Jag har en tendens att antingen överreagera eller underreagera på obehagliga nyheter. ”Lagom” är liksom inte riktigt min grej. Jag är dessutom en vanemänniska, och till vanorna hör att handla mat en gång i veckan. Det gör jag normalt på torsdagarna, och varannan torsdag kommer dessutom städhjälpen, Linnea. (Vilket är en extra anledning att hålla sig borta från huset extra länge, eftersom Nelly älskar henne och annars skulle vara väldigt i vägen för hennes jobb).

Min första reaktion på rapporteringen av coronaviruset, med alla varningar om att gamlingar var speciellt utsatta, var en lätt panik, som fick mig att ringa Linnea, och be henne köpa med fil och mjölk på sitt vanliga varannan vecka-besök. Vilket hon också snällt gjorde. Under tiden hade jag dock insett att det fanns ju en hel del annat än mjölk, som jag behövde, så redan samma dag åkte jag själv till affären och bunkrade upp ordentligt. (Affären visade sig vara nästan folktom, trots att det senare visade sig att viruset inte ens nått Alingsås ännu. Veckan efter rapporterades ett enstaka fall).

Men dagarna gick och filmjölken började ta slut igen, trots att jag köpt en liter extra. Tre av grannarna hann erbjuda sig att handla åt mig under den perioden, vilket ju var jättegulligt av dem. Jag tackade dock nej till alla tre, av samma orsak - inköpslistan. Normalt kommer jag på saker som jag behöver medan jag går runt i affären, och att göra upp en lista i förväg är svårt. Mina förråd av konserver och djupfryst är också rätt välfyllda – men så är det filmjölken förstås. Att avstå från min dagliga tallrik fil, med hemmagjord sylt och müsli är nästan otänkbart.

I vanliga fall räcker filen precis en vecka, men här gången varade den 9 dagar, eftersom jag köpt en liter extra. Och fortfarande såg man inga rapporter om lokala fall i Alingsås i tidningarna. Hela Västra Götaland verkade fortfarande vara rätt lugnt, även om det började komma en del fall i Göteborg. På förmiddagarna, då jag handlar, brukar det också vara rätt tomt i affären. Vid det här laget hade jag bestämt mig för att fortsätta att handla själv, så länge jag inte kände några symptom.

Jag började dock bli lite nojig igen, och tillbringade därför en hel dag med att tillverka ett munskydd av lakansväv, med hjälp av ett amerikanskt mönster som jag hittade på nätet. Troligen är skyddet mera psykologiskt än fysiskt, men det ger ändå en signal till andra att hålla avstånd. Sedan skrev jag faktiskt en inköpslista, vilket jag normalt aldrig gör. Den blev väldigt lång, nästan 20 punkter, bl.a för att min hemmagjorda müsli började ta slut och jag behövde nya ingredienser.

Sedan åkte jag till Lidl igen, och glömde naturligtvis listan hemma. Munskyddet satta jag inte heller på mig.

Affären visade sig som vanligt vara nästan folktom, (med undantag för de vanliga äldre karlarna, som jag tror går dit bara för att köpa snus och snacka lite). Det jag var speciellt angelägen om den här gången var att bättra på mitt förråd av bröd. Jag köper alltid samma sort; fyrkantiga fullkornsrutor, som heter ”Frökusar” på ICA och ”Fröruta” på Lidl, men i stort sett är samma sak. De är praktiska, eftersom man kan frysa ner hela paketet med 6 bröd, och sedan plocka fram och tina ett om dagen. Sist jag handlade där hade det varit helt tomt i brödfacket, så mitt frys förråd började bli lite tomt. Men idag hade jag tur, och det fanns rätt gott om dem. Jag lyckades behärska min initiala impuls att plocka åt mig allihop, och lämnade ett par kvar i facket till mina medmänniskor.

Turen höll dock inte riktigt i sig, för i kön till den enda öppna kassan hamnade jag bakom en kvinna med invandrarbakgrund och två barn, som liksom jag hade bunkrat upp ordentligt, med massor av småprylar i kundvagnen. (Hon hade dock god pli på ungarna, som hon kommenderade att hålla sig utanför kassan, så någon närkontakt blev det aldrig).

Kundvagnarna i sig innebär ju faktiskt också att man håller tillräckligt avstånd. Fast enligt Göran är just handtagen till kundvagnarna den största smittrisken, och det verkar ju tyvärr vara väldigt logiskt. Kanske jag borde köpa några paket engångshandskar? Fast då måste jag ju gå till apoteket – en av de platser som vi gamlingar ideligen uppmanas att hålla oss borta ifrån… Jag kommer nog ändå att fortsätta att handla mat själv, även om jag ökat tidrymden emellan till nio dagar, d.v.s så länge filmjölken räcker.

På skärtorsdagen kom Pensionärstvillingarna, för att ta hand om det nerblåsta trädet, som visade sig vara en pil. På något vis hade mina närmaste grannar fått reda på detta i förväg, och kom och frågade mig om de också kunde anlita dem, eftersom de hade ett dött träd precis i tomtgränsen. Eftersom trädet garanterat skulle falla in på min tomt, och kvadda deras höga rådjursstaket på vägen, verkade det vara en god idé, som jag naturligtvis uppmuntrade. Större delen av helgen tillbringade jag sedan med att rensa undan de högar av grenar och kvistar, som Tvillingarna hittills hunnit producera. Större delen av trädet ligger dock fortfarande kvar, och till råga på eländet visade det sin ha ramlat i en maximalt olycklig riktning, så att trädstammen kvaddat en lång rad av uppvuxna buskar på sydsidan av stigen, när den landade. Buskarna lär väl hämta sig så småningom, och komma upp igen från roten efter att de avbrutna grenarna klippts ner, men skadan är ändå irriterande stor. Bara en meter längre åt norr, och hela buskraden skulle ha klarat sig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har lyckars förlora min armbandsklocka ute i snön på morgonpromenaden med hunden, och så här i efterhand har jag svårt att fatta hur det kan ha gått till. Varför jag plötsligt skulle ha haft behov att skala av mig vantarna för att titta på klocka...

Jag är fortfarande utan bil, och eftersom det är jobbigt att ta bussen till och från affären skjuter jag besöken framför mig så länge som möjligt. Det avgörande är när filmjölken tar slut, vilket händer var nionde dag, och på måndagen, (15.11), var d...

Det har blivit lite si och så med bloggrapporterna på sistone – det ser ut som jag har tappat bort ett par veckor helt och hållet, och de senaste bloggarna är dessutom feldaterade. Inte för att det spelar så stor roll – det händer inte så...

Minns i november, den ljuva september, den tid då äpplet faller moget. Grå är november men ljus är september, för den som bara väntar troget. Mörk är december men ljuv är september, då livet är öppet och redoboget. Dofter vi anar och vinden oss manar...