Min älskade lilla hund fyllde åtta år i november. Det är svårt att tro, eftersom hon fortfarande är så livlig och gladlynt. Men hon har faktiskt äntligen blivit ”vuxen”. Det sägs att welsharna inte mognar förrän vis sju års ålder, men för Nelly har det alltså tagit ytterligare ett.

Jag har oerhört svårt att tänka mig ett liv utan Nelly. Hon är en väldigt viktig del av mitt liv, på så många olika sätt, särskilt som jag annars lever ensam. Hon följer mig utan koppel, vart jag än går, hon ligger tåligt och väntar under en buske medan jag jobbar i trädgården, hon är en perfekt och ganska diskret sängvärmare, och hon tigger godis och smekningar på ett charmerande oemotståndligt sätt, genom att bara sitta och stirra dyrkande på mig.

Nelly är på många sätt en privilegierad hund, eftersom jag fick henne efter att jag gått i pension, och hon därmed ytterst sällan har behövt uppleva att lämnas ensam hemma. Om det är något jag ångrar i mitt liv, så är det att jag försökte ha hund medan jag jobbade heltid. Det ledde till att David blev så desperat att han lärde sig att öppna fönster, så han kunde hoppa ut från andra våningen för att springa och leta efter mig. Och till att Goliat blev så rädd för att bli lämnad ensam igen, att han inte ens klarade en halvtimme, efter att han flyttat hem till mor på gamla dar. Nelly är så trygg att jag utan vidare kan lämna henne ensam i flera timmar numera. Fast det händer förstås väldigt sällan, för jag har ju alltid möjligheten att lämna över henne till Göran och Gun, om jag vet att jag kommer att vara borta flera timmar.

Jag tror att min hund är den största anledningen till att jag hittills hållit mig väldigt frisk och aktiv för min ålder. Ju äldre man blir, desto mer frestande blir det ju att smita ifrån sådant som man även tidigare ogärna gjorde, eftersom vädret var för dåligt, eller det var fysiskt eller psykiskt jobbigt, eller bara urtråkigt. Man blir helt enkelt lite lat. Det är därför som den bästa försäkringen mot att sjunka ner i overksamhet och tappa konditionen är att ha en hund. För hunden tvingar en ut i ur och skur; minst en lång skogspromenad om dagen, och dessutom 3-4 kortare "kissrundor". Här gäller verkligen regeln; "Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder".

Trots det kommer Nelly ganska säkert att bli min sista hund. Jag hoppas förstås att hon ska bli minst 15 år, eftersom hon verkar väldigt frisk och sund. Men i så fall skulle jag alltså vara 87 år, när hon dör. Ingen uppfödare skulle sälja en hund till någon i den åldern, och det skulle inte heller vara ansvarsfullt av mig, eftersom risken blir för stor att jag skulle dö eller bli "oförmögen" före hunden. Till och med Nellys uppfödare anförtrodde mig i efterhand, att hon varit tveksam om hon skulle sälja valpen till mig, eftersom hon tyckte jag var väl gammal. Det som tydligen avgjorde saken var att; "Du hade ju din dotter och hennes barn med dig, så jag räknade med att de skulle hjälpa till". (Att Katrin faktiskt bara är min systersonhustru, och dessutom bor 40 mil bort, brydde jag mig inte om att förklara). Det var dessutom rätt korkat av henne, för pensionärshundar är nog de som har det allra bäst, eftersom de sällan lämnas ensamma.

Numera kan jag ha Nelly lös överallt året om; jag kopplar henne bara på trafikerade vägar, och när vi möter folk ute i skogen. Det är förstås olagligt så här års, men jag bryr mig inte. Jag hade henne till och med lös utan problem under hela löpperioden, trots att hon villigt ställde upp sig och vek undan svansen mot slutet, när vi mötte någon av hennes favoritkavaljerer. Hon har tre stycken; den stiliga vallhunden i huset innanför granhäcken, unghunden Walter på Ekebacken, och den lilla vita pälstussen, som hon brukar hälsa på genom grinden, när vi passerar tomten på Svallåsvägen. (Pälstussen har ännu inte insett att han lätt skulle kunna ta sig ut, bara genom att hoppa upp på någon av de omgivande stenmurarna).

Nellys osynliga koppel är ca 40 meter långt, och även om det ibland händer att hon försvinner utom synhåll för mig på skogspromenaderna, så har hon själv järnkoll på var jag är. Jag behöver bara sätta mig ner på en sten eller stubbe, för att hon omedelbart ska komma farande, för att kolla vad jag gör. När hon var yngre hände det ibland att hon drog iväg efter både rådjur och harar. Men inte ens då blev hon borta länge, och försvann ytterst sällan helt ur synfältet. Numera ger hon oftast bara rådjuren en förströdd blick över axeln, när vi stöter på dem på promenaderna.

Det enda kvarstående jaktproblemet är fåglar. Hon är ju en fågelhund, och en kull med kringirrande trastungar, eller en flock kacklande höns kan fortfarande få henne att gå i spinn. Vid ett tillfälle under valptiden, när hon var mindre än fyra månader gammal, lyckades ett par kråkor locka iväg henne flera hundra meter ifrån mig, trots att hon redan från början var väldigt "klängig" och ogärna lämnade min sida. De jobbade systematiskt i par, genom att flyga lågt och sätta sig på marken ett par meter framför nosen på henne, och när hon sedan rusade fram flög den första kråkan upp, varpå parkamraten upprepade samma manöver. Exakt vad de ville uppnå är oklart, möjligen planerade de att anfalla och äta upp henne, efter att ha lurat henne tillräckligt långt ifrån mig. Eller också ville de bara retas.

Kråkor gillar nämligen att retas med hundar, det har vi sett många exempel på under åren. Bl.a brukade de driva David och Goliat till vanvett, när de fick sin mat utomhus sommartid. Även då jobbade de i par, och en kråka brukade landa alldeles intill matskålen, för att locka hunden att jaga bort den. Under tiden tog den andra kråkan för sig av hundmaten, och sedan skiftade de roll.

Kanske har Nelly sent omsider har insett att hon aldrig kommer att få tag i någon kråka, för numera passerar hon dem oftast utan att ägna dem mer än en förströdd blick, trots att hon ju faktiskt är en fågelhund. Möjligen har hon insettatt hennes "jägare" är ett totalt hopplöst fall, som aldrig kommer att skjuta någon fågel, som hon kan apportera. Eller också är det en variant av den pensionerade stinsen, som sitter på en bänk vid järnvägen och konstaterar: "Där går ett tåg... Det ger jag f-n i... Där går ett tåg till... Det ger jag också f-n i"...

Men fortfarande händer det ibland att hon faller för frestelsen att spränga upp en flock kråkor nere på fältet, bara för nöjet att få se dem flyga upp. Och fortfarande händer det ibland att hon tar ett extra ärevarv runt hela fältet, bara för lusten att springa fort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...