Det blev faktiskt inte någon ny storm den här weekenden; annars har de ju kommit med förvånansvärd regelbundenhet, en kring varje veckoslut. Däremot är det fortfarande översvämningar lite varstans. Det har också varit en jobbig vecka, på flera andra sätt.

Göran hade stuckit till Jönköping ett par dagar igen, för att hjälpa gamla mamma, eftersom den bror som annars praktiskt nog bor granne med henne, hade åkt till Stockholm. (Inger, som faktiskt fyller hundra i år, bor fortfarande hemma, och klarar det mesta själv, men familjen vill förståeligt nog hålla lite närkoll på henne).

Nelly och jag blev därmed lämnade åt oss själva, och eftersom jag försöker begränsa mitt bilkörande så mycket som möjligt, blir hundpromenaderna oftast förlagda till hemområdet. Vi startade med den klassiska Bryngenäsrundan. Sist jag provade den, för ca en månad sedan, lyckades vi ju faktiskt ta oss förbi den översvämmade grinden vid Scoutstugan, genom att klättra över muren. Den här gången hade dock översvämningen spridit sig till hela vändplanen, och medan jag balanserade fram till muren för att få en överblick av situationen, stod jag på huvudet över ett par trädstammar, och landade i ett stenrös.

Jag slog mig rätt ordentligt, så pass att jag blev liggande ett par minuter, för att kolla om jag brutit några ben. Ett tag funderade jag faktiskt på om jag skulle behöva ringa Gun för att få bilassistans, för jag kände mig alldeles snurrig, och det gjorde rejält ont på flera ställen. Skadorna visade sig dock vara koncentrerade till vänster knäskål och höger lillfinger, och hur jag lyckades slå mig samtidigt på två så pass avlägsna punkter förblir en gåta. Jag lyckades dock ta mig hem för egen maskin, fast jag fick välja omvägen via det långa gräsfältet och Svärds stuga, (som numera bara är en husgrund, eftersom kommunen tyvärr bestämde sig för att riva den för några år sedan).

Jag mådde rejält dåligt resten av dagen, om det nu berodde på chock eller lindrig hjärnskakning, vill jag låta vara osagt. Större delen av dagen tillbringade jag alltså liggande på rygg framför TVn, där humöret knappast förbättrades av att sändningen var usel, och både bild och ljud försvann i flera minuter då och då. Framåt eftermiddagen kvicknade jag till så pass att jag klarade av att gå de vanliga kissrundorna med hunden, och dan därpå kändes allt i stort sett normalt igen.

Jag drullar faktiskt omkull ganska ofta, och orsaken till att jag inte brukar slå mig särskilt illa när det händer, kan förmodligen härledas till min hästperiod för sextio år sedan, då jag brukade anförtros att rasta hästar, som stått skadade i veckor, och därför skulle sättas igång försiktigt genom utomhusrundor i skritt, samtidigt som de var fyllda av explosiv energi. Ägarna, som ibland var lite till åren, var förståeligt nog inte så pigga på att utsätta sig för detta själva, så uppgiften hamnade alltså ofta på mig. Jag brukade för det mesta klara av att hålla hästarna lugna, genom att prata med dem eller sjunga, med det hände förstås ibland att jag blev avkastad. Då gällde det att rulla ihop sig och försöka undvika utstickande armar eller ben, och min fallteknik blev efter varje gång förbättrad. Förmodligen sitter den kvar i kroppsminnet på något sätt.

Dagen efter hade alltså det värsta obehaget faktiskt klingat av, bortsett från att jag fortfarande hade lite problem med att gå nerför trappor. Men eftersom den dagliga utevistelsen begränsas både av skadan och vädret, var jag mera beroende än vanligt av en fungerande TV, och den hade alltså krånglat rejält den senaste veckan, med en hoppande bild som kommer och går. (Det sista jag hade försökt med dagen innan var att byta ut batterierna i fjärrkontrollen mot två stycken helt nyinköpta, men det verkade bara ha gjort saken värre. Den tidigare hoppande bilden hade nu frusit totalt, och det gick inte att koppla in satellitkanalerna alls). Jag beslöt därför att ringa distributörens support, och förvånande nog fick jag omedelbart kontakt med en ytterst hjälpsam dam, som ansträngde sig till det yttersta, för att lotsa mig fram till en förklaring. (Jag hade ju hoppats att någon tekniker skulle komma hem till mig och fixa alltihop på plats, men damen trodde att vi nog skulle kunna testa de olika kontrollerna över telefonen).

Jag vet inte hur det ser ut runt er TV, men min är av bordsmodell och står i en hylla och utrymmet bakom är ett totalt kaos, fyllt av dammiga och trassliga sladdar, med sex olika ingångar till själva apparaten. Den vänliga damen lotsade mig igenom alla tänkbara steg i att få igång apparaten igen, men eftersom det innebar att hantera två nästan likadana handkontroller utöver telefonen, och texten på alla tre var svår att tyda, när man ser lite halvdåligt och dessutom är stressad, blev det inte helt enkelt. Så jag blandade hela tiden ihop apparaterna, och både kände mig - (och framstod förmodligen även) - som en total teknisk idiot – vilket jag ju faktiskt också är. Och det blir definitivt inte bättre när jag känner mig stressad, vilket jag verkligen också var, vid det här laget. Den tålmodiga damen gav emellertid inte upp, även om resultatet av alla hennes förslag antingen resulterade i en helsvart skärm eller texten ”NO SIGNAL”.

Efter en dryg halvtimmes fruktlösa försök föreslog hon lite desperat att batterierna i handkontrollen kanske var slut. På vilket jag tvärsäkert svarade, att DET kunde det ju absolut inte bero på, eftersom jag ju just hade bytt ut dem. Damen envisades dock, och till slut plockade jag motvilligt fram en ny omgång batterier ur samma ask, och satte in dem. Och simsalabim! När jag tryckte på knappen för umptisjätte gången, gick TVn plötsligt igång, fullkomligt normalt.

Den enda förklaring jag kan tänka mig är att jag satt in något av de tidigare batterierna upp och ner – och det verkar ju faktiskt troligt, eftersom problemen förvärrades efter batteribytet. Det sa jag dock inte till den vänliga damen, eftersom jag inte ville framstå som en ännu större senil och oteknisk idiot än jag redan gjort. Jag bara tackade henne översvallande för hennes vänlighet och tålamod, och nu har jag alltså en fungerande TV igen.

Och det är ju bra, för nu är ju redan nästa ”nästan-katastrof” på gång; det nya corona-viruset sprider sig mer och mer, och förr eller senare lär det ju komma till Alingsås också. Då blir det besvärligt, men den litanian sparar jag till nästa vecka.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...