Jag eldar ju i två vedspisar dagligen och som tändmaterial använder jag hopskrynklade gamla tidningssidor av Svenska dagbladet och GP, som jag får kassevis av Gun. (Själv prenumererar jag numera bara över nätet).

I morse råkade jag få upp en artikel från den 26 januari, med den alarmerande rubriken; ”Det nya mystiska viruset smittar på människor också”.

Längre tillbaka är det alltså inte sedan starten av det som numera dominerar alla media till den grad att åtminstone jag är rejält trött på all rapportering. Viruset har uppenbarligen spridit sig enormt fort. och även om epidemin hittills inte verkar ha nått Alingsås, så är det förstås bara en tidsfråga innan det kommer hit också. Nyheterna i både tidningar och TV domineras numera helt av corona, och det är extrasändningar i stort sett varje timme, om hur man ska förhålla sig till det. En riktigt korkat formulerad order, som alltså kom på söndagskvällen den 15:e, var att ”gamlingar över 70 år” skulle hålla sig inomhus.

Jaha, tack för det rådet! Själv är jag 81, och eftersom jag är fullt frisk och dessutom har hund, blir det förstås svårt att följa det. Jag har varken hemhjälp eller kommunal assistans, och både jag och hunden måste ju också ha mat. Nelly och jag går skogspromenader på minst två timmar varje dag, och oftast har vi sällskap av Göran och Castor.

På sistone har vi dock fått gå själva, eftersom Göran, (som ändå är sex år yngre än jag), haft problem med yrsel, och därmed med balansen. Han har ramlat omkull två gånger under de senaste tre veckorna, trots att han går med två käppar. Det största problemet med det är att han inte klarar att ta sig upp själv, och eftersom han är stor och tung, så orkar jag inte heller dra upp honom på egen hand. Första gången det hände var vi i Hjortmarka, och som tur var alldeles vid parkeringen, så vi fick hjälp av en annan besökare på väg till bilen. Andra gången hände det vid våra brevlådor, och lyckligtvis hade han mobilen med sig och ringde mig. Jag blev tvungen att gå in och väcka Gun, och med gemensamma krafter fick vi honom på fötter igen. Allt det här är förstås oroande, och vi bestämde oss för att det var dags med en koll på vårdcentralen för honom.

Under förra weekenden var Anna på besök med två av barnen och den nya cockervalpen Lelle, (och möjligen medförde de viruset, för Emil var tydligen hemma med en ”förkylning”). På sätt och vis vore det kanske lika bra, för uppenbarligen kommer man att ändå smittas av det förr eller senare, och kanske det är bättre att få det gjort medan man fortfarande är fullt frisk i övrigt. Än så länge, en dryg vecka senare, har dock ingen av oss insjuknat, så förmodligen var det bara en förkylning. Anna och jag tog en långpromenad med hundarna på söndagen. Det var meningen att lilltjejen Julia skulle gå med, men hon försov sig, så det blev bara Anna och jag. Och det var tur, för vi lyckades gå totalt vilse i ett område som jag egentligen känner väldigt väl. Vi gick och pratade, och Anna gick först på stigen, och hon kan förstås inte stigarna här ute. Jag tänkte inte så mycket på var vi var, förrän vi plötsligt passerade under en kraftledning, som vi definitivt inte skulle passera.

Sen blev det rörigt, men vi hittade dock hem till slut, och efter den oplanerat långa promenaden körde Anna alltså in Göran till akuten på vårdcentralen för en koll. Jag hade hoppats på att han skulle få en skallröntgen, men tydligen gjorde de bara en vanlig hälsokoll, och hittade ingenting alarmerande. Han blev inte ens testad för coronavirus, men kommer tydligen att bli sittande ett tag, så Gun har tagit över rastningen av Castor, och vill helst gå ensam.

Under veckan har Nelly och jag alltså gått promenaderna på egen hand, och på torsdagen gick vi i Karin Boyes Park, som är en av mina favoritparker. Trots att skogspartiet ligger direkt an mot bostadsområdet i Bolltorp, är det förvånansvärt stort, med vacker och varierad terräng och fina stigar. Man brukar också stöta på grupper av förskolebarn, som ofta är utspridda över ett stort område, och bl.a roar sig med att leka bergsbestigare i några rätt rejäla stup. (Det ser rätt vådligt ut ibland, men dagispersonalen, som mest håller till på en stor gräsyta i den centrala delen av parken, verkar lyckligt ovetande om vad de har för sig). Jag brukar normalt koppla hunden, när jag passerar ungarna, eftersom somliga – mest pojkar - är rädda för hundar. Om det är någon som ber att få klappa hunden är det alltid en flicka.

Den här gången var det dock annorlunda, och det beror förmodligen på coronaviruset, även om jag inte riktigt förstår sambandet. Istället för tre separata grupper av barn utspridda på olika platser i parken, mötte vi plötsligt alla tre grupperna tillsammans på en av stigarna, tågande i en väldigt lång rad, med lärare i början och slutet. Nelly och jag fick klättra upp i terrängen vid sidan av stigen, som är så smal att man inte kan mötas. Varför det på något vis skulle skydda barnen bättre att samla ihop dem i en enda stor, bevakad grupp ute i naturen, begriper jag inte. Ungarna verkade inte heller särskilt roade av situationen.

Liksom jag själv var de förmodligen rejält trötta på coronaviruset, redan innan det ens kommit igång här i Alingsås.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...