuskrukor, men där finns också en gammal vinranka, som vid det här laget vuxit sig väldigt stor. Det brukar gå att hålla växthuset frostfritt, och hittills har den överlevt vintrarna utan synliga skador, men en direkt följd är förstås att fruktbarheten har påverkats negativt. Förra året blev det bara två pyttesmå druvklasar, men då kom det ju också en rätt rejäl köldknäpp i februari, som varade ända in till april.

Mellan växthuset och det övre vardagsrummet finns bara en gammal verandadörr med enkelglas, och genom den läcker förstås en hel del värme, dock inte så mycket att temperaturen i vardagsrummet blir märkbart påverkad. (Det finns ju också en öppen spis i rummet, som jag eldar i dagligen vintertid). För att öka värmeisoleringen är också större delen av växthuset vintertid insvept i bubbelplast, som är säkrad av diverse tunga staketpålar ovanpå taket och lutade mot väggarna. Det fungerar normalt bra, även om det ser lite skräpigt ut. Men lyckas vinden väl ta sig in genom någon glipa, blir förstås lyftkraften enorm. Och inför en aviserad storm med nästan orkanstyrka kändes det ju lite oroligt, och jag hade visioner av jättestora plastsjok flygande fritt iväg över nejden.

Nu klarade ändå konstruktionen själva kulmen av stormen utan synbara problem. Men på måndagsmorgonen hoppade jag plötsligt till vid datorskärmen, av en kraftig duns utifrån bakre verandan. Det visade sig vara ett av plastsjoken på växthustaket, som delvis lättat, och nu hängde löst och fladdrade på baksidan, förmodligen för att vinden vänt under natten, så att vi nu träffats av baksidan på fronten. Det blåste förstås för mycket för att jag skulle få tillbaks sjoket på taket, men , jag lyckades ändå säkra den nerhängande delen genom några extra pålar.

De fortsatta dagliga rundorna med hundarna avslöjade att stormskadorna i omgivningen också var förvånansvärt små. En stor björk hade ramlat tvärsöver GC-vägen mot fältet, men det gick ganska enkelt att kliva över stammen. I övrigt var det ett bara halvdussin vindfällen längs rundan i Hjortmarka, och ännu färre i skogspartiet vid Gerdsken. Men det senare berodde förstås på att skogsägarna där redan kalhuggit jättestora partier under vintern.

Det var fortsatt omväxlande blåst och regn under början av veckan, vilket innebar att lövräfsningen av de sista partierna fick stå på vänt ett par dagar. I stället ägnade jag mig åt att samla ihop alla nerblåsta grenar från stormen. En del av dessa var riktigt stora, men eftersom de kändes förvånansvärt lätta, var de förmodligen torra redan innan stormen. Vilket är bra, eftersom de kommer att bli tändved till nästa år, så insamlingen gjordes inte enbart för att snygga upp i området.

De flesta trädgårdsägare brukar nog elda ett rätt stort bål med grenar och ris, antingen under hösten eller våren, men hos mig hamnar alla större grenar och kvistar förr eller senare i någon av eldstäderna som tändved. Tills vidare lagrar jag dem luftigt i ett par högar, som vid det här laget vuxit sig rejält stora, men förr eller senare ska de klippas i decimeterlånga bitar och lagras under tak, tills det är dags för nästa års vintereldning.

På onsdagen hade vinden dock mojnat så att jag kunde återta räfsningen av den återstående nedersta delen av dammtomten; ängspartiet längs vägen ner mot nordhörnet. Och under veckan hann jag precis avsluta hela dammtomten, i sista minuten innan nästa nästa storm brakade loss

Göran skulle åka till Jönköping under söndagsmorgonen, för att hälsa på mamma och bröder i Jönköping, så jag var ensam med Nelly. Eftersom det var förutspått både dagsregn och tilltagande vindar under dagen, bestämde jag mig för att försöka förekomma ovädret genom en tidig morgontur runt Bryngenäs.

Stormen, som kom in västerifrån under natten, hade inte riktigt nått full styrka här ännu, men det hade regnet, och både Nelly och jag blev rejält våta. Och inte bara uppifrån, för i stort sett alla vägar och stigar hade förvandlats till porlande bäckar, och man fick oftast balansera på kanterna, för att ta sig fram någorlunda torrskodd. Nåja, torr och torr – så här våt har jag nog aldrig blivit på någon av mina hundrundor. Upptill klarade jag mig någorlunda, eftersom min länga vinterrock är relativt vattentät – dock inte tillräckligt för att klara av de horisontella regnet, som blev allt värre under vandringens gång, allteftersom vinden tilltog allt mera.

När vi väl kom fram till grinden i ändan av Lövekullevägen var vattenståndet så högt vid strandkanten att stora delar av vändplatsen redan stod under vatten. Som ett alternativ till att vada igenom en jättestor och decimeterdjup vattensamling vid själva grinden, valde jag att klättra över stenmuren istället, vilket inte var helt lätt, eftersom det vid det här laget blåste full storm. Lyckligtvis hade vi vinden i ryggen uppför den långa backen förbi Scoutstugan.

Jag hade inte väntat att få se någon annan trotsa väderleken, men strax innan Bryngenäsgrinden mötte jag faktiskt en man på utväg, och märkligt nog var även Scoutstugan bemannad och upplyst. Normalt serveras det ju alltid kaffe och bullar där på söndagarna, men jag undrar om de kommer att få många gäster en sådan här dag. Själv avstod jag från att gå in, eftersom jag redan var totalt plaskvåt, Det var bara att skala av sig vartenda klädesplagg på badrumsgolvet, när vi väl kom hem, och byta till torra kläder. (Konstigt nog var det strumpbyxorna som var våtast, trots att långbyxorna är någorlunda vattenavvisande, men förmodligen hade väl fukten stigit kapillärt från de vid det här laget genomblöta skorna).

Både jag och Nelly var rätt slaka efter strapatserna, så vi tillbringade större delen av söndagen i soffan framför teven, medan vinden tilltog alltmera utanför. Däremot avtog regnet, vilket var skönt, för vattenståndet är redan rekordhögt i dammen, och det är stora vattenytor på ängsmarken runtomkring.

På eftermiddagsrundan, när regnet faktiskt hade slutat helt, och stormen lugnat ner sig lite, möttes vi av ett nytt nerblåst träd tvärs över GC-vägen ner mot fältet. Så sent som dagen innan hade någon vänlig person faktiskt sågat undan stammen på den fallna björken, så att det gick att ta sig fram igen. Nu låg det dock en ny björk tvärsöver vägen, fast åt motsatta hållet, och lite svårare att ta sig förbi, eftersom själva kronan hamnat på vägbanan. Nelly och jag lyckades dock tränga oss igenom, och förhoppningsvis kommer den vänliga personen med motorsågen att göra en ny insats, för den här vägen är flitigt frekventerad, inte bara av mig och andra hundägare, utan även av cyklande ungdomar på väg till och från skolan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...